Kapitel 13

Vi känns igen på vårt uppförande

VI LEVER i en tid då många människor har övergett moralnormer som länge har varit respekterade. De flesta av kristenhetens religionssamfund har gjort detsamma, antingen i toleransens tecken eller med det argumentet att tiderna har förändrats och att tidigare generationers tabuföreställningar inte längre gäller. Samuel Miller, dekanus vid Harvard Divinity School, sade följande om resultatet: ”Kyrkan har helt enkelt inte någon vass egg; den tar inte ledningen. Den har antagit vår tids kultur och gått helt upp i den.” Detta har haft en förödande inverkan på deras liv som har sett upp till sådana kyrkor för att få vägledning.

Som en kontrast till detta kan nämnas det som en veckobulletin från Montreals katolska ärkestift i Canada (L’Eglise de Montréal) skrev om Jehovas vittnen: ”De har beaktansvärda moraliska värderingar.” Många lärare, arbetsgivare och myndighetspersoner instämmer i detta. Vad är förklaringen till att Jehovas vittnen har ett så gott anseende?

Att vara ett Jehovas vittne inbegriper mycket mer än att hålla fast vid en viss uppsättning läror och trosuppfattningar och att vittna för andra om det man tror på. Kristendomen i det första århundradet var känd som ”Vägen”, och Jehovas vittnen inser att den sanna religionen i våra dagar måste vara en levnadsväg. (Apg. 9:2) Men som i så många andra frågor tog det en viss tid innan Jehovas vittnen i modern tid kom fram till en balanserad syn på vad detta egentligen innebär.

”Karaktär eller förbund — vilketdera?”

Bibelforskarna fick redan från början sunda bibliska råd om att de skulle efterlikna Kristus, men den tonvikt som några av dem lade på vad de kallade ”karaktärsutveckling” fick till följd att vissa sidor av den sanna kristendomen trängdes i bakgrunden. En del var tydligen av den uppfattningen att om de alltid var älskvärda, vänliga och goda, talade på ett milt sätt, aldrig gav uttryck åt vrede och läste Bibeln varje dag, skulle det garantera att de fick komma till himlen. Men dessa glömde bort att Kristus hade gett sina efterföljare ett arbete att utföra.

Detta problem blev på allvar uppmärksammat i artikeln ”Karaktär eller förbund — vilketdera?” i Vakt-Tornet för 1 juli 1926. * Artikeln visade  att ansträngningarna att utveckla ”fullkomliga karaktärer” medan man befinner sig i köttet hade fått somliga att bli modfällda och ge upp, samtidigt som andra hade lagt sig till med den självgoda inställningen att de var heligare än sina medmänniskor och hade förlorat ur sikte att de var beroende av Kristi offers förtjänst. Efter att ha framhållit tron på Kristi utgjutna blod underströk artikeln att man måste ”göra” något i aktiv tjänst för Gud för att bevisa att man följer en kurs som Gud godkänner. (2 Petr. 1:5—10) På den tiden, då en stor del av kristenheten ännu föregav sig hålla fast vid Bibelns moralnormer, stärktes kontrasten mellan Jehovas vittnen och kristenheten genom att man på detta sätt lade tonvikten på aktivitet. Kontrasten blev ännu tydligare allteftersom alla som bekände sig vara kristna blev tvungna att ta ställning till moraliska stridsfrågor som blev allt vanligare.

”[Avhåll] er från otukt”

Den kristna normen för sexualmoral framhölls för länge sedan i tydliga ordalag i Bibeln. ”Detta är vad Gud vill, ert helgande: att ni avhåller er från otukt. ... Gud har ju inte kallat oss med tillåtelse till orenhet, utan i förbindelse med helgelse. Alltså: den som visar förakt, han föraktar inte en människa, utan Gud.” (1 Thess. 4:3—8) ”Äktenskapet må hållas i ära bland alla och den äktenskapliga sängen vara obesudlad, ty Gud skall döma otuktsmän och äktenskapsbrytare.” (Hebr. 13:4) ”Vet ni då inte att de orättfärdiga inte skall ärva Guds kungarike? Bli inte vilseledda. Varken otuktsmän ... eller äktenskapsbrytare, eller män som hålls för onaturliga syften eller män som ligger med män ... skall ärva Guds kungarike.” — 1 Kor. 6:9, 10.

Redan i november 1879 riktade Zion’s Watch Tower uppmärksamheten på denna norm för sanna kristna. Men det var inte ett ämne som behandlades gång på gång eller mer ingående, som om detta var något stort problem bland bibelforskarna på den tiden. Allteftersom världens inställning blev mer eftergiven, ägnades emellertid större uppmärksamhet åt detta krav, i synnerhet under åren kring andra världskriget. Detta var nödvändigt, för somliga bland Jehovas vittnen hade lagt sig till med den uppfattningen att så länge de var fullt upptagna med att vittna var det deras ensak om de inte var så stränga med sexualmoralen. I Vakttornet för 15 april 1935 hade det visserligen tydligt framhållits att deltagande i tjänsten på fältet inte berättigade till omoraliskt uppförande, men det var inte alla som tog detta till hjärtat. Därför togs ämnet upp igen i Vakttornet för 1 september  1941, den här gången i en lång artikel med rubriken ”Noas dagar”. Artikeln visade att sedefördärvet i Noas dagar var en av orsakerna till att Gud tillintetgjorde den dåvarande världen, och den framhöll att det som Gud gjorde då utgör ett mönster för vad han kommer att göra i vår tid. Rakt på sak påpekade den att en ostrafflig Guds tjänare inte kunde ägna en del av sin dag åt att göra Herrens vilja och sedan, ”efter arbetstid”, hänge sig åt ”köttets gärningar”. (Gal. 5:17—21) Vakttornet för 1 oktober 1942 följde upp detta med ännu en artikel som fördömde ett uppförande som inte var i överensstämmelse med Bibelns moralnormer för ogifta och gifta. Ingen fick tro att deltagande i det offentliga predikandet av budskapet om Riket som ett Jehovas vittne berättigade till lösaktigt leverne. (1 Kor. 9:27) Med tiden skulle det vidtas ännu kraftigare åtgärder för att skydda organisationens moraliska renhet.

