befälen för tempelvakterna: I den grekiska texten finns det inget ord som motsvarar ”tempel”, men i Lu 22:52 förekommer det ordet, något som visar vilket slags befäl det var frågan om. För att göra texten tydligare har det lagts till i översättningen av den här versen. Det är bara Lukas som nämner dessa befäl. (Apg 4:1; 5:24, 26) De var ansvariga för tempelvakterna och kan ha varit inbjudna till samtalet med Judas för att planen att gripa Jesus skulle verka laglig.

Petrus och Johannes: Ordagrant ”de”.

befälhavaren för tempelvakterna: Nämns även i Apg 5:24, 26. Under det första århundradet v.t. var det den högste prästen efter översteprästen som innehade detta ämbete. Befälhavaren för tempelvakterna hade uppsikt över de tjänstgörande prästerna. Han upprätthöll ordningen i och omkring templet i Jerusalem med hjälp av tempelpolisen, en vaktstyrka som bestod av leviter. Under sig hade han tempelvakter som hade uppsikt över de leviter som öppnade tempelportarna på morgonen och stängde dem på kvällen. Dessa vakter vaktade templets skattkammare, upprätthöll ordningen och såg till att ingen gick in på områden som de inte hade tillträde till. Leviterna var indelade i 24 avdelningar, som i tur och ordning tjänstgjorde en vecka två gånger om året. Varje avdelning hade förmodligen sitt eget befäl som var underställt befälhavaren för tempelvakterna, och de befälen hade stort inflytande. De nämns tillsammans med de främsta prästerna, som konspirerade för att få Jesus dödad. Kvällen då Jesus blev förrådd kom de tillsammans med sina män för att gripa Jesus. (Lu 22:4, se studienot, 52.)

äldste: Se studienot till Mt 16:21.

äldste: Ordagrant ”äldre männen”. I Bibeln används det grekiska ordet presbỵteros först och främst om någon som har myndighet och ansvar i ett samhälle eller en nation. Några gånger syftar detta ord på en människa som kommit upp i åren (t.ex. i Lu 15:25; Apg 2:17), men det används inte uteslutande om äldre människor. Här syftar det på ledarna i den judiska nationen, som ofta nämns tillsammans med de främsta prästerna och de skriftlärda. Sanhedrin bestod av män från dessa tre grupper. (Mt 21:23; 26:3, 47, 57; 27:1, 41; 28:12; se Ordförklaringar under ”Äldste, äldre man”.)

Hannas hörde då till de främsta prästerna, och Kaifas var överstepräst: Lukas förklarar här när Johannes döparen började sin tjänst. Han hänvisar till en period när det judiska prästadömet dominerades av två mäktiga män. Hannas utnämndes till överstepräst omkring år 6 eller 7 v.t. av Quirinius, den romerske ståthållaren i Syrien, och Hannas innehade detta ämbete fram till omkring år 15 v.t. Trots att Hannas avsattes av romarna och inte längre titulerades överstepräst hade han tydligtvis stort inflytande som överstepräst emeritus och var tongivande inom den judiska hierarkin. Fem av hans söner tjänade som överstepräster, och mellan omkring år 18 och 36 tjänade hans svärson Kaifas som överstepräst. Så även om Kaifas var överstepräst år 29 v.t. är det helt korrekt att tala om Hannas som den ”främste prästen” på grund av hans inflytelserika ställning. (Joh 18:13, 24; Apg 4:6)

den främste prästen Hannas: Hannas utnämndes till överstepräst omkring år 6 eller 7 v.t. av Quirinius, den romerske ståthållaren i Syrien, och Hannas innehade detta ämbete fram till omkring år 15 v.t. Även efter att Hannas hade avsatts av romarna och inte längre titulerades överstepräst hade han tydligtvis stort inflytande som överstepräst emeritus och var tongivande inom den judiska hierarkin. Fem av hans söner tjänade som överstepräster, och mellan omkring år 18 och 36 tjänade hans svärson Kaifas som överstepräst. (Se studienot till Lu 3:2.) I Joh 18:13, 19 omtalas Hannas som ”den främste prästen”. Samma grekiska ord (archiereus) kan användas om både själva översteprästen och en framträdande medlem av prästerskapet, däribland en före detta överstepräst. (Se Ordförklaringar under ”Den främste prästen”.)

