föras till rätta igen: Eller ”återföras i rätt läge”. Det här är enda gången det grekiska ordet katạrtisis förekommer i de kristna grekiska skrifterna. Det här och andra besläktade ord användes för att beskriva att man återställde något till ett rätt tillstånd. I Mt 4:21 används till exempel verbet katartịzō för att beskriva att man ”lagade” nät. I Gal 6:1 används samma verb om behovet av att föra en medtroende som har slagit in på fel kurs till rätta igen andligen. Det besläktade substantivet katartismọs, som har återgetts med ”föra ... till rätta” i Ef 4:12, användes ibland i medicinska texter om att återföra något som gått ur led i rätt läge.

föra de heliga till rätta: Eller ”undervisa de heliga”. Det grekiska substantiv som återgetts med ”föra … till rätta” (katartismọs) syftar här på att återställa något till rätt tillstånd. Det kan också förmedla tanken på att utrusta någon för en uppgift. Ibland används ordet i medicinska texter om att återföra något som gått ur led i rätt läge. (Se studienot till 2Kor 13:9.) Jesus rustade ”de heliga” för att ”utföra tjänst” genom att se till att deras tänkesätt, inställning och handlingssätt var i linje med Guds tankar och vilja. Han gjorde det med hjälp av människor som han gett som gåvor till församlingen, dvs. tillsyningsmän som blivit förordnade genom helig ande. (Ef 4:8, 11, 12; 1Kor 16:15–18; 2Ti 2:2; Tit 1:5)

Bröder: Ibland syftar uttrycket ”bröder” på både män och kvinnor.

slår in på fel kurs: Eller ”begår ett felsteg”. Det grekiska ordet för ”fel kurs” (parạptōma; ordagrant ”ett fall vid sidan av”) kan syfta på en överträdelse, och det kan handla om allt från en felbedömning till ett allvarligt brott mot Guds lag. (Mt 6:14; Rom 5:15, 17; Ef 1:7; 2:1, 5) Den som slår in på fel kurs lever inte i harmoni med Guds rättfärdiga krav. Han är på väg åt fel håll, även om han kanske ännu inte har begått en allvarlig synd.

ni som har andliga förutsättningar: Eller ”ni som är andliga (andligt mogna)”. Det grekiska ord som används här (pneumatikọs) är besläktat med ordet för ”ande” (pneuma), som används i uttrycket ”Guds heliga ande”, eller verksamma kraft. (Ef 4:30) För att vara kvalificerad att korrigera andra i församlingen behöver man därför något mer än kunskap, vishet och erfarenhet. Man måste också visa att man hela tiden låter sig ledas av Guds heliga ande. (Gal 5:16, 18, 25)

försöka föra ... till rätta igen: Det grekiska verbet katartịzō används för att beskriva att något förs tillbaka till sitt rätta tillstånd eller placeras i rät linje. I det här sammanhanget används verbet om behovet av att ge andlig hjälp genom att korrigera en medtroende som ”slår in på fel kurs”. Verbet står i imperfektum, vilket ger rum för återgivningen ”försöka föra ... till rätta igen”. Det antyder att de ”som har andliga förutsättningar” gör uppriktiga ansträngningar för att leda sin medbroder in på rätt kurs igen. Men resultatet beror på om den som får vägledningen reagerar positivt. Samma verb används i Mt 4:21, där det sägs att lärjungarna ”lagade” nät. Det besläktade substantivet katartismọs, som har återgetts med ”föra ... till rätta” i Ef 4:12, användes ibland i medicinska texter om att återföra något som gått ur led i rätt läge. (Se studienoter till 2Kor 13:9; Ef 4:12.)

håll ett öga på er själva, så att inte också ni blir frestade: Eller ”var mycket uppmärksam på (akta) dig själv, så att inte också du blir frestad”. I den grekiska grundtexten övergår Paulus här från att använda plural till singular. Han riktar sig alltså till den enskilde kristne som ger vägledning till andra och uppmanar honom att själv akta sig för de moraliska frestelser han varnar andra för. Det Paulus säger här utgör också en varning för att bli egenrättfärdig och se ner på andra. (1Kor 10:12)

sin egen ansvarsbörda: Eller ”sin egen last (börda)”. Paulus använder här det grekiska ordet fortịon, som syftar på något som ska bäras, men ordet säger inget om vikten. Den bördan skiljer sig från de tunga ”bördor” som nämns i vers 2, som man kan behöva hjälp för att bära. (Se studienot.) Det ord som används här syftar på den personliga ansvarsbörda vi har inför Gud och som alla kristna förväntas bära själva. Ett uppslagsverk säger om det grekiska ordet: ”Det användes som militärterm för att beteckna en mans eller en soldats personliga packning.” (C.L. Rogers Jr. och C.L. Rogers III, 1998: The new linguistic and exegetical key to the Greek New Testament)

