det osyrade brödets högtid, som kallas påsk: Egentligen var påsken, som firades den 14 nisan, ingen del av det osyrade brödets högtid, som varade från den 15 till den 21 nisan. (3Mo 23:5, 6; 4Mo 28:16, 17; se Tillägg B15.) Men på Jesus tid hade påsken blivit så nära förknippad med den här högtiden att alla åtta dagar, inklusive den 14 nisan, betraktades som en enda högtid. Josefus skrev om ”en åtta dagars fest, som kallas ’osyrade bröds högtid’”. Händelserna som skildras i Lu 22:1–6 inträffade den 12 nisan 33 v.t. (Se Tillägg B12.)

Iskariot: Betyder möjligen ”man från Kerijot”. Judas far, Simon, kallas också för Iskariot. (Joh 6:71) De flesta menar att detta betyder att Simon och Judas var från den judeiska byn Kerijot-Hesron. (Jos 15:25) I så fall var Judas den ende av de 12 apostlarna som var från Judeen, alla de övriga var från Galileen.

Iskariot: Se studienot till Mt 10:4.

befälen för tempelvakterna: I den grekiska texten finns det inget ord som motsvarar ”tempel”, men i Lu 22:52 förekommer det ordet, något som visar vilket slags befäl det var frågan om. För att göra texten tydligare har det lagts till i översättningen av den här versen. Det är bara Lukas som nämner dessa befäl. (Apg 4:1; 5:24, 26) De var ansvariga för tempelvakterna och kan ha varit inbjudna till samtalet med Judas för att planen att gripa Jesus skulle verka laglig.

silverpengar: Ordagrant ”silver”, dvs. silver som användes som pengar. Enligt Mt 26:15 var det ”30 silvermynt”. Matteus är den ende evangelieskribenten som nämner summan som Jesus blev förrådd för. De 30 silvermynten var möjligen silversiklar som var präglade i Tyros. Det verkar som att de främsta prästerna fastställde just det här beloppet för att visa hur mycket de föraktade Jesus, för enligt lagen var det priset på en slav. (2Mo 21:32) Något liknande hände när Sakarja bad de illojala israeliterna om att få sin lön för det arbete han utfört som profet bland Guds folk. De vägde upp ”30 silverstycken” åt honom, något som antyder att de ansåg att han inte var värd mer än en slav. (Sak 11:12, 13)

det osyrade brödets högtid, som kallas påsk: Egentligen var påsken, som firades den 14 nisan, ingen del av det osyrade brödets högtid, som varade från den 15 till den 21 nisan. (3Mo 23:5, 6; 4Mo 28:16, 17; se Tillägg B15.) Men på Jesus tid hade påsken blivit så nära förknippad med den här högtiden att alla åtta dagar, inklusive den 14 nisan, betraktades som en enda högtid. Josefus skrev om ”en åtta dagars fest, som kallas ’osyrade bröds högtid’”. Händelserna som skildras i Lu 22:1–6 inträffade den 12 nisan 33 v.t. (Se Tillägg B12.)

Så kom den dag under det osyrade brödets högtid: Som det framkommer i studienoten till Lu 22:1 hade påsken (14 nisan) blivit nära förknippad med det osyrade brödets högtid (15–21 nisan). På Jesus tid omnämndes ibland alla åtta dagar, inklusive den 14 nisan, som ”det osyrade brödets högtid”. (Se Tillägg B15.) Den dag som nämns här är den 14 nisan, eftersom det sägs att det var dagen då påskoffret skulle slaktas. (2Mo 12:6, 15, 17, 18; 3Mo 23:5; 5Mo 16:1–7) Det som skildras i vers 7–13 inträffade troligen på eftermiddagen den 13 nisan i samband med förberedelserna inför påskmåltiden som skulle hållas samma kväll, dvs. efter solnedgången när den 14 nisan började. (Se Tillägg B12.)