Kaifas: Den här översteprästen hade förordnats av romarna. Han var en skicklig diplomat och var överstepräst längre än någon av sina närmaste föregångare. Han tillsattes som överstepräst ca 18 v.t. och var det fram till omkring 36. Det var han som förhörde Jesus och överlämnade honom till Pilatus. (Mt 26:3, 57; Joh 11:49; 18:13, 14, 24, 28) Det här är enda gången som han nämns vid namn i Apostlagärningarna. På alla andra ställen i Apostlagärningarna omtalas han som ”översteprästen”. (Apg 5:17, 21, 27; 7:1; 9:1)

avrätta ... på en påle: Eller ”fästa ... vid en påle (stolpe)”. Det här är den första av över 40 förekomster av det grekiska verbet staurọō i de kristna grekiska skrifterna. Det här verbet är besläktat med substantivet staurọs, som återges med ”tortyrpåle”. (Se studienoter till Mt 10:38; 16:24; 27:32 och Ordförklaringar under ”Påle” och ”Tortyrpåle”.) Verbet används i Septuaginta i Est 7:9, där man ger en befallning om att hänga upp Haman på en påle som var mer än 20 m hög. På klassisk grekiska betyder detta verb ”omge med pålar”, ”uppföra en palissad”.

nasarén: Se studienot till Mk 10:47.

avrättade på pålen: Eller ”fäste vid en påle (stolpe)”. (Se studienot till Mt 20:19 och Ordförklaringar under ”Påle” och ”Tortyrpåle”.)

från Nasaret: Eller ”nasarén”. Benämningen ”nasaré” användes om Jesus och senare även om hans efterföljare. (Apg 24:5) Många judar hette Jesus, och därför var det vanligt att man lade till något för att veta vem man syftade på. På Bibelns tid var det vanligt att man associerade människor med platsen de kom ifrån. (2Sa 3:2, 3; 17:27; 23:25–39; Nah 1:1; Apg 13:1; 21:29) Jesus växte upp i Nasaret i Galileen och bodde där större delen av sitt liv, så det var naturligt att man identifierade honom med hjälp av namnet på denna stad. Jesus blev kallad ”Jesus från Nasaret” av flera olika personer och i olika situationer. (Mk 1:23, 24; 10:46, 47; 14:66–69; 16:5, 6; Lu 24:13–19; Joh 18:1–7) Jesus godtog och använde själv detta namn. (Joh 18:5–8; Apg 22:6–8) På skylten som Pilatus lät sätta upp på tortyrpålen stod det på hebreiska, latin och grekiska: ”Jesus från Nasaret, judarnas kung.” (Joh 19:19, 20) Från och med pingsten år 33 v.t. blev Jesus ofta omnämnd som ”nasarén” eller ”Jesus från Nasaret” av apostlarna och andra. (Apg 2:22; 3:6; 4:10; 6:14; 10:38; 26:9; se också studienot till Mt 2:23.)

huvudhörnstenen: Ordagrant ”hörnets huvud”. (Se studienot till Mt 21:42.)

huvudhörnstenen: Eller ”den viktigaste stenen”. Det hebreiska uttrycket i Ps 118:22 samt det grekiska uttrycket som används här betyder ordagrant ”hörnets huvud”. Uttrycket har uppfattats på olika sätt, men det verkar som att det avser den sten som placerades överst där två väggar möttes, i syfte att hålla dem samman. Jesus citerade den här profetian och tillämpade orden om ”huvudhörnstenen” på sig själv. Precis som den översta stenen i en byggnad har en framträdande plats är Jesus Kristus den betydelsefulla, översta hörnstenen i den kristna församlingen av smorda, som liknas vid ett andligt tempel.

