Tonåren kopplas ofta ihop med god hälsa och mycket energi. Men en del ungdomar är begränsade av allvarliga sjukdomar. Är det så för dig? I så fall kanske du blir uppmuntrad av att läsa om V’loria, Justin och Nisa, som alla tre är Jehovas vittnen. Se hur de har kunnat hantera sina allvarliga hälsoproblem.

•  V’loria

•  Justin

•  Nisa

 Jag fick fibromyalgi när jag var 14. När jag var 20 hade jag även fått kronisk ledgångsreumatism, lupus och borrelia. Det är svårt att göra allt man vill när man aldrig har någon energi. Under perioder behövde jag till och med sitta i rullstol eftersom jag var förlamad i benen.

 Det kändes jobbigt att min kropp inte fungerade som den skulle, men det värsta var att jag kände mig så värdelös. Jag kunde inte ens skriva eller öppna en burk. Varje gång jag såg barn gå omkring undrade jag varför det skulle vara så svårt för mig. Jag kände mig helt misslyckad.

 Som tur var fick jag mycket hjälp, inte bara från familjen, utan också från församlingen av Jehovas vittnen som jag tillhör. De kom ofta och hälsade på, och det gjorde att jag inte kände mig så ensam. Andra bjöd med mig när de hittade på saker, trots att jag behöver ganska mycket hjälp för att förflytta mig från rullstolen till bilen.

 De äldre i församlingen betydde mycket för mig, för de vet hur det känns att ha hälsoproblem. De hjälpte mig att acceptera mina begränsningar och att inte ha dåligt samvete över att jag inte kan göra lika mycket som andra. Jag är som gladast när jag är på möten och ute i tjänsten. (Hebréerna 10:25) Då känner jag att jag inte är så annorlunda, trots att jag är sjuk.

 Jag brukar tänka på att Jehova ger oss det vi behöver för att kunna stå ut. I Bibeln står det att även om vi människor rent fysiskt blir svagare ”så förnyas ju vår invärtes människa från dag till dag”. (2 Korinthierna 4:16) Det är precis så jag känner!

 Att tänka på: Varför är det så viktigt att inte isolera sig om man har ett allvarligt hälsoproblem? Hur kan man stötta någon som är sjuk om man själv inte är det? (Ordspråksboken 17:17)

 Jag ramlade ihop och kunde varken röra mig eller resa mig. Det tryckte över bröstet, och jag fick åka i ilfart till akuten. Läkarna kunde först inte förstå vad som var fel med mig. Men efter flera andra incidenter fick jag en diagnos – borrelia.

 Borrelian slog hårt mot mitt nervsystem. Ibland skakar jag helt okontrollerat, trots att det är flera år sedan jag fick diagnosen. Vissa dagar har jag ont i hela kroppen, eller så har jag så mycket värk i fingrarna att jag inte ens kan röra dem. Det är som att mina leder har rostat igen.

 Jag brukade tänka att jag är alldeles för ung för att vara sjuk, och det gjorde mig så arg. Varje dag bad jag till Gud och frågade varför jag var tvungen att ha det så här. Jag kände till och med att Gud hade övergett mig. Men då tänkte jag på Job i Bibeln. Han förstod inte varför han fick så många prövningar, men han var ändå lojal mot Gud. Om Job kunde vara lojal trots de enorma problem han hade, så kan jag också vara det.

 Jag får mycket stöd av de äldste i församlingen. De brukar kolla hur det är med mig och fråga hur jag mår. En äldste sa att jag alltid kan ringa honom när jag behöver prata, oavsett hur sent det är. Jag tackar Jehova varje dag för sådana vänner! (Jesaja 32:1, 2)

 När man är allvarligt sjuk kan man glömma bort det mest självklara: Jehova vet vad vi går igenom. Bibeln säger: ”Kasta din börda på Jehova, han skall stödja dig.” (Psalm 55:22) Det försöker jag göra varje dag.

 Att tänka på: Hur kan ett socialt kontaktnät hjälpa dig att hantera din situation? (Ordspråksboken 24:10; 1 Thessalonikerna 5:11)

 När jag var i tonåren fick jag diagnosen Marfans syndrom, en sjukdom som försvagar lederna. Marfans syndrom kan också påverka hjärtat, ögonen och andra viktiga organ. Jag har inte värk varje dag, men när jag har det är det fruktansvärt.

 I början grät jag jättemycket. Jag var orolig att jag inte skulle kunna göra allt jag vill. Jag gillar till exempel att dansa, och när jag tänkte på att jag en dag skulle ha för ont för det – kanske till och med för ont för att gå – blev jag livrädd för framtiden.

 Min storasyster stöttade mig mycket. Hon hjälpte mig att inte fastna i att tycka synd om mig själv. Hon sa att jag inte skulle leva i rädsla, för då skulle rädslan ta över hela mitt liv. Hon sa också att Jehova visste och förstod hur jag hade det, och därför uppmuntrade hon mig att be ofta till honom. (1 Petrus 5:7)

 Ett bibelställe som verkligen uppmuntrar mig är Psalm 18:6, där det står: ”I min nöd fortsatte jag att ropa till Jehova, och till min Gud fortsatte jag att ropa på hjälp. Från sitt tempel hörde han då min röst, och mitt rop om hjälp till