Fortsätt bära varandras bördor: Pluralformen av det grekiska ordet bạros, som återgetts med ”bördor”, betyder här ordagrant ”tyngder”, ”tunga saker”, och kan även översättas med ”svårigheter”. Den här uppmaningen följer på det Paulus säger i den föregående versen om att försöka hjälpa någon som har slagit in ”på fel kurs” andligt sett. Konsekvenserna av att ha slagit in på fel kurs kan vara tunga att bära utan hjälp. Kristna som har gjort det till en vana att hjälpa medtroende att bära sina bördor visar kärlek och uppfyller ... Kristus lag. (Joh 13:34, 35) Men som Paulus påpekar i vers 3 till 5 betyder inte detta att man kan bära någon annans ”ansvarsbörda” (grekiska: fortịon), det andliga ansvar man har inför Gud. (Se studienot till Gal 6:5.)

Kristus lag: Denna lag omfattar alla lagar och principer som Jesus Kristus lärde ut och även det som Guds ande vägledde Kristus lärjungar att skriva i de kristna grekiska skrifterna. Den ersatte Moses lag, precis som Jeremia hade förutsagt. (Jer 31:31–34; Heb 8:6–13) Det var inte Kristus som låg bakom dessa lagar och principer, utan han hade tagit emot dem från den store lagstiftaren, Jehova. (Joh 14:10) Uttrycket ”Kristus lag” förekommer bara här i de kristna grekiska skrifterna, men ett liknande uttryck, ”lag ... inför Kristus”, används i 1Kor 9:21. Denna lag kallas också ”frihetens fullkomliga lag” (Jak 1:25), ”frihetens lag” (Jak 2:12) och ”trons lag” (Rom 3:27).

Fortsätt bära varandras bördor: Pluralformen av det grekiska ordet bạros, som återgetts med ”bördor”, betyder här ordagrant ”tyngder”, ”tunga saker”, och kan även översättas med ”svårigheter”. Den här uppmaningen följer på det Paulus säger i den föregående versen om att försöka hjälpa någon som har slagit in ”på fel kurs” andligt sett. Konsekvenserna av att ha slagit in på fel kurs kan vara tunga att bära utan hjälp. Kristna som har gjort det till en vana att hjälpa medtroende att bära sina bördor visar kärlek och uppfyller ... Kristus lag. (Joh 13:34, 35) Men som Paulus påpekar i vers 3 till 5 betyder inte detta att man kan bära någon annans ”ansvarsbörda” (grekiska: fortịon), det andliga ansvar man har inför Gud. (Se studienot till Gal 6:5.)

sin egen ansvarsbörda: Eller ”sin egen last (börda)”. Paulus använder här det grekiska ordet fortịon, som syftar på något som ska bäras, men ordet säger inget om vikten. Den bördan skiljer sig från de tunga ”bördor” som nämns i vers 2, som man kan behöva hjälp för att bära. (Se studienot.) Det ord som används här syftar på den personliga ansvarsbörda vi har inför Gud och som alla kristna förväntas bära själva. Ett uppslagsverk säger om det grekiska ordet: ”Det användes som militärterm för att beteckna en mans eller en soldats personliga packning.” (C.L. Rogers Jr. och C.L. Rogers III, 1998: The new linguistic and exegetical key to the Greek New Testament)

lär dem: Det grekiska ord som återges med ”lära” inbegriper att undervisa, förklara, argumentera och bevisa. (Se studienoter till Mt 3:1; 4:23.) Att lära dem att hålla allt som Jesus hade befallt är en pågående process. Det innebär att man hjälper nya att i sin tur undervisa andra, tillämpa Jesus undervisning och följa hans exempel. (Joh 13:17; Ef 4:21; 1Pe 2:21)

undervisad: Det grekiska verbet katēchẹō betyder ordagrant ”låta ljuda ner”, och det kan rymma tanken på muntlig undervisning. När någon får höra sanningarna i Guds ord upprepade gånger och de sjunker ner i hans sinne och hjärta, blir han kvalificerad att undervisa andra. (Jämför Gal 6:6, där samma grekiska ord förekommer två gånger.)