frimodiga: Eller ”modiga”, ”orädda”. Det grekiska ordet parrēsịa har också återgetts med ”modigt”, ”fritt och öppet”. (Apg 28:31; 1Jo 5:14, fotnot) Det här substantivet och det besläktade verbet parrēsiạzomai, som ofta återges med ”tala modigt (med frimodighet)”, förekommer många gånger i Apostlagärningarna, och de beskriver väl de första kristnas predikoarbete. (Apg 4:29, 31; 9:27, 28; 13:46; 14:3; 18:26; 19:8; 26:26)

outbildade: Eller ”olärda”. Det grekiska ord som används här (agrạmmatos) kan användas om någon som inte kan läsa eller skriva, men i det här sammanhanget syftar det troligen på någon som inte var utbildad vid de rabbinska skolorna. Det verkar som att de flesta judar under det första århundradet kunde läsa och skriva, delvis på grund av att det hölls skolor i många synagogor. Men i likhet med Jesus hade Petrus och Johannes inte studerat vid de rabbinska skolorna. (Jämför Joh 7:15.) Den religiösa eliten på Jesus tid menade att det bara var vid dessa skolor som man kunde få religiös utbildning. Sadducéerna och fariséerna tyckte utan tvekan att Petrus och Johannes inte var kvalificerade att undervisa folket i lagen. Dessutom kom de här två lärjungarna från Galileen, ett område där de flesta var jordbrukare, herdar och fiskare. De religiösa ledarna och andra från Jerusalem och Judeen såg tydligtvis ner på folk som kom från Galileen och tyckte att Petrus och Johannes var ”outbildade och helt vanliga människor”. (Joh 7:45–52; Apg 2:7) Men det var inte så Gud betraktade dem. (1Kor 1:26–29; 2Kor 3:5, 6; Jak 2:5) Före sin död hade Jesus gett dem och de övriga lärjungarna omfattande utbildning och övning. (Mt 10:1–42; Mk 6:7–13; Lu 8:1; 9:1–5; 10:1–42; 11:52) Efter sin uppståndelse fortsatte han att undervisa sina lärjungar med hjälp av helig ande. (Joh 14:26; 16:13; 1Jo 2:27)

Sanhedrins sal: Eller ”Sanhedrin”. (Se studienot till Lu 22:66.)

Sanhedrins sal: Eller ”sin Sanhedrin”. Sanhedrin var judarnas högsta domstol i Jerusalem. Det grekiska ord som har återgetts med ”Sanhedrins sal” eller ”Sanhedrin” (synẹdrion) betyder ordagrant ”sitta ner tillsammans”. Detta ord var en allmän beteckning på en församling eller ett möte, men i Israel kunde det också syfta på en religiös dömande församling eller domstol. Det grekiska ordet kan antingen syfta på domstolens medlemmar eller på den byggnad eller den plats där domstolen samlades. (Se studienot till Mt 5:22 och Ordförklaringar under ”Sanhedrin”; se också Tillägg B12, som visar var Sanhedrins sal kan ha legat.)

botad mirakulöst: Eller ”botad genom detta tecken”. Här syftar det grekiska ordet sēmeion, som ofta återges med ”tecken”, på en mirakulös händelse som gav bevis på Guds stöd.

suveräne Herre: Det grekiska ordet despọtēs betyder i grund och botten ”herre”, ”ägare”. (1Ti 6:1; Tit 2:9; 1Pe 2:18) När det används som direkt tilltal till Gud, som i denna vers och i Lu 2:29 och Upp 6:10, återges det med ”suveräne Herre” för att förmedla hans herraväldes storhet. Andra översättningar använder sådana ord som ”Herre”, ”Härskare” eller ”Allhärskare”. I vissa översättningar av de kristna grekiska skrifterna till hebreiska används det hebreiska ordet ’Adhonạj (suveräne Herre) i denna vers, men åtminstone en sådan översättning använder tetragrammet.

Messias: Eller ”den Smorde”. Det grekiska ordet Messịas (en transkriberad form av det hebreiska ordet mashịach) förekommer bara två gånger i de kristna grekiska skrifterna. (Se Joh 4:25.) Mashịach kommer från ett hebreiskt verb, mashạch, som betyder ”bestryka och gnida in (med vätska)” och ”smörja”. (2Mo 29:2, 7) På Bibelns tid blev präster, härskare och profeter ceremoniellt smorda med olja. (3Mo 4:3; 1Sa 16:3, 12, 13; 1Ku 19:16) Här i Joh 1:41 följs titeln ”Messias” av en förklaring, som betyder ”Kristus”. Det grekiska ordet för Kristus (Christọs) förekommer mer än 500 gånger i den grekiska grundtexten till de kristna grekiska skrifterna. Titeln ”Messias” motsvarar titeln ”Kristus”, och båda dessa titlar betyder ”den smorde”. (Se studienot till Mt 1:1.)