När det var dags: Dvs. när det blev kväll och den 14 nisan började. (Se Tillägg A7 och B12.)

tog emot en bägare: Bägaren som nämns här ingick i påskfirandet på Jesus tid. (Lu 22:15) När påsken firades i Egypten drack man inget vin, och Jehova hade inte heller gett någon befallning om att vin skulle användas vid högtiden. Så det var tydligtvis längre fram som man började skicka runt bägare under påskmåltiden. Jesus fördömde inte att vin användes i samband med påskmåltiden. Det sägs att han tackade Gud och sedan drack vinet tillsammans med sina apostlar. Han gav dem också en bägare vin att dricka när han instiftade Herrens kvällsmåltid. (Lu 22:20)

tog ett bröd ... bröt han det: De bröd som var vanliga i Främre Orienten var tunna, och om de var osyrade var de också spröda. Det finns ingen symbolik i att Jesus bröt brödet, utan det var helt enkelt så man brukade dela ett bröd. (Se studienot till Mt 14:19.)

representerar: Det grekiska ordet estịn (ordagrant ”är”) har här innebörden ”symboliserar”, ”betyder”, ”står för”. Den här innebörden var självklar för apostlarna, för när de här orden uttalades hade de både Jesus fullkomliga kropp och brödet de skulle äta fullt synliga framför sig. Brödet kunde alltså inte ha varit hans bokstavliga kropp. Det är värt att lägga märke till att samma grekiska ord används i Mt 12:7, och där använder många översättningar ordet ”betyder”.

tog också ett bröd ... bröt det: Se studienot till Mt 26:26.

representerar: Se studienot till Mt 26:26.

kvällsmåltiden: Detta syftar tydligtvis på den påskmåltid som Jesus åt tillsammans med sina apostlar innan han instiftade Herrens kvällsmåltid. Jesus firade alltså påsken enligt traditionen på den tiden. Han ändrade eller avbröt inte firandet för att införa något nytt. På det sättet höll han lagen och uppfyllde sina förpliktelser som jude. Men när påsken hade firats enligt den mosaiska lagen kunde Jesus instifta den nya kvällsmåltiden till minne av sin död, som skulle inträffa senare under påskdagen.

det nya förbundet ... blir giltigt genom mitt blod: Lukas är den ende evangelieskribenten som skriver att Jesus vid det här tillfället talade om ett nytt förbund, en anspelning på Jer 31:31. Det nya förbundet, mellan Jehova och de smorda kristna, trädde i kraft på grundval av Jesus offer. (Heb 8:10) Jesus använde här uttrycken ”förbund” och ”blod” på ett sätt som för tankarna till Mose. Mose använde dessa två uttryck när han var medlare i samband med att lagförbundet med Israel ingicks vid Sinai. (2Mo 24:8; Heb 9:19–21) På samma sätt som lagförbundet mellan Gud och Israel gjordes giltigt med hjälp av blodet från tjurar och bockar, så gjordes det nya förbundet som Jehova skulle ingå med det andliga Israel giltigt med hjälp av Jesus blod. Detta förbund trädde i kraft vid pingsten år 33 v.t. (Heb 9:14, 15)

... utgjutas för er: Orden från mitten av vers 19 (”som ska offras ...”) till slutet av vers 20 saknas i en del handskrifter. Men detta avsnitt har starkt stöd i tidiga, ansedda handskrifter. (Läs mer om hur gamla handskrifter används för att fastställa den grekiska texten i Tillägg A3.)