känner sig ... skyldiga att göra det: Eller ”står ... i skuld till dem”, ”känner sig ... tvingade att göra det”. I Bibeln syftar det grekiska ordet för ”skuld” och andra besläktade ord inte bara på ekonomiska skulder, utan också på förpliktelser och skyldigheter i allmänhet. (Se studienot till Rom 1:14.) Paulus poäng är att troende icke-judar stod i skuld till de kristna judarna i Jerusalem, eftersom de hade fått andlig hjälp av dem. Därför var det inte mer än rätt att de hjälpte sina fattiga judiska bröder ekonomiskt. (Rom 15:26)

som undervisas i ordet: Här syftar ”ordet” både på Guds ord och Jesus Kristus läror. I sina brev lägger Paulus stor vikt vid undervisning i den kristna församlingen. I det sammanhanget använder han ofta det grekiska ordet didạskō, som syftar på att lära, förklara, argumentera och bevisa. (Rom 2:21; 12:7; 1Kor 4:17; Kol 3:16; 2Ti 2:2; se studienot till Mt 28:20.) Men i den här versen använder Paulus det mer specifika ordet katēchẹō när han talar om den ”som undervisas” i Guds ord och den ”som ger sådan undervisning”. Det här ordet betyder ordagrant ”låta ljuda ner” och kan ibland rymma tanken på muntlig undervisning. (Se studienot till Apg 18:25.) När sanningarna i ”ordet” sjunker ner i en persons sinne och hjärta blir han kvalificerad att undervisa andra. (2Ti 2:2)

dela allt gott med den som ger sådan undervisning: Den som ”undervisas” uppmuntras att dela med sig av både materiella och andliga gåvor till den som undervisar honom, en princip som även kommer fram på andra ställen i Bibeln. (Mt 10:9, 10; Rom 15:27 och studienot; 1Kor 9:11, 13, 14; 1Ti 5:17, 18; Heb 13:16) Det grekiska ordet för ”dela” kan även rymma tanken på delaktighet och betyda att eleven inte bara lyssnar på det han får lära sig, utan också tillämpar det. Han uttrycker sin tro och övertygelse med egna ord och blir själv en som lär ut de goda nyheterna. En elev som reagerar på det här sättet delar det som är ”gott” med sin lärare. (2Ti 2:2)

lurar: Eller ”hånar”. Den ordagranna betydelsen i det grekiska ordet är att visa förakt genom att göra en gest med näsan. I en del kulturer kan man uttrycka förakt genom att le hånfullt, rynka på näsan eller sätta näsan i vädret. De som ger uttryck åt förakt eller hån kan gå så långt som till att trotsa eller utmana någon annan. Paulus varnar här för hur farligt det skulle vara att tro att man kan se på principerna i Guds ord med förakt eller bryta mot dem utan konsekvenser.

det man sår får man också skörda: Det här var ett välkänt talesätt på Paulus tid. Det kommer tydligtvis från forntida jordbrukssamhällen. Det slår fast en grundläggande sanning: Det som sås i jorden är det som växer upp ur jorden. Det här talesättet användes oftast i negativ bemärkelse: Man fick skörda negativa konsekvenser av ett orätt uppförande eller orätta handlingar. Men Paulus använder det också i en positiv bemärkelse och säger att goda handlingar kan ge ett gott resultat, ”evigt liv”. (Gal 6:8) Den här oföränderliga principen kommer även fram på andra ställen i Bibeln. (Ord 11:18; 22:8; Hos 8:7; 10:12; 2Kor 9:6; se studienoter till Gal 6:8.)

den som styrs av anden: Dvs. en person som lever på ett sådant sätt att Guds heliga ande kan verka fritt i hans liv och hjälpa honom att visa andens frukt. En sådan person ”kommer att skörda evigt liv av anden”. (Mt 19:29; 25:46; Joh 3:14–16; Rom 2:6, 7; Ef 1:7)

Den som styrs av köttsliga begär när han sår: Dvs. en person som ägnar sig åt ”köttets gärningar”, som är ett resultat av de begär som hör till människans syndfulla natur. (Gal 5:19–21) Som ett resultat eller en frukt av denna sådd kommer han att skörda undergång av sina begär. När den första människan syndade blev han och alla hans avkomlingar slavar ”under förgängelsen”. (Rom 5:12; 8:21 och studienot) Det här slaveriet har inneburit ofullkomlighet, som inte bara leder till sjukdom, åldrande och död, utan också till ett moraliskt och andligt förfall. ”Den som styrs av köttsliga begär när han sår” kommer därför inte att få evigt liv. (Jämför 2Pe 2:12, 18, 19.)