smorde: Eller ”Messias”, ”Kristus”. Titeln ”Kristus” härleds från det grekiska ordet Christọs och motsvarar titeln ”Messias” (från det hebreiska mashịach), och båda dessa titlar betyder ”den smorde”. (Se studienot till Mt 1:1 och till Jehovas smorde i den här versen.)

som du har smort: Eller ”som du har gjort till Kristus (Messias)”. Titeln Christọs (Kristus) kommer från det grekiska verbet chrịō, som används här. Det syftar bokstavligen på att utgjuta olja över någon. I de kristna grekiska skrifterna används det bara i helig och bildlig bemärkelse, nämligen att Gud väljer ut en person för en särskild uppgift under hans ledning. Detta grekiska verb förekommer också i Lu 4:18; Apg 10:38; 2Kor 1:21 och Heb 1:9. Ett annat grekiskt ord, aleifō, syftar på att smörja in sig med olja, t.ex. efter att man har tvättat sig. Man använde också olja som ett slags läkemedel eller för att förbereda en kropp för begravning. (Mt 6:17; Mk 6:13; 16:1; Lu 7:38, 46; Jak 5:14)

Jehova: Det här citatet är hämtat från Ps 2:2, och där återfinns Guds namn i den hebreiska grundtexten skrivet med fyra hebreiska konsonanter (translittereras JHWH). (Se Tillägg C.)

hans smorde: Eller ”hans Kristus”, ”hans Messias”. Det grekiska ord som används här är Christọs, som titeln ”Kristus” kommer ifrån. I Ps 2:2, som citeras här, används det motsvarande hebreiska ordet mashịach (”den smorde”). Från det ordet kommer titeln ”Messias”. (Se studienoter till Lu 2:26; Joh 1:41; Apg 4:27.)

Herodes: Dvs. Herodes Antipas. (Se Ordförklaringar.)

som du har smort: Eller ”som du har gjort till Kristus (Messias)”. Titeln Christọs (Kristus) kommer från det grekiska verbet chrịō, som används här. Det syftar bokstavligen på att utgjuta olja över någon. I de kristna grekiska skrifterna används det bara i helig och bildlig bemärkelse, nämligen att Gud väljer ut en person för en särskild uppgift under hans ledning. Detta grekiska verb förekommer också i Lu 4:18; Apg 10:38; 2Kor 1:21 och Heb 1:9. Ett annat grekiskt ord, aleifō, syftar på att smörja in sig med olja, t.ex. efter att man har tvättat sig. Man använde också olja som ett slags läkemedel eller för att förbereda en kropp för begravning. (Mt 6:17; Mk 6:13; 16:1; Lu 7:38, 46; Jak 5:14)

Jehova: Det här citatet är hämtat från Ps 2:2, och där återfinns Guds namn i den hebreiska grundtexten skrivet med fyra hebreiska konsonanter (translittereras JHWH). (Se Tillägg C.)

Jehova: Detta är en del av en bön som riktas till vår ”suveräne Herre” (Apg 4:24b), ett uttryck som återger det grekiska ordet despọtēs. Detta ord förekommer även i Lu 2:29 i samband med en bön som riktas till Gud. I bönen här i Apostlagärningarna kallas Jesus för ”din helige tjänare”. (Apg 4:27, 30) Lärjungarnas bön innehåller ett citat från Ps 2:1, 2, där Guds namn förekommer. (Se studienot till Apg 4:26.) När de bad Jehova att lyssna till deras hotelser, dvs. hotelserna från Sanhedrin, formulerade de sig på ett sätt som påminner om böner som finns nedskrivna i de hebreiska skrifterna, t.ex. 2Ku 19:16, 19 och Jes 37:17, 20, där Guds namn förekommer. (Se Tillägg C3 introduktion; Apg 4:29.)

underverk: Eller ”förebud”. (Se studienot till Apg 2:19.)