Ni ska veta att min förrädare finns med mig: Det som skildras i vers 21–23 står tydligtvis inte i kronologisk ordning. Om man jämför Mt 26:20–29 och Mk 14:17–25 med Joh 13:21–30 förstår man att Judas lämnade rummet innan Jesus instiftade Herrens kvällsmåltid. Judas hade definitivt gett sig av när Jesus berömde dem som var där för att de hade ”stannat kvar” hos honom under hans ”prövningar”, något som inte kunde sägas om Judas. Judas kan inte heller ha ingått i förbundet ”om ett rike”. (Lu 22:28–30)

lämna er: En del forskare menar att detta är en omskrivning för ”gå mot sin död”.

välgörare: Det grekiska ordet euergẹtēs (ordagrant ”en som gör gott mot [andra]”) användes ofta som en hederstitel för regenter och andra framträdande personer, framför allt som ett erkännande av någons insatser till samhället. De ”som har ledningen” bland Kristus efterföljare ska inte se sig själva som ”välgörare” som deras medtroende på något sätt står i skuld till, för de ska inte vara som ledarna i den här världen. (Lu 22:26)

den som har ledningen: Det grekiska ordet hēgẹomai som används här förekommer även i Heb 13:7, 17, 24 för att beskriva det arbete som tillsyningsmännen i den kristna församlingen utför.

betjänar: Det grekiska verb som används här, diakonẹō, är besläktat med substantivet diạkonos (tjänare), som avser någon som troget och ödmjukt betjänar andra. Ordet används om Kristus (Rom 15:8), både manliga och kvinnliga tjänare till Kristus (1Kor 3:5–7; Kol 1:23), församlingstjänare (Flp 1:1; 1Ti 3:8), tjänstefolk (Joh 2:5, 9) och myndighetspersoner (Rom 13:4).

betjänar: Det grekiska verb som används här, diakonẹō, är besläktat med substantivet diạkonos (tjänare), som avser någon som troget och ödmjukt betjänar andra. Ordet används om Kristus (Rom 15:8), både manliga och kvinnliga tjänare till Kristus (1Kor 3:5–7; Kol 1:23), församlingstjänare (Flp 1:1; 1Ti 3:8), tjänstefolk (Joh 2:5, 9) och myndighetspersoner (Rom 13:4).

betjänar: Det grekiska verbet diakonẹō förekommer två gånger i den här versen. (Se studienot till Lu 22:26.)

jag sluter ett förbund med er om ett rike: Det grekiska verbet diatịthemai, som här har återgetts med ”sluter ett förbund”, är besläktat med substantivet diathẹ̄kē, ”förbund”. I Apg 3:25, Heb 8:10 och 10:16 används både verbet och substantivet i frasen ”ingå [eller ”sluta”] ett förbund”. Jesus syftar på två förbund, ett mellan honom själv och hans Far och ett mellan honom och hans smorda efterföljare, som ska regera tillsammans med honom i riket.

äta och dricka vid mitt bord: Att inta en måltid tillsammans med andra var ett uttryck för vänskap och fred. Den som regelbundet fick äta vid kungens bord var därför särskilt gynnad och stod i ett mycket nära förhållande till honom. (1Ku 2:7) Det var ett sådant förhållande Jesus lovade sina trogna lärjungar. (Lu 22:28–30; se också Lu 13:29; Upp 19:9.)

kastskoveln: Ett redskap som förmodligen var tillverkat av trä och användes för att kasta upp tröskad säd i luften så att vinden kunde föra bort strån och agnar.

sålla er som vete: På Bibelns tid brukade man sålla vetet efter att man hade tröskat och rensat det. Man skakade det kraftigt i ett såll, så att man fick bort halm och agnar från kornen. (Se studienot till Mt 3:12.) De prövningar som Jesus skulle möta skulle även göra att lärjungarna prövades. Jesus liknande detta vid sållningen av vete.

vänt tillbaka: Eller ”vänt om”. Det verkar som att Jesus syftar på att Petrus skulle vända tillbaka, eller komma på fötter igen, efter sitt allvarliga felsteg. Den främsta orsaken till att han begick detta felsteg var att han var självsäker samtidigt som han hade människofruktan. (Jämför Ord 29:25.)