Somliga som då uttryckte en önskan om att bli Jehovas vittnen hade växt upp i områden där försöksäktenskap godtogs, där sexuella förbindelser mellan två som var förlovade tolererades eller där det betraktades som normalt att personer som inte var lagligt gifta med varandra bodde tillsammans. En del som var gifta strävade efter att leva i celibat. Andra bodde var för sig, även om de inte var frånskilda. För att ge nödvändig vägledning behandlade tidskriften Vakttornet under 1950-talet alla dessa situationer. Den redogjorde för de förpliktelser äktenskapet medför, framhöll Bibelns förbud mot otukt och förklarade vad otukt är, * så att det inte skulle föreligga några missförstånd. — Apg. 15:19, 20; 1 Kor. 6:18.

På platser där människor började komma tillsammans med Jehovas organisation utan att ta Bibelns moralnormer på allvar ägnade man särskild uppmärksamhet åt detta. När N. H. Knorr, Sällskapet Vakttornets tredje president, besökte Costa Rica år 1945, höll han därför ett tal om kristen moral. Han sade: ”Jag vill ge ett råd till er alla här i kväll som bor tillsammans med en kvinna men som inte har legaliserat ert förhållande. Gå till katolska kyrkan och skriv in er som medlemmar, för där kan ni leva på det sättet. Men det här är Guds organisation, och här kan ni inte göra det.”

När de homosexuella från och med 1960-talet började tala mer öppet om sin livsstil, var det många kyrkor som debatterade frågan och sedan godtog dem som medlemmar. I en del kyrkor till och med prästviger man nu homosexuella. Jehovas vittnens publikationer tog också upp sådana ämnen för att hjälpa uppriktiga människor som funderade över dessa frågor. Men bland Jehovas vittnen rådde det aldrig någon tvekan om hur homosexuella handlingar skulle betraktas. Varför inte det? Därför att Jehovas vittnen inte behandlar Bibelns krav som om de bara var mänskliga  uppfattningar från en annan tidsålder. (1 Thess. 2:13) De leder gärna bibelstudier med homosexuella så att dessa kan lära känna Jehovas krav, och sådana personer får besöka Jehovas vittnens möten för att lyssna, men ingen som fortsätter att ägna sig åt homosexuella handlingar kan bli ett Jehovas vittne. — 1 Kor. 6:9—11; Jud. v. 7.

Längre fram blev sexuella förbindelser bland ogifta ungdomar en vanlig företeelse i världen. Ungdomar i Jehovas vittnens familjer kände pressen, och somliga började lägga sig till med världens livsstil. Hur tog organisationen itu med den här situationen? I Vakttornet och Vakna! publicerades artiklar som utarbetats för att hjälpa föräldrar och ungdomar att betrakta saken ur Bibelns synvinkel. Vid sammankomster framfördes dramer med verklighetsbakgrund för att hjälpa alla att bli medvetna om följderna av att förkasta Bibelns moralnormer och fördelarna med att lyda Guds bud. Ett av de första av dessa dramer framfördes år 1969 och hade titeln ”Törnen och snaror för den som går sin egen väg”. Särskilda böcker utarbetades för att hjälpa unga människor att förstå visheten i Bibelns råd. Två av dessa böcker är Din ungdom — hur du får ut det bästa av den (utgiven på engelska år 1976) och Ungdomar frågar — svar som fungerar (utgiven år 1989). Äldstebröder i de lokala församlingarna gav enskilda individer och familjer andlig hjälp på det personliga planet. Jehovas vittnens församlingar skyddades också genom att syndare som inte ångrade sig blev uteslutna.

Det moraliska sammanbrottet i världen har inte lett till att Jehovas vittnen har blivit mer eftergivna. Tvärtom. Jehovas vittnens styrande krets har ännu kraftigare betonat hur nödvändigt det är att inte bara undvika otillåtna sexuella handlingar, utan också inflytanden och situationer som undergräver moraliska värderingar. Under de 30 senaste åren har den styrande kretsen gett vägledning med sikte på att stärka enskilda personer, så att de inte hemfaller åt sådana ”hemliga synder” som onani, och varna dem för farorna med pornografi, tvåloperor och vissa slag av musik som kan vara nedbrytande. Medan moralen i världen har fortsatt att sjunka, har Jehovas vittnens moral höjts.

Guds normer för familjelivet

Att Jehovas vittnen har hållit sig strikt till Bibelns normer för sexualmoral har varit till stor nytta för deras familjeliv. Men att man är ett Jehovas vittne är ingen garanti för att man inte kommer att få problem i familjen. Jehovas vittnen är emellertid övertygade om att Guds ord ger den allra bästa vägledningen i fråga om hur man skall ta itu med sådana problem. Organisationen har gjort mycket för att hjälpa dem att kunna följa denna vägledning, och när de gör det leder det till verkligt goda resultat.

Redan år 1904 innehöll sjätte bandet av Studier i Skriften en ingående redogörelse för gifta människors och föräldrars ansvar och förpliktelser.  Sedan dess har hundratals artiklar publicerats och otaliga föredrag hållits i alla Jehovas vittnens församlingar för att hjälpa varje enskild familjemedlem att förstå sin gudagivna roll. Denna undervisning i hur man kan uppnå ett lyckligt familjeliv gäller inte bara nygifta, utan är ett led i ett fortlöpande program som omfattar hela församlingen. — Ef. 5:22—6:4; Kol. 3:18—21.

Skulle polygami godtas?

Seder och bruk när det gäller äktenskap och familjeliv varierar från land till land, men Jehovas vittnen erkänner att de normer som är fastställda i Bibeln gäller överallt. När Jehovas vittnen började verka i Afrika nu på 1900-talet, lärde de där, precis som de gör överallt, att en kristen får ha bara en äktenskapspartner. (Matt. 19:4, 5; 1 Kor. 7:2; 1 Tim. 3:2) Ändå fanns det hundratals personer som godtog att Bibeln fördömer avgudadyrkan och villigt accepterade det Jehovas vittnen lärde om Guds kungarike men som blev döpta utan att ha slutat upp med att leva i polygami. I syfte att rätta till detta betonade Vakttornet för 1 juni 1947 att kristendomen inte ger rum för polygami, oavsett de lokala sederna. I ett brev som sändes till församlingarna stod det att alla som bekände sig vara Jehovas vittnen men som levde i polygami skulle få sex månader på sig att rätta till sina äktenskapliga förhållanden i enlighet med Bibelns norm. Detta underströks ytterligare i ett föredrag som broder Knorr höll under ett besök i Afrika samma år.