göra underverk: Eller ”ge förebud”. I de kristna grekiska skrifterna används det grekiska ordet tẹras alltid tillsammans med sēmeion (”tecken”), och båda orden står i plural. (Mt 24:24; Joh 4:48; Apg 7:36; 14:3; 15:12; 2Kor 12:12) I sin grundbetydelse syftar ordet tẹras på vad som helst som väcker förundran eller vördnad. När ordet tydligt syftar på något som ska hända i framtiden förekommer den alternativa lydelsen ”förebud” i en studienot.

bett denna innerliga bön: Eller ”framburit denna ödmjuka bön”. Det grekiska verbet dẹomai avser att be innerligt eller intensivt och med starka känslor. Det besläktade substantivet dẹēsis, som oftast återges med ”innerlig bön”, har beskrivits som en ”ödmjuk och innerlig vädjan”. I de kristna grekiska skrifterna används detta substantiv endast om böner riktade till Gud. ”Med förtvivlade rop och tårar” frambar Jesus ”innerliga böner och vädjanden till den som kunde rädda honom från döden”. (Heb 5:7) Uttrycket ”innerliga böner” står i plural, och det visar att Jesus bad till Jehova mer än en gång. I till exempel Getsemane bad Jesus flera innerliga böner. (Mt 26:36–44; Lu 22:32)

Guds ord: Det här uttrycket förekommer många gånger i Apostlagärningarna. (Apg 6:2, 7; 8:14; 11:1; 13:5, 7, 46; 17:13; 18:11) I denna vers syftar uttrycket ”Guds ord” på det kristna budskapet, som kommer från Jehova Gud och som framhåller Jesus Kristus roll i att förverkliga Guds avsikt.

hade stark sammanhållning: Ordagrant ”var ett hjärta och en själ”. Detta grekiska uttryck visar vilken sammanhållning och enhet som fanns bland de många troende. I Flp 1:27 har ett liknande grekiskt uttryck översatts med ”enat” (ordagrant ”med en själ”). I de hebreiska skrifterna används uttrycket ”ett hjärta” i 1Kr 12:38, fotnot, och i 2Kr 30:12, fotnot, för att beskriva en gemensam önskan och en gemensam ansträngning. Dessutom används uttrycket ”hjärta” och ”själ” ofta tillsammans för att beskriva hela den inre människan. (5Mo 4:29; 6:5; 10:12; 11:13; 26:16; 30:2, 6, 10) Det grekiska uttrycket används här på ett liknande sätt och skulle kunna återges ”de var helt förenade i tanke och avsikt”. Detta var i linje med Jesus bön att hans efterföljare skulle vara förenade trots att de hade olika bakgrund. (Joh 17:21)

tröstens son: Eller ”uppmuntrans son”. Detta är en översättning av tillnamnet Barnabas som lärjungen Josef fick. Josef var ett vanligt namn bland judarna, och därför kan apostlarna ha gett honom namnet Barnabas av praktiska skäl. (Jämför Apg 1:23.) Som det förklaras i studienoten till son i den här versen användes uttrycket ”son” ibland för att framhäva ett kännetecknande drag eller en framträdande egenskap hos en person. Tillnamnet ”tröstens son” framhåller tydligtvis Josefs enastående förmåga att uppmuntra och trösta andra. Lukas berättar att Josef (Barnabas) blev skickad till församlingen i Antiokia i Syrien, där han ”uppmuntrade” sina medtroende. (Apg 11:22, 23) Det grekiska verb som återges med ”uppmuntra” (parakalẹō) är besläktat med det grekiska ordet för ”tröst” (parạklēsis) som används här i Apg 4:36. (Se studienot till son i den här versen.)

son: På hebreiska, arameiska och grekiska kan uttrycket ”son” användas för att framhäva en framträdande egenskap eller ett kännetecknande drag hos en person eller för att beskriva en grupp människor. I till exempel 5Mo 3:18 kan uttrycket ”modiga män” ordagrant återges med ”tapperhetens söner”. I Job 1:3 betyder uttrycket ”alla som bodde i Österlandet” ordagrant ”Österns söner”. Uttrycket ”en usel människa” i 1Sa 25:17 kan ordagrant återges med ”en belialsson”, dvs. ”en värdelöshetens son”. I de kristna grekiska skrifterna blir sådana som slagit in på en viss kurs eller visar vissa egenskaper omtalade som ”den Högstes söner” och ”ljusets söner och dagens söner”. (Lu 6:35, fotnot; 1Th 5:5)