Den som styrs av köttsliga begär när han sår: Dvs. en person som ägnar sig åt ”köttets gärningar”, som är ett resultat av de begär som hör till människans syndfulla natur. (Gal 5:19–21) Som ett resultat eller en frukt av denna sådd kommer han att skörda undergång av sina begär. När den första människan syndade blev han och alla hans avkomlingar slavar ”under förgängelsen”. (Rom 5:12; 8:21 och studienot) Det här slaveriet har inneburit ofullkomlighet, som inte bara leder till sjukdom, åldrande och död, utan också till ett moraliskt och andligt förfall. ”Den som styrs av köttsliga begär när han sår” kommer därför inte att få evigt liv. (Jämför 2Pe 2:12, 18, 19.)

den som styrs av anden: Dvs. en person som lever på ett sådant sätt att Guds heliga ande kan verka fritt i hans liv och hjälpa honom att visa andens frukt. En sådan person ”kommer att skörda evigt liv av anden”. (Mt 19:29; 25:46; Joh 3:14–16; Rom 2:6, 7; Ef 1:7)

slaveriet under förgängelsen: Det grekiska ord som har återgetts med ”förgängelsen” betecknar ”fördärv”, ”förfall”, ”förstörelse”. ”Slaveriet under förgängelsen” är ett resultat av synd och leder till fysiska defekter, åldrande, sjukdom och död. Även fullkomliga människor kan dö, vilket framkommer av det Paulus sa om Jesus: ”Gud uppväckte honom från döden, så att han aldrig skulle bli en dödlig människa igen”, dvs. aldrig mer få en kropp som skulle kunna dö och förmultna. (Apg 13:34) Den fullkomlige Adam hade också en förgänglig kropp, en kropp som kunde dö och förmultna. Men om han hade varit lydig mot Gud skulle han ha kunnat leva för evigt. Det var först när Adam syndade som han blev slav under förgängelsen och förfallet. Han förde vidare detta slaveri till alla sina avkomlingar, hela mänskligheten. (Rom 5:12) Guds barns härliga frihet syftar på att bli befriad från detta slaveri och att till slut få privilegiet att ha ett sonförhållande till Gud, precis som Adam hade. (Lu 3:38) Jehova har lovat den friheten och evigt liv till ”den som styrs av anden” när han sår. Den som å andra sidan ”styrs av köttsliga begär när han sår kommer att skörda undergång”, eller förgängelse, och gå miste om Guds barns härliga frihet och det eviga livet. (Gal 6:8)

tröttna på: Eller ”ge upp när det gäller”. Det grekiska ord som används här kan förmedla tanken på att förlora modet eller entusiasmen när det gäller att göra det som är gott. (Se studienot till 2Kor 4:1.)

ger vi inte upp: Eller ”tappar vi inte modet”. I det här sammanhanget visar uttrycket att Paulus och hans medarbetare inte tillät sig att tröttna och förlora entusiasmen i sin tjänst.

möjlighet: Eller ”gynnsam tid”. Det grekiska ordet kairọs återges ibland med ”tid” eller ”bestämd tid”. I Ef 5:16 (se studienot) används det i uttrycket ”använd tiden på bästa sätt”.

dem som är våra bröder och systrar i tron: Eller ”dem som är besläktade med oss i tron”, ”dem som tillhör trons hushåll (familj)”. Det grekiska ord som har återgetts med ”dem som är våra bröder och systrar” användes om medlemmar av en bokstavlig familj eller ett bokstavligt hushåll. (1Ti 5:8) I den grekisk-romerska världen kunde ordet ”hushåll” beteckna en sammansvetsad grupp människor som hade samma tro, uppfattningar eller målsättningar. Det är en bra beskrivning av församlingarna under det första århundradet, som vanligtvis träffades i privata hem (Rom 16:3–5) och där medlemmarna kände att de hade ett nära andligt släktskap med varandra (Ef 2:19).