före gryningen: Ordagrant ”när tuppen gal”. Enligt grekernas och romarnas indelning av natten var detta namnet på det tredje vaktpasset. Det sträckte sig från midnatt fram till omkring kl. 3 på natten. (Se föregående studienoter till den här versen.) Det var troligen vid den här tiden som Petrus hörde ”en tupp gala”. (Mk 14:72) Tupparnas galande har länge varit och är fortfarande en tidsangivelse för människor i länderna öster om Medelhavet. (Se studienoter till Mt 26:34; Mk 14:30, 72.)

en tupp: Alla fyra evangelier nämner att en tupp skulle gala, men det är bara Markus som preciserar att tuppen skulle gala två gånger. (Mt 26:34, 74, 75; Mk 14:30, 72; Lu 22:60, 61; Joh 13:38; 18:27) Det framgår av Mishna att man födde upp tuppar i Jerusalem på Jesus tid, vilket stöder Bibelns skildring. Tuppen gol troligtvis mycket tidigt på morgonen. (Se studienot till Mk 13:35.)

Be hela tiden: Eller ”Fortsätt att be”, ”Håll ut i bön”. Det är tydligtvis bara Lukas som nämner den här uppmaningen, och det verkar som att den var riktad till de 11 trogna apostlarna. (Jämför parallellskildringen i Mt 26:36, 37.) Den här uppmaningen ges en andra gång i Lu 22:46, som är en parallellskildring till Mt 26:41 och Mk 14:38. Den andra uppmaningen riktades bara till de tre lärjungar som följde med Jesus när han bad i trädgården. (Mt 26:37–39; Mk 14:33–35) Att Lukas nämner båda uppmaningarna (Lu 22:40, 46) är ett exempel på att hans evangelium lägger stor vikt vid bön. Fler tillfällen då det bara är Lukas som nämner bön eller att Jesus ber finns i Lu 3:21; 5:16; 6:12; 9:18, 28; 11:1; 23:46.

ta den här bägaren ifrån mig: I Bibeln används ofta ”bägare” bildligt om det som är Guds vilja för en person, det som han så att säga har tilldelat någon. (Se studienot till Mt 20:22.) Jesus var utan tvivel oroad över att Guds namn skulle kunna bli vanärat i och med att han dog anklagad för hädelse och uppror, och därför bad han om att slippa ta emot den här bägaren.

ta den här bägaren ifrån mig: Se studienot till Mk 14:36.

en ängel: Lukas är den ende av de fyra evangelieskribenterna som nämner att en ängel från himlen visade sig och styrkte Jesus.

Hans svett blev som blodsdroppar: Lukas gjorde kanske bara en jämförelse för att visa att svetten trängde fram som blodsdroppar eller att den droppade precis som blod droppar från ett sår. Men en del menar att Jesus blod sipprade ut genom huden och blandades med svett. Blodblandad svett har förekommit vid stora känslomässiga påfrestningar. När detta inträffar avsöndras svett blandad med blod eller blodfärgämne eller blodblandad kroppsvätska, och det kan sägas att man svettas blod. Men detta är naturligtvis bara möjliga förklaringar till vad som kan ha hänt i Jesus fall.

... föll på marken: Vers 43 och 44 förekommer i vissa tidiga handskrifter, medan de saknas i andra. De finns dock med i de flesta bibelöversättningar.

gjorde ett utfall mot översteprästens slav: Alla fyra evangelieskribenter nämner denna händelse, och deras skildringar kompletterar varandra. (Mt 26:51; Mk 14:47; Lu 22:50) Det är bara ”vår älskade Lukas, läkaren” (Kol 4:14), som nämner att Jesus ”rörde ... vid tjänarens öra och läkte honom”. (Lu 22:51) Johannes är den ende evangelieskribenten som berättar att det var Simon Petrus som använde svärdet och att slaven, som han högg örat av, hette Malkos. Johannes var tydligtvis den lärjunge som var ”bekant med översteprästen” och hans hushåll (Joh 18:15, 16), så det är inte konstigt att han uppger namnet på den skadade mannen. Att Johannes kände översteprästens hushåll framgår också av Joh 18:26, där Johannes skriver att slaven som anklagade Petrus för att vara en lärjunge till Jesus ”var släkt med den som Petrus hade huggit örat av”.