I Nigeria var det ganska många av världens människor som förutspådde att Jehovas vittnens ansträngningar att avskaffa polygamin inom sina led skulle innebära att de avskaffade leden. Och det är sant att inte alla polygamister som tidigare hade blivit döpta som Jehovas vittnen gjorde de behövliga förändringarna ens under år 1947. Asuquo Akpabio, en resande tillsyningsman, berättar att han bodde hos ett vittne i Ifiayong som väckte honom mitt i natten och krävde att han skulle ändra det som hade sagts om att man måste leva i monogami. Då broder Akpabio inte gick med på det, kastade hans värd ut honom i hällregnet samma natt.

Men kärleken till Jehova har gett andra den behövliga styrkan för att lyda hans bud. Här följer några exempel. En man i Zaire som hade varit både katolik och polygamist skickade i väg två av sina hustrur för att kunna bli ett Jehovas vittne. Det innebar ett svårt trosprov för honom att skicka bort den hustru som han älskade mest men som inte var hans ”ungdoms hustru”. (Ords. 5:18) En före detta metodist i Dahomey (nu Benin) som fortfarande hade fem hustrur övervann mycket svåra juridiska hinder för att få de nödvändiga skilsmässorna och kunna kvalificera sig för dop. Han fortsatte emellertid att försörja sina före detta hustrur och deras barn, och detsamma gjorde andra som slutade upp med att leva i polygami. Warigbani Whittington, en nigerianska, var den andra av sin mans båda hustrur. När hon kom fram till att det viktigaste för henne  var att behaga Jehova, den sanne Guden, möttes hon först av sin mans och sedan av sin egen familjs vrede. Mannen lät henne och hennes båda barn gå, men utan att ge henne någon ekonomisk hjälp — inte ens till resan. Ändå sade hon: ”Ingen av de materiella fördelar som jag lämnade kan jämföras med att behaga Jehova.”

Hur är det med skilsmässa?

I västvärlden är polygami inte så utbrett, men det finns andra populära uppfattningar som strider mot Bibeln. En sådan uppfattning är att det är bättre att skilja sig än att leva i ett olyckligt äktenskap. Under senare år har en del Jehovas vittnen lagt sig till med den här inställningen och sökt skilsmässa på sådana grunder som att de ”inte passar för varandra”. Hur har organisationen tagit itu med detta? Med jämna mellanrum genomför den en kraftfull undervisningskampanj för att framhålla Jehovas syn på skilsmässa till nytta både för dem som har varit Jehovas vittnen länge och för de hundratusentals som årligen sluter sig till deras led.

Vilka bibliska riktlinjer har Vakttornet fäst uppmärksamheten på? Bland annat följande: I Bibelns skildring av det första äktenskapet betonas enheten mellan man och hustru, när det sägs att en man ”skall hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött”. (1 Mos. 2:24) Längre fram, i Israel, förbjöd Lagen äktenskapsbrott och stadgade dödsstraff för dem som gjorde sig skyldiga till det. (5 Mos. 22:22—24) Skilsmässa på andra grunder än äktenskapsbrott tilläts, men bara ”med hänsyn till ... [deras] hårdhjärtenhet”, som Jesus förklarade. (Matt. 19:7, 8) Hur såg Jehova på att någon övergav sin äktenskapspartner för att gifta sig med en annan? I Malaki 2:16 står det: ”Han har hatat skilsmässa.” Ändå lät han dem som skilde sig få vara kvar i Israels församling. Om de där tog emot den tuktan Jehova gav sitt folk, kunde det hända att deras stenhjärta med tiden ersattes av ett mjukare hjärta, ett hjärta som kunde ge uttryck åt sann kärlek till hans vägar. — Jämför Hesekiel 11:19, 20.

Vakttornet har många gånger framhållit att när Jesus talade om det sätt varpå skilsmässa praktiserades i det forntida Israel, visade han att det skulle införas en högre norm bland hans efterföljare. Han sade att om någon skilde sig från sin hustru utom på grund av otukt (por·nẹi·a, ”olovligt sexuellt umgänge”) och gifte sig med en annan, skulle han begå äktenskapsbrott; och även om han inte gifte om sig, skulle han utsätta sin hustru för att begå äktenskapsbrott. (Matt. 5:32; 19:9) Vakttornet har därför påpekat att skilsmässa är en mycket allvarligare sak för de kristna än det var i Israel. Bibeln föreskriver visserligen inte att de som tar ut skilsmässa skall avlägsnas ur församlingen, men de som dessutom begår äktenskapsbrott och inte ångrar sig blir uteslutna av Jehovas vittnens församlingar. — 1 Kor. 6:9, 10.

 Världens inställning till äktenskap och familjeliv har förändrats radikalt på senare år. Trots detta har Jehovas vittnen fortsatt att hålla fast vid de normer som Gud, äktenskapets upphovsman, har fastställt i Bibeln. Genom att använda dessa riktlinjer har de strävat efter att hjälpa uppriktiga människor att bemästra de svåra omständigheter som många av dem befinner sig i.

Detta har lett till att många som har tagit emot biblisk undervisning av Jehovas vittnen har gjort uppseendeväckande förändringar i sitt liv. Män som tidigare var hustrumisshandlare, män som inte axlade sitt ansvar, män som sörjde för familjen materiellt men inte känslomässigt och andligt — många tusen sådana har blivit kärleksfulla äkta män och fäder som tar väl hand om sitt hushåll. Kvinnor som aggressivt värnade om sitt oberoende, kvinnor som försummade sina barn och inte tog vård om sig själva och sitt hem — många sådana har blivit hustrur som respekterar ledarskap och handlar på ett sätt som gör att de blir innerligt älskade av sin man och sina barn. Ungdomar som var skamlöst olydiga mot sina föräldrar och upproriska mot samhället i allmänhet, ungdomar som ödelade sitt liv genom det de sysslade med och därigenom blev till hjärtesorg för sina föräldrar — en hel del sådana har kommit att få ett gudaktigt uppsåt i livet, och det har hjälpt dem att göra om sin personlighet.

Något som är viktigt för ett framgångsrikt familjeliv är givetvis att parterna är ärliga mot varandra. Ärlighet är också viktigt i andra förhållanden.

Hur långt sträcker sig kravet på ärlighet?