använd tiden på bästa sätt: Ordagrant ”köp upp den bestämda tiden”. Det här uttrycket förekommer också i Kol 4:5. För att tillämpa det här rådet behöver man göra uppoffringar. Man måste köpa tid från andra saker och byta ut oviktiga aktiviteter mot andliga. Paulus pratade inte om tid i allmänhet, utan om en särskild tidsperiod. De kristna i Efesos upplevde en gynnsam tid, för just då hade de viss frihet att utföra sin kristna tjänst. Paulus uppmanade dem att inte slösa bort den här gynnsamma tiden, utan använda den på allra bästa sätt.

jag skriver till er med egen hand: Paulus dikterade de flesta av sina brev för en sekreterare, men det här brevet skrev han tydligtvis själv. (Se Rom 16:22 och studienot.)

Tertius: Den som skrev ner Paulus brev till romarna och den ende av Paulus sekreterare som nämns vid namn. Uttrycket i Herren visar att Tertius var en trogen kristen som kan ha tillhört församlingen i Korinth. Han tillfogade sina egna personliga hälsningar till de kristna i Rom, kanske därför att han kände många av dem.

få andras godkännande: Eller ”göra ett gott intryck i köttet”. Ordagrant ”se bra ut i köttet”. Det grekiska ordet för ”kött” syftar i det här sammanhanget på det som har med den fysiska kroppen att göra och som andra därför kan se. En del som påstod att de var kristna lärde ut att det var nödvändigt att bli omskuren och hålla andra delar av den mosaiska lagen för att bli godkänd av Gud. Men deras motiv var att göra ett gott intryck på judarna. De ville ”slippa bli förföljda” av judiska fiender till kristendomen. Men i och med att de var överdrivet intresserade av hur andra uppfattade dem och insisterade på att hålla fast vid omskärelsen förnekade de i själva verket att Jesus död var den enda grunden för räddning.

Kristus tortyrpåle: Här representerar ordet ”tortyrpåle” (grekiska: staurọs) Jesus död på pålen. Jesus dog på det sättet för att mänskligheten inte längre skulle vara slavar under synden, utan kunna bli försonade med Gud och få ett gott förhållande till honom. Paulus blev förföljd av judarna för att han trodde på och förkunnade att Jesus död på tortyrpålen var den enda grunden för räddning.

tortyrpåle: Eller ”avrättningspåle”. (Se Ordförklaringar.)

blivit som död: Eller ”blivit avrättad på pålen”. Paulus lärde att Jesus död på tortyrpålen var grunden för räddning. Därför blev Paulus hatad av världen och betraktad som en brottsling som förtjänade döden. Paulus å sin sida betraktade världen som något som var dömt till döden.

det som betyder något är att man är en ny skapelse: Varje smord kristen är en ny skapelse – en pånyttfödd son till Gud med utsikten att få regera tillsammans med Kristus i himmelriket. (Gal 4:6, 7) Dessutom är de smorda en del av den kristna församlingen, ”Guds Israel” (Gal 6:16 och studienot), som också är en ny andlig skapelse. (Se studienot till 2Kor 5:17.) Det betyder därför inget för Gud om en kristen är omskuren eller oomskuren.

är han alltså en ny skapelse: Varje smord kristen är en ny skapelse – en pånyttfödd son till Gud med utsikten att få regera tillsammans med Kristus i himmelriket. (Gal 4:6, 7) Även om inget fysiskt har skapats sedan den sjätte skapelsedagen (1Mo 2:2, 3), har det kommit till nya andliga skapelser.

Guds Israel: Det här uttrycket förekommer bara en gång i Bibeln och syftar på det andliga Israel, inte på de biologiska avkomlingarna till Jakob, som fick sitt namn ändrat till Israel. (1Mo 32:22–28) Den föregående versen (Gal 6:15) visar att de som utgör ”Guds Israel” inte behöver bli omskurna. Profeten Hosea förutsade att Gud skulle välja ut ett folk som även innefattade icke-judar. Gud sa: ”Jag ska säga till dem som inte är mitt folk: ’Ni är mitt folk.’” (Hos 2:23; Rom 9:22–25) Det var ”bara några få” av judarna och proselyterna i det bokstavliga Israel, den nation som Jehova förkastade, som blev en del av det andliga Israel. (Jes 10:21, 22; Apg 1:13–15; 2:41; 4:4; Rom 9:27) Paulus skrev längre fram till de kristna i Rom: ”Det är ... inte alla som härstammar från Israel som verkligen är ’Israel’.” (Rom 9:6; se också studienoter till Apg 15:14; Rom 2:29; 9:27; 11:26.)