gjorde ett utfall mot översteprästens slav: Alla fyra evangelieskribenter nämner denna händelse, och deras skildringar kompletterar varandra. (Mt 26:51; Mk 14:47; Lu 22:50) Det är bara ”vår älskade Lukas, läkaren” (Kol 4:14), som nämner att Jesus ”rörde ... vid tjänarens öra och läkte honom”. (Lu 22:51) Johannes är den ende evangelieskribenten som berättar att det var Simon Petrus som använde svärdet och att slaven, som han högg örat av, hette Malkos. Johannes var tydligtvis den lärjunge som var ”bekant med översteprästen” och hans hushåll (Joh 18:15, 16), så det är inte konstigt att han uppger namnet på den skadade mannen. Att Johannes kände översteprästens hushåll framgår också av Joh 18:26, där Johannes skriver att slaven som anklagade Petrus för att vara en lärjunge till Jesus ”var släkt med den som Petrus hade huggit örat av”.

En av dem: Parallellskildringen i Joh 18:10 visar att det var Simon Petrus som gjorde ett utfall mot översteprästens tjänare och att tjänaren hette Malkos. (Se studienot till Joh 18:10.)

gjorde ... ett utfall mot översteprästens tjänare: Se studienot till Joh 18:10.

och läkte honom: Lukas är den ende av de fyra evangelieskribenterna som nämner att Jesus läkte översteprästens tjänare. (Mt 26:51; Mk 14:47; Joh 18:10)

stund: Ordagrant ”timme”. Här används det grekiska ordet họ̄ra i bildlig bemärkelse och avser en relativt kort tid.

mörkret har makten: I det här fallet syftar ”mörkret” på sådana som är i andligt mörker. (Jämför Kol 1:13.) I Apg 26:18 nämns mörker tillsammans med ”Satans myndighet”. Satan utövade sin myndighet genom att få människor att utföra mörkrets gärningar, som ledde till att Jesus avrättades. Det sägs till exempel i Lu 22:3 att ”Satan [trängde] in i Judas, som kallades Iskariot”. Judas förrådde sedan Jesus. (1Mo 3:15; Joh 13:27–30)

en tupp gala: Alla fyra evangelier nämner detta, men det är bara Markus som preciserar att tuppen gol för andra gången. (Mt 26:34, 74, 75; Mk 14:30; Lu 22:34, 60, 61; Joh 13:38; 18:27) Det framgår av Mishna att man födde upp tuppar i Jerusalem på Jesus tid, vilket stöder Bibelns skildring. Tuppen gol troligtvis mycket tidigt på morgonen. (Se studienot till Mk 13:35.)

en tupp gala: Se studienot till Mk 14:72.

Visa att du är en profet ... Vem var det som slog dig?: Här menar inte Jesus motståndare att han ska komma med förutsägelser om framtiden, utan att han med mirakulös hjälp ska berätta vem som slog honom. Parallellskildringarna i Mk 14:65 och Lu 22:64 visar att Jesus motståndare täckte över hans ansikte, så när de uppmanade Jesus att berätta vem som hade slagit honom var det alltså ett sätt för dem att håna honom.

Visa att du är en profet!: Här menar inte Jesus motståndare att han ska komma med förutsägelser om framtiden, utan snarare att han ska använda sig av övernaturliga förmågor. Sammanhanget visar att Jesus motståndare hade täckt över hans ansikte. De utmanade alltså Jesus, som stod där med förbundna ögon, att berätta vem som hade slagit honom. (Se studienot till Mt 26:68.)

Högsta domstolen: Sanhedrin, dvs. den domstol i Jerusalem som bestod av översteprästen och 70 äldste och skriftlärda. Judarna ansåg att Sanhedrins utslag var slutgiltiga. (Se Ordförklaringar under ”Sanhedrin”.)

äldsteråd: Eller ”församling (krets) av äldste”. Här används det grekiska ordet presbytẹrion. Det är besläktat med ordet presbỵteros (ordagrant ”äldre man”), som i Bibeln först och främst används om någon som har myndighet och ansvar i ett samhälle eller en nation. Några gånger syftar detta ord på en människa som kommit upp i åren (t.ex. i Lu 15:25 och Apg 2:17), men det används inte uteslutande om äldre människor. Uttrycket ”äldsteråd” syftar tydligtvis här på Sanhedrin, judarnas högsta domstol i Jerusalem. Sanhedrin bestod av de främsta prästerna, de skriftlärda och de äldste. Dessa tre grupper nämns ofta tillsammans. (Mt 16:21; 27:41; Mk 8:31; 11:27; 14:43, 53; 15:1; Lu 9:22; 20:1; se Ordförklaringar under ”Äldste, äldre man” och studienot till Sanhedrins sal i den här versen.)

Sanhedrins sal: Eller ”sin Sanhedrin”. Sanhedrin var judarnas högsta domstol i Jerusalem. Det grekiska ord som har återgetts med ”Sanhedrins sal” eller ”Sanhedrin” (synẹdrion) betyder ordagrant ”sitta ner tillsammans”. Detta ord var en allmän beteckning på en församling eller ett möte, men i Israel kunde det också syfta på en religiös dömande församling eller domstol. Det grekiska ordet kan antingen syfta på domstolens medlemmar eller på den byggnad eller den plats där domstolen samlades. (Se studienot till Mt 5:22 och Ordförklaringar under ”Sanhedrin”; se också Tillägg B12, som visar var Sanhedrins sal kan ha legat.)

Människosonen: Detta uttryck förekommer omkring 80 gånger i evangelierna. Jesus använde det om sig själv, tydligen för att betona att han verkligen var en människa, född av en kvinna, samt att han motsvarade Adam och hade kraft att återköpa mänskligheten från synd och död. (Rom 5:12, 14, 15) Uttrycket identifierade också Jesus som Messias, eller Kristus. (Dan 7:13, 14; se Ordförklaringar.)

kraftens högra sida: Den som satt på en härskares högra sida hade den näst högsta ställningen i riket. (Ps 110:1; Apg 7:55, 56) Det grekiska ordet för ”kraft” kan i det här sammanhanget syfta på Gud och kan också återges med ”den Mäktige”. Det grekiska uttryck som här har översatts med ”kraftens högra sida” förekommer också i parallellskildringen i Lu 22:69, men då står det tillsammans med ”Gud”. Där har det återgetts med ”den mäktige Gudens högra sida”. Uttrycket ”kraftens högra sida” kan också tyda på att Jesus skulle fyllas med kraft, eller myndighet, eftersom han skulle befinna sig vid den Mäktiges, alltså Guds, högra sida.

Människosonen: Se studienot till Mt 8:20.

på den mäktige Gudens högra sida: Eller ”vid Guds mäktiga högra hand”. Den som satt på en härskares högra sida hade den näst högsta ställningen i riket. (Ps 110:1; Apg 7:55, 56) Det grekiska uttrycket för ”mäktiga högra hand” förekommer också i parallellskildringarna i Mt 26:64 och Mk 14:62, där det har återgetts med ”kraftens högra sida”. Det sägs att Människosonen skulle sitta ”på den mäktige Gudens högra sida”, och det uttrycket antyder att Jesus skulle fyllas med kraft, eller myndighet. (Mk 14:62; se studienot till Mt 26:64.)

Ni säger själva att jag är det: Ett idiomatiskt uttryck som användes för att bekräfta något.