Jehovas vittnen inser att de måste vara ärliga i allt de gör. Som grund för sin inställning hänvisar de till sådana bibelställen som följande: Jehova själv är ”sanningens Gud”. (Ps. 31:5) Djävulen däremot är, som Jesus sade, ”lögnens fader”. (Joh. 8:44) Det är därför lätt att förstå att ”en falsk tunga” hör till de ting som Jehova hatar. (Ords. 6:16, 17) Hans ord uppmanar oss: ”När ni nu har lagt bort lögnen, så tala sanning.” (Ef. 4:25) Och kristna skall inte bara tala sanning, utan precis som aposteln Paulus måste de ”uppföra ... [sig] redbart i allting”. (Hebr. 13:18) Det finns inga områden i livet där Jehovas vittnen har rätt att tillämpa några andra normer.

När Jesus besökte uppbördsmannen Sackeus’ hem, erkände Sackeus att hans affärsmetoder hade varit orätta, och han vidtog åtgärder för att gottgöra dem som han tidigare hade övat utpressning mot. (Luk. 19:8) På senare år har det hänt att personer som börjat komma tillsammans med Jehovas vittnen har handlat på liknande sätt för att få ett rent samvete inför Gud. I Spanien började en inbiten tjuv studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Snart började hans samvete oroa honom, så han lämnade tillbaka stöldgods till sin före detta arbetsgivare och till sina grannar och lämnade andra saker till polisen. Han fick betala böter och  avtjäna ett kort fängelsestraff, men nu har han ett rent samvete. En före detta diamanttjuv i England överlämnade sig själv till polisen efter bara två månaders bibelstudium tillsammans med ett av Jehovas vittnen. Polisen blev mycket förvånad; de hade spanat efter honom i sex månader. Under de två och ett halvt år som han sedan satt i fängelse studerade han Bibeln flitigt och lärde sig att dela med sig av Bibelns sanningar åt andra. Efter sin frigivning framställde han sig för dop som ett Jehovas vittne. — Ef. 4:28.

Jehovas vittnen har rykte om sig att vara ärliga människor. Arbetsgivare har fått erfara att vittnen som är anställda hos dem inte stjäl från dem och att de inte heller ljuger eller skriver falska rapporter på uppmaning av arbetsgivaren — nej, inte ens om de hotas med att de kommer att förlora sitt arbete. För Jehovas vittnen är ett gott förhållande till Gud långt viktigare än någon människas godkännande. Och de inser att oavsett var de är eller vad de gör, så ligger allting ”naket och blottat inför ögonen på honom som vi har att avlägga räkenskap för”. — Hebr. 4:13; Ords. 15:3.

Den italienska tidningen La Stampa skrev om Jehovas vittnen: ”De lever som de lär. ... Sådana moraliska ideal som kärlek till nästan, icke-våld, personlig ärlighet och vägran att bruka makt (vilka för de flesta kristna är ’söndagsregler’ som bara duger till att förkunnas från predikstolen) är en del av deras ’dagliga’ levnadssätt.” Louis Cassels, som är religionsredaktör vid nyhetsbyrån United Press International i Washington, D.C., skrev: ”Vittnena håller samvetsgrant och lojalt fast vid sin tro, också när det kostar dem mycket att göra det.”

Varför hasardspel inte har varit någon tvistefråga bland dem

Förr i tiden förknippades ärlighet vanligtvis med villighet att utföra hårt arbete. Något som man allmänt såg ner på i samhället var hasardspel, det vill säga att satsa en viss summa pengar i ett vad om utfallet av ett spel eller en händelse. Men i och med att en självisk inställning, en önskan att snabbt bli rik, började genomsyra samhället på 1900-talet, blev hasardspel — både legalt och illegalt — utbrett. Det gynnas inte bara av den undre världen, utan ofta också av kyrkor och världsliga myndigheter som vill  få in pengar till olika ändamål. Hur har Jehovas vittnen förhållit sig till den här förändrade attityden i samhället? De har följt Bibelns principer.

Som det har framhållits i deras publikationer finns det inte något uttryckligt bud i Bibeln som lyder: Du skall inte spela hasard. Men hasardspel frambringar en alltigenom dålig frukt, och denna ruttna frukt har Vakttornet och Vakna! riktat uppmärksamheten på i ett halvt sekel. Dessa tidskrifter har dessutom visat att hasardspel i alla former är förbundet med attityder och karaktärsdrag som Bibeln varnar för. Till exempel kärlek till pengar: ”Kärleken till pengar är nämligen en rot till alla slags skadliga ting.” (1 Tim. 6:10) Och själviskhet: ”Du skall inte heller själviskt åstunda ... något som helst som tillhör din medmänniska.” (5 Mos. 5:21; jämför 1 Korinthierna 10:24.) Också girighet: ”Sluta upp att vara i sällskap med någon som kallas broder och som är ... en girig människa.” (1 Kor. 5:11) Bibeln varnar dessutom människor för att vända sig till ”Lyckan” som om den vore något slags övernaturlig kraft som man kan få fördelar av. (Jes. 65:11) Eftersom Jehovas vittnen tar dessa bibliska varningar till hjärtat, befattar de sig inte alls med hasardspel. Och sedan år 1976 har de varit särskilt noga med att det inte skall finnas några inom deras led som har ett förvärvsarbete som tydligt förknippar dem med någon organisation eller något företag som sysslar med hasardspel.

Det har egentligen aldrig varit någon tvekan om hur Jehovas vittnen skulle förhålla sig till hasardspel. De vet att Bibeln inte uppammar en anda av vinningslystnad, en önskan att vinna något på andras bekostnad, utan att den uppmanar de kristna att arbeta med sina händer, troget sköta det som anförtros dem, vara frikostiga och dela med sig åt dem som är nödställda. (Ef. 4:28; Luk. 16:10; Rom. 12:13; 1 Tim. 6:18) Är detta något som folk som har med dem att göra lätt lägger märke till? Ja, särskilt sådana som de har affärskontakter med. Det har inte varit ovanligt att världsliga arbetsgivare velat ha just Jehovas vittnen som anställda, därför att de vet att de är samvetsgranna och pålitliga. De inser att det är vittnenas religion som gör dem till det slags människor de är.

Hur är det med tobak och narkotika?

Bibeln nämner inte tobak, och inte heller namnger den de många andra droger som missbrukas i våra dagar. Men den ger verkligen riktlinjer som har hjälpt Jehovas vittnen att avgöra vilket handlingssätt som behagar Gud. Redan år 1895, när Zion’s Watch Tower kommenterade bruket av tobak, riktade tidskriften uppmärksamheten på 2 Korinthierna 7:1, där det heter: ”Alltså, då vi har dessa löften, ni älskade, så låt oss rena oss från varje förorening av kött och ande, i det vi fullkomnar heligheten i Guds fruktan.”

I många år verkade det som om denna vägledning var tillräcklig. Men efter hand som tobaksindustrin använde reklam för att glamorisera  rökningen och efter hand som narkotikabruket blev utbrett behövdes det mer vägledning. Andra bibliska principer framhölls: respekt för Jehova, livgivaren (Apg. 17:24, 25); kärlek till nästan (Jak. 2:8) och det faktum att den som inte älskar sin medmänniska egentligen inte älskar Gud (1 Joh. 4:20); även lydnad för världsliga härskare (Tit. 3:1). Det påpekades att bibelskribenterna använde det grekiska ordet far·ma·kị·a, vars grundbetydelse är ”bruk eller tillhandahållande av läkemedel, droger, gift”, om ”utövande av spiritism”, därför att droger användes i samband med spiritistiska förehavanden. — Gal. 5:20.

År 1946 avslöjade tidskriften Consolation (En Ny Värld) det bedrägliga i att folk ofta fick betalt för att uttala sig positivt om rökning i cigarrettreklamen. Allteftersom vetenskapliga forskningsresultat har blivit tillgängliga, har tidskriftens efterföljare, Awake! (Vakna!), gett publicitet åt bevis för att tobaksbruk orsakar cancer, hjärtsjukdomar och fosterskador samt utgör en hälsorisk för icke-rökare som tvingas andas in rökfylld luft, förutom bevis för att nikotin är vanebildande. Uppmärksamheten har också riktats på farorna med att bruka hasch och marijuana, verkningarna av själva ruset och vittnesbörden om att man kan ådra sig hjärnskador genom att bruka dessa droger. De allvarliga farorna med att bruka andra vanebildande droger har också behandlats gång på gång till nytta för dem som läser Vakttornets publikationer.

Långt innan olika länders myndigheter bestämde sig för i vilken utsträckning de skulle varna folk för farorna med tobaksbruk, klargjorde Vakttornet (i numret för 15 april 1935) att ingen som brukade tobak kunde bli medlem av staben vid Sällskapet Vakttornets högkvarter eller tjäna som en av Sällskapets förordnade representanter. Sedan alla tjänare i Jehovas vittnens församlingar började förordnas av Sällskapet (från år 1938), skrev Vakttornet för 1 oktober 1942 att förbudet mot tobaksbruk också gällde alla dessa förordnade tjänare. I vissa områden dröjde det flera år innan detta var helt genomfört. Det stora flertalet Jehovas vittnen reagerade emellertid positivt på Bibelns vägledning och följde deras goda föredöme som hade ledningen bland dem.

År 1973 togs ytterligare ett steg framåt i fråga om att konsekvent tillämpa Bibelns vägledning. Från och med då blev ingen som fortfarande rökte godkänd för dop. Under de månader som följde blev de som var aktivt engagerade i tobaksproduktion eller i att främja försäljning av tobak hjälpta att inse att de inte kunde fortsätta med det och samtidigt vara godkända som Jehovas vittnen. Guds ords vägledning måste följas konsekvent på alla livets områden. Denna tillämpning av Bibelns principer när det gäller bruket av tobak, hasch och marijuana och så kallad tung narkotika har varit ett skydd för Jehovas vittnen. Genom att använda Bibeln har de också kunnat hjälpa tusentals andra som har varit på väg att ödelägga sitt liv genom drogmissbruk.

 Är det annorlunda med alkoholhaltiga drycker?

Vakttornets publikationer har inte jämställt bruket av alkoholhaltiga drycker med drogmissbruk. Varför inte det? Förklaringen är denna: Skaparen vet hur vi är skapade, och hans ord tillåter ett måttligt bruk av alkoholhaltiga drycker. (Ps. 104:15; 1 Tim. 5:23) Men Bibeln varnar för överdrivet drickande, och den fördömer på det kraftigaste dryckenskap. — Ords. 23:20, 21, 29, 30; 1 Kor. 6:9, 10; Ef. 5:18.

Eftersom många människors liv ödelades på grund av omåttlig konsumtion av rusdrycker, förordade Charles Taze Russell själv total avhållsamhet. Men han erkände att Jesus använde vin. Under 1800-talet och första delen av 1900-talet förekom en intensiv offentlig agitation för lagstadgat rusdrycksförbud i Förenta staterna. Zion’s Watch Tower gav ofta uttryck åt sympati för dem som försökte bekämpa spritens skadeverkningar men förenade sig inte med dem i kampanjen för att genomdriva förbudslagar. Tidskriften framhöll emellertid eftertryckligt de skador som omåttlighet leder till och påpekade ofta att det bästa skulle vara att helt avstå från vin och sprit. De som ansåg att de kunde bruka sprit med måtta uppmanades att begrunda Romarna 14:21, där det heter: ”Det är bra att inte äta kött eller dricka vin eller göra någonting som din broder snavar på.”

Men år 1930, när ledaren för nykterhetssammanslutningen Anti-Saloon League i Förenta staterna gick så långt som till att offentligt påstå att hans organisation var ”född av Gud”, utnyttjade J. F. Rutherford, Sällskapet Vakttornets dåvarande president, tillfället att hålla radiotal som visade att detta att komma med ett sådant påstående var detsamma som att förtala Gud. Vad grundade han det på? Guds ord förbjuder inte allt bruk av vin; förbudslagarna gjorde inte slut på fylleriet, som Gud verkligen fördömer; förbudslagarna gav i stället upphov åt ökad illegal tillverkning och försäljning av sprit samt korruption bland myndighetspersoner.

Om man skall nyttja alkoholhaltiga drycker eller helt avhålla sig från sådana betraktas som en privatsak bland Jehovas vittnen. Men de rättar sig efter Bibelns krav att en tillsyningsman måste vara ”måttlig i sina vanor”. Detta uttryck är översatt från det grekiska ne·fạ·li·on, som ordagrant betyder ”nykter, måttlig, som avhåller sig från vin, antingen fullständigt eller åtminstone från omåttligt bruk av det”. Även biträdande tjänare måste vara män som ”inte [är] hemfallna åt mycket vin”. (1 Tim. 3:2, 3, 8) En som dricker mycket eller dricker sig drucken är således inte kvalificerad för särskilda tjänsteprivilegier. Att de som tar ledningen bland Jehovas vittnen går före med gott exempel gör att de med fritt och öppet tal kan hjälpa andra som är benägna att ta till alkoholhaltiga drycker för att klara av stress eller som kanske rentav måste avhålla sig helt för att kunna hålla sig nyktra. Vad leder detta till?

 För att ta ett exempel uppger ett nyhetsmeddelande från Afrika: ”Alla rapporter visar att i de områden, där Jehovas vittnen är starkast representerade bland afrikanerna, är det mindre problem än vad som annars är vanligt. De har verkligen aktivt bekämpat upprorsrörelser, trolldom, fylleri och våld av alla slag.” — The Northern News (Zambia).

Ett annat viktigt område där Jehovas vittnens uppförande skiljer sig från världens har att göra med —

Respekten för livet

Jehovas vittnens respekt för livet är grundad på att de erkänner att livet är en gåva från Gud. (Ps. 36:9; Apg. 17:24, 25) Denna respekt inbegriper också att de förstår att även de oföddas liv är dyrbart i Guds ögon. (2 Mos. 21:22—25; Ps. 139:1, 16) Den tar med i beräkningen att ”var och en av oss [skall] avlägga räkenskap för sig själv inför Gud”. — Rom. 14:12.

I enlighet med dessa bibliska principer har Jehovas vittnen konsekvent tagit avstånd från avsiktligt framkallad abort. Tidskriften Vakna! har gett sina läsare sund vägledning genom att hjälpa dem att förstå att kyskhet är ett Guds krav; den har ingående redogjort för de under som är förbundna med fortplantningsprocessen och de psykologiska och fysiologiska faktorer som är förbundna med ett barns födelse. Under tiden efter andra världskriget, när aborter blev allt vanligare, visade Vakttornet tydligt att denna praxis strider mot Guds ord. Utan att skräda orden sades det i numret för 15 februari 1970: ”Abort, som företas bara för att man vill bli av med ett barn som man inte vill ha, [är] detsamma som att uppsåtligt ta ett mänskligt liv.”

Varför de vägrar att ta emot blodtransfusioner

Den respekt för livet som Jehovas vittnen visar har också påverkat deras inställning till blodtransfusioner. När transfusioner av blod blev en stridsfråga som vittnena måste ta ställning till, förklarade The Watchtower för 1 juli 1945 ingående den kristna synen på blodets helgd. * Artikeln visade att det gudomliga förbudet, som blev bindande för Noa och alla hans avkomlingar, omfattade både djurblod och människoblod. (1 Mos. 9:3—6) Den påpekade att detta krav upprepades i det första århundradet i befallningen till de kristna att de skulle avhålla sig från blod. (Apg. 15:28, 29) Samma artikel visade från Bibeln att det enda bruk av blod som Gud någonsin har godkänt är bruket av blod i samband med offer och att eftersom djuroffren som frambars under den mosaiska lagen var en skuggbild av Kristi offer, skulle bristande respekt för kravet att de kristna skall avhålla sig från blod vittna om grov ringaktning för Jesu Kristi lösenoffer. (3 Mos. 17:11, 12; Hebr. 9:11—14, 22) I överensstämmelse  med denna förståelse blir sedan år 1961 alla som ignorerar Guds krav, tar emot blodtransfusion och inte ångrar sig uteslutna ur Jehovas vittnens församlingar.

I början tog Vakttornets publikationer inte upp något om de fysiska biverkningarna av blodtransfusioner. Längre fram, när sådana upplysningar blev tillgängliga, publicerade man även dessa — inte som skäl till att Jehovas vittnen vägrar att ta emot blodtransfusioner, utan för att hjälpa vittnena att sätta ännu större värde på det förbud som Gud själv hade utfärdat angående bruket av blod. (Jes. 48:17) I det syftet utgavs år 1961 (på engelska) den väldokumenterade broschyren Blodet, läkekonsten och Guds lag. År 1977 utgavs en annan broschyr, Jehovas vittnen och frågan om blodet. Den betonade återigen att den ståndpunkt som Jehovas vittnen intar är av religiös art, grundad på vad Bibeln säger, och inte beroende av medicinska riskfaktorer. Ytterligare en uppdaterad redogörelse i ämnet presenterades år 1990 i broschyren Hur kan blod rädda ditt liv? Med hjälp av dessa publikationer har Jehovas vittnen gjort stora ansträngningar för att få till stånd ett samarbete med läkarna och hjälpa dem att förstå vittnenas ståndpunkt. Men blodtransfusioner har i många år varit en högt ansedd behandlingsmetod inom läkarkåren.

Även om Jehovas vittnen har talat om för läkarna att de inte har några religiösa invändningar mot andra medicinska behandlingsmetoder som inte inbegriper blod, har det inte varit lätt att vägra att ta emot blodtransfusioner. Ofta utövades stora påtryckningar på vittnena och deras familjer för att få dem att underkasta sig det som då var allmän medicinsk praxis. I november 1976 samtyckte 45-åriga Ana Paz de Rosario i Puerto Rico till att genomgå en operation och underkasta sig nödvändig medicinsk behandling. På grund av sin religiösa övertygelse hade hon emellertid begärt att inget blod skulle användas. Men strax efter midnatt kom fem poliser och tre sköterskor, utrustade med ett domstolsbeslut, in i hennes rum på sjukhuset, spände fast henne vid sängen och påtvingade henne en blodtransfusion tvärtemot hennes och hennes mans och hennes barns vilja. Hon drabbades av chock och dog. Detta var ingalunda ett isolerat fall, och det var inte bara i Puerto Rico som sådant övervåld förekom.

År 1975 jagades ett föräldrapar i Danmark av polisen därför att de som Jehovas vittnen motsatte sig att deras lille son skulle påtvingas en blodtransfusion och i stället sökte medicinsk behandling utan blodtransfusion. År 1982 dömdes ett äkta par i Italien, som kärleksfullt hade sökt medicinsk hjälp i fyra länder för sin obotligt sjuka dotter, till 14 års fängelse för mord, sedan flickan hade dött medan hon fick en blodtransfusion som en domstol hade beordrat.

I samband med försök att påtvinga barn till Jehovas vittnen blodtransfusioner har massmedier ofta piskat upp en fientlig stämning hos allmänheten. I vissa fall har domare gett order om att barn skall ges en blodtransfusion, till och med utan att det har förekommit någon domstolsförhandling där föräldrarna har kunnat höras. I mer än 40 fall i  Canada har barn som påtvingats blodtransfusion återlämnats döda till sina föräldrar.

Det är inte alla läkare och domare som ger sitt bifall till sådana här egenmäktiga metoder. Några började förorda att man skulle inta en mer hjälpsam hållning. En del läkare har utnyttjat sin skicklighet till att ge behandling utan blodtransfusion. Därmed har de skaffat sig stor erfarenhet av alla olika slag av blodfri kirurgi. Så småningom har det visat sig att alla slags operationer, på både vuxna och barn, kan utföras med gott resultat utan blodtransfusioner. *

För att undvika onödiga konfrontationer i nödsituationer började Jehovas vittnen tidigt under 1960-talet göra särskilda besök hos sina läkare för att resonera om sin ståndpunkt och ge dem lämplig litteratur. Längre fram begärde de att en skriftlig förklaring om att inga blodtransfusioner fick ges dem skulle läggas i deras personliga journal. På 1970-talet blev det allmän praxis bland vittnena att alltid ha med sig ett kort som gjorde läkare och övrig sjukhuspersonal uppmärksamma på att inget blod fick ges dem under några som helst omständigheter. I samråd med läkare och jurister ändrades kortets utformning, så att det blev ett juridiskt dokument.

För att stödja Jehovas vittnen i deras beslutsamhet att inte ta emot blodtransfusioner, för att undanröja missuppfattningar bland läkare och övrig sjukhuspersonal och för att skapa ett bättre samarbete mellan sjukvårdsinrättningar och patienter som är vittnen har det under ledning av Jehovas vittnens styrande krets bildats särskilda kommittéer, så kallade sjukhuskommittéer, som skall sköta kontakten med sjukhusen. År 1979 fanns det bara en handfull sådana kommittéer, men nu finns det över 800 i mer än 70 länder. Utvalda äldste har fått utbildning och tjänar i dessa kommittéer i Nordamerika, Fjärran Östern, södra Stillahavsområdet, Europa och Latinamerika. Förutom att dessa äldste förklarar Jehovas vittnens ståndpunkt gör de sjukhuspersonalen uppmärksam på att det finns effektiva medicinska alternativ till blodtransfusioner. I akuta situationer hjälper de till med att få till stånd konsultationer mellan patientens läkare och kirurger eller andra läkare som har behandlat vittnen i liknande fall utan att använda blod. När det har varit nödvändigt har dessa kommittéer inte bara sökt upp sjukhuspersonal, utan också domare och andra som har varit inblandade i fall där sjukhus har vänt sig till domstol eller annan instans för att utverka tillstånd att ge blodtransfusioner.

När Jehovas vittnen inte har lyckats vinna respekt för sin religiösa övertygelse angående blodets helgd på något annat sätt, har de ibland stämt läkare och sjukhus. Vanligtvis har de helt enkelt begärt ett rättsligt  förbud eller ett förbudsföreläggande. Men på senare år har de till och med inlett skadeståndsprocesser mot läkare och sjukhus som har handlat egenmäktigt. År 1990 fastställde appellationsdomstolen i Ontario i Canada ett sådant skadeståndsanspråk i ett mål, därför att läkaren hade ignorerat ett kort i patientens plånbok på vilket det klart och tydligt stod att vittnet inte godtog blodtransfusion under några som helst omständigheter. Sedan år 1985 har minst tio sådana skadeståndsprocesser inletts på olika platser i Förenta staterna, och ofta har de som stämts valt att träffa förlikning om ett överenskommet belopp i stället för att riskera att en jury skulle döma ut ännu högre skadestånd. Jehovas vittnen är fullt och fast beslutna att lyda Guds förbud mot att använda blod. Det är inte deras önskan att dra läkare inför domstol, men de gör det när det är nödvändigt för att förhindra att de blir påtvingade en behandling som de anser vara moraliskt stötande.

Människor i allmänhet blir mer och mer medvetna om farorna med att ta emot blodtransfusioner. Många säger nej till blodtransfusion på grund av fruktan för aids. Det är emellertid en uppriktig önskan att behaga Gud som ligger till grund för Jehovas vittnens ståndpunkt. År 1987 skrev den franska läkartidningen Le Quotidien du Médecin: ”Jehovas vittnen kanske har rätt när de vägrar att använda blodprodukter, för faktum är att ett betydande antal smittämnen kan överföras med blodtransfusioner.”

Den ståndpunkt Jehovas vittnen intar är inte grundad på någon överlägsen medicinsk insikt som de har kommit fram till. De litar helt enkelt på att Jehovas väg är den rätta och att han inte kommer att undanhålla sina lojala tjänare något gott. (Ps. 19:7, 11; 84:11) Även om ett vittne skulle dö till följd av blodförlust — vilket har hänt — litar Jehovas vittnen fullt och fast på att Gud inte glömmer sina trogna tjänare, utan att han kommer att återföra dem till liv genom en uppståndelse. — Apg. 24:15.

När individer väljer att ignorera Bibelns normer

Det är miljoner människor som har studerat Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen, men inte alla dessa har blivit vittnen. När människor får veta vilka höga normer som gäller, kommer somliga till den slutsatsen att de inte vill leva ett sådant liv. Alla som blir döpta får först ingående undervisning i Bibelns grundläggande läror och principer, och därefter (i synnerhet sedan år 1967) går äldste i församlingen igenom dessa läror och principer med varje dopkandidat. Man gör varje tänkbar ansträngning för att förvissa sig om att de som blir döpta klart och tydligt förstår inte bara lärofrågorna, utan också vad ett kristet levnadssätt innebär. Men vad händer om någon av dem längre fram låter kärlek till världen förleda dem till en allvarlig synd?

Redan i boken Den nya skapelsen, som kom ut på engelska år 1904, uppmärksammade man behovet av att vidta lämpliga åtgärder för att  förhindra att någon bröt ner församlingens moral. I boken behandlades den förståelse som bibelforskarna då hade av hur man enligt Matteus 18:15—17 skulle förfara med syndare. I överensstämmelse med detta förekom det i sällsynta fall ”församlingsrättegångar”, då bevisen för den synd som hade begåtts i allvarliga fall lades fram för hela församlingen. Många år senare tog Vakttornet (i numret för 15 september 1944) på nytt upp ämnet i ljuset av hela Bibeln. Artikeln visade att angelägenheter av det här slaget som angår församlingen skulle handläggas av ansvariga bröder som har anförtrotts att öva tillsyn över församlingen. (1 Kor. 5:1—13; jämför 5 Moseboken 21:18—21.) I Vakttornet för 1 juli 1952 följde sedan artiklar som inte bara framhöll det rätta tillvägagångssättet, utan också nödvändigheten av att vidta åtgärder för att hålla organisationen ren. Sedan dess har ämnet tagits upp gång på gång. Men syftet har alltid varit detsamma: 1) att hålla organisationen ren och 2) att få den som har syndat att inse att han måste visa uppriktig ånger; avsikten är att vinna syndaren tillbaka.

I det första århundradet var det somliga som övergav tron för ett lösaktigt leverne. Andra vek av från den rätta vägen på grund av avfälliga läror. (1 Joh. 2:19) Samma sak fortsätter att hända bland Jehovas vittnen nu på 1900-talet. På senare tid har det tyvärr varit nödvändigt att varje år utesluta tiotusentals syndare som inte har visat ånger. Några av dessa har varit framträdande äldste. Samma bibliska krav gäller för alla. (Jak. 3:17) Jehovas vittnen inser att det är absolut nödvändigt att bevara organisationen moraliskt ren för att kunna fortsätta att ha Jehovas godkännande.

Den nya personligheten

Jesus uppmanade människor att vara rena inte bara till det yttre, utan också i det inre. (Luk. 11:38—41) Han visade att det vi säger och gör återspeglar vad som finns i vårt hjärta. (Matt. 15:18, 19) Aposteln Paulus förklarade att om vi verkligen har blivit undervisade genom Kristus, kommer vi att ”förnyas i den kraft som påverkar ... [vårt] sinne” och ta på oss ”den nya personligheten som blev skapad enligt Guds vilja i sann rättfärdighet och lojalitet”. (Ef. 4:17—24) De som blir undervisade genom Kristus söker tillägna sig ”samma sinnesinställning som Kristus Jesus hade”, så att de tänker och handlar som han gjorde. (Rom. 15:5) Det sätt på vilket Jehovas vittnen som enskilda personer uppför sig återspeglar i vilken utsträckning de verkligen har gjort det.

Jehovas vittnen hävdar inte att de är felfria. Men de bemödar sig uppriktigt att efterlikna Kristus när de rättar sig efter Bibelns höga normer för uppförande. De förnekar inte att det finns andra enskilda personer som tillämpar höga moralnormer i sitt liv. Men när det gäller Jehovas vittnen känns de igen, inte bara som enskilda personer, utan också som internationell organisation, på ett uppförande som är i överensstämmelse med Bibelns normer. De motiveras av det inspirerade rådet i 1 Petrus 2:12: ”Bevara ert uppförande gott bland nationerna, för att ... de till följd av era förträffliga gärningar, som de är ögonvittnen till, må förhärliga Gud.”

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 172]

”De har beaktansvärda moraliska värderingar”

[Infälld text på sidan 174]

Rådde det någonsin någon tvekan om hur homosexuella handlingar skulle betraktas?

[Infälld text på sidan 175]

Det moraliska sammanbrottet i världen har inte lett till att Jehovas vittnen har blivit mer eftergivna

[Infälld text på sidan 176]

Somliga försökte vara vittnen utan att sluta upp med att leva i polygami

[Infälld text på sidan 177]

Ett kraftfullt program för att undervisa om Jehovas syn på skilsmässa

[Infälld text på sidan 178]

Uppseendeväckande förändringar i människors liv

[Infälld text på sidan 181]

Tobak — Nej!

[Infälld text på sidan 182]

Alkohol — med måtta, om alls någon

[Infälld text på sidan 183]

Fast beslutna att inte ta emot blod

[Infälld text på sidan 187]

Uteslutning — för att hålla organisationen moraliskt ren

[Ruta på sidan 173]

”Karaktärsutveckling” medförde inte alltid bra frukt

En rapport från Danmark lyder: ”I en uppriktig ansträngning att ta på sig en kristen personlighet var det många, särskilt bland de äldre vännerna, som försökte undvika allt som hade den minsta anstrykning av världslighet för att på så sätt göra sig mer värdiga det himmelska riket. Det ansågs ofta opassande att le under mötena, och många av de äldre bröderna använde bara svart kostym, svarta skor, svart slips. De var ofta nöjda med att leva ett lugnt och stillsamt liv i Herren. Det räckte att hålla möten, menade de; predikoarbetet kunde kolportörerna sköta.”

[Ruta på sidan 179]

Vad andra lägger märke till hos Jehovas vittnen

◆ En tysk tidning (”Münchner Merkur”) skrev om Jehovas vittnen: ”De är de ärligaste och punktligaste skattebetalarna i Förbundsrepubliken. Deras laglydnad kan ses i det sätt på vilket de kör, och den framgår också av brottsstatistiken. ... De lyder dem som är i myndighetsställning (föräldrar, lärare, regering). ... De stöder sig på Bibeln, som är grundvalen för alla deras handlingar.”

◆ Borgmästaren i Lens i Frankrike sade till vittnena sedan de hade använt ortens stadion för en av sina sammankomster: ”Vad jag tycker om är att ni håller era löften och era avtal, förutom att ni är renliga, disciplinerade och organiserade. Jag tycker om ert samfund. Jag är emot oordning, och jag tycker inte om människor som går omkring och smutsar ner och förstör.”

◆ En polsk kvinna som överlevde koncentrationslägren Auschwitz och Ravensbrück skriver om sina minnen i boken ”Voices From the Holocaust”: ”Jag såg människor som blev mycket, mycket goda och människor som blev fullständigt lumpna och gemena. Den mest sympatiska gruppen var Jehovas vittnen. Jag lyfter på hatten för dessa människor. ... De gjorde fantastiska saker för andra. De hjälpte de sjuka, delade med sig av sitt bröd och gav andlig tröst åt alla som befann sig i deras närhet. Tyskarna hatade dem och respekterade dem på samma gång. De blev satta till det sämsta arbetet, men de utförde det med värdighet.”