utropar Jesaja om Israel: Här och i nästa vers citerar Paulus från Jes 10:22, 23. De verserna förutsade det som hände år 607 f.v.t., när Jehova använde det babyloniska världsväldet för att verkställa dom över Israel. Hela landet, även Jerusalem, föll i fiendens hand. Judarna fördes till Babylon, där de var fångar i 70 år. Därefter återvände somliga, ”bara ett fåtal”, för att återupprätta den sanna tillbedjan i Jerusalem. I brevet till romarna visar Paulus att profetian fick ytterligare en uppfyllelse under det första århundradet. Ett relativt litet antal judar, ”några få”, blev Jesus efterföljare och vände tillbaka till Jehova i andlig bemärkelse. (Rom 11:4, 5) Senare slöt sig troende icke-judar till dem, och tillsammans kom de att utgöra en andlig nation, ”Guds Israel”. (Gal 6:16)

följer denna princip: Eller ”vandrar ordningsfullt efter detta rättesnöre”. Det grekiska ord som används för ”princip”, ”rättesnöre”, (kanọ̄n) kommer från det hebreiska ordet för ”vassrör”, ”stav” (qanẹh). En sådan stav användes som mätinstrument. (Hes 40:5) Paulus använder ordet bildligt för att beskriva den ”princip” som ”Guds Israel” skulle följa, dvs. den måttstock som de skulle bedöma sina handlingar efter. Om de visade tro på den generösa omtanke som kom till uttryck genom Kristus och lät detta påverka deras uppförande, skulle de få uppleva större ”frid och barmhärtighet” än det någonsin tidigare hade varit möjligt för syndiga människor att uppleva. (Gal 3:24, 25; jämför Ordförklaringar under ”Kanon (Bibelns kanon)”.)

Guds Israel: Det här uttrycket förekommer bara en gång i Bibeln och syftar på det andliga Israel, inte på de biologiska avkomlingarna till Jakob, som fick sitt namn ändrat till Israel. (1Mo 32:22–28) Den föregående versen (Gal 6:15) visar att de som utgör ”Guds Israel” inte behöver bli omskurna. Profeten Hosea förutsade att Gud skulle välja ut ett folk som även innefattade icke-judar. Gud sa: ”Jag ska säga till dem som inte är mitt folk: ’Ni är mitt folk.’” (Hos 2:23; Rom 9:22–25) Det var ”bara några få” av judarna och proselyterna i det bokstavliga Israel, den nation som Jehova förkastade, som blev en del av det andliga Israel. (Jes 10:21, 22; Apg 1:13–15; 2:41; 4:4; Rom 9:27) Paulus skrev längre fram till de kristna i Rom: ”Det är ... inte alla som härstammar från Israel som verkligen är ’Israel’.” (Rom 9:6; se också studienoter till Apg 15:14; Rom 2:29; 9:27; 11:26.)

Israel: Betyder ”en som kämpar med (håller fast vid) Gud”, ”Gud kämpar”. Jakob fick detta namn efter att han hade brottats med en ängel för att få en välsignelse. Till skillnad från Esau uppskattade Jakob det som var heligt och var villig att anstränga sig hårt för att få Guds godkännande. (1Mo 32:22–28; Heb 12:16) De som hör till ”Guds Israel” efterliknar Jakob och visar samma slag av tro som han visade och är lika angelägna om att göra Guds vilja som han var. (Se studienot till Guds Israel i den här versen.)

På det sättet ska hela Israel bli räddat: Dvs. hela det andliga Israel, ”Guds Israel”. (Gal 6:16; Rom 2:29) Guds avsikt är att låta 144 000 andliga israeliter bli räddade och regera med hans son i himlen. Det kommer att bli verklighet ”på det sättet”, nämligen genom att grenar från det ”vilda olivträdet” bildligt talat ympas in, så att Guds avsikt med det ”ädla olivträdet” kan förverkligas. (Rom 11:17–25; Upp 7:4; 14:1, 3) Detta inbegrep att låta icke-judiska kristna bli en del av det andliga Israel. En del menar att det grekiska uttrycket i början av versen ska återges med ”men då” eller ”när det skett”, men lydelsen ”på det sättet” har stöd i många lexikon och i andra bibelöversättningar.

jude: Det grekiska ordet Ioudaios motsvarar det hebreiska ordet Jehudhị, som betyder ”från (tillhörande) Juda” och brukar återges med ”jude”, ”judisk” i de hebreiska skrifterna. Särskilt efter den judiska landsflykten blev ordet ”jude” synonymt med en medlem av Israels nation. (Se Ordförklaringar under ”Jude”.) I 1Mo 29:35 förbinds namnet Juda med det hebreiska verb som har återgetts med ”prisa”, så namnet anses betyda ”prisad”, ”föremål för lovprisning”. En del menar att Paulus skapade en ordlek baserad på innebörden i det hebreiska ordet för ”jude”, ”Juda”. Han kan ha gjort det för att visa att en äkta ”jude” får sitt beröm, eller sin lovprisning, av Gud för att han har ett omskuret hjärta och tjänar honom med rena motiv. (Se studienot till hjärtat ... omskuret i den här versen.) Paulus säger att Guds godkännande, som är det största beröm en människa kan få, ges opartiskt, oberoende av en människas fysiska härkomst. De kristna under det första århundradet var andliga judar och medlemmar av ”Guds Israel”. (Gal 6:16)

ett folk som ska bära hans namn: Det här uttrycket kan anspela på uttalanden i de hebreiska skrifterna där det sägs att Jehova har valt ut ett folk som sin särskilda egendom. (2Mo 19:5; 5Mo 7:6; 14:2; 26:18, 19) Det här nya folket som bar Jehovas namn och som omtalas som ”Guds Israel”, dvs. det andliga Israel, innefattade också troende icke-judar. (Gal 6:16; Rom 11:25, 26a; Upp 14:1) De representerade Gud, och de skulle förkunna hans underbara egenskaper och lovprisa hans namn vitt och brett. (1Pe 2:9, 10) Jehova hade kallat det bokstavliga Israel ”det folk som jag har format åt mig för att de ska ära och lovprisa mig”, och dessa ord gällde också det andliga Israel. (Jes 43:21) De första kristna predikade modigt att Jehova är den ende sanne Guden och avslöjade alla falska gudar som tillbads på den tiden. (1Th 1:9)

brännmärken ... som visar att jag är en slav till Jesus: Det grekiska ord som återgetts med ”brännmärken ... som visar att jag är en slav” (pluralformen av stịgma) förekommer bara här i de kristna grekiska skrifterna. I icke-religiös grekisk litteratur användes detta ord om brännmärken i form av olika tecken eller bokstäver som kunde visa vem som var ägare till en slav, men ordet kunde också syfta på ärr. Paulus kan ha tänkt på ärr som han hade fått av den hårda behandling han utsatts för av dem som förföljde honom. Sådana ärr var i så fall ett tecken på att han var en trogen slav för Kristus. (2Kor 4:10; 11:23–27; Flp 3:10) Men det är också möjligt att Paulus inte tänkte på bokstavliga märken, utan på hur han utförde sin kristna tjänst, visade Guds andes frukt och levde på ett sätt som tydligt visade att han var en slav som tillhörde Kristus.

välsigna den anda ni visar: Ordagrant ”vara med er ande”. Det grekiska ord som här återgetts med ”anda” (pneuma) syftar i detta sammanhang på den inre drivkraft eller dominerande sinnesinställning som får en person att säga eller göra saker på ett visst sätt. Bibeln använder samma ord när den talar om att man bör ha ”ett milt och behagligt sätt” (1Pe 3:4) och ”en ande av mildhet” (Gal 6:1, fotnot). I 2Ti 1:7 nämner Paulus ”en ande som ger oss kraft, kärlek och gott omdöme” som kontrast till ”en ande som gör oss fega”. Han avslutar sedan brevet till Timoteus med orden: ”Jag ber att Herren ska välsigna den anda du visar.” (2Ti 4:22) Precis som en enskild individ kan ha en viss anda, kan en grupp människor också ha det. Här i de avslutande orden till galaterna, och även i brevet till filipperna, använder Paulus ett pronomen i plural (”ni”, eller ”er”) för att uttrycka att han vill att alla i de här församlingarna ska ha en anda som är i harmoni med Guds vilja och Kristus exempel. (Flp 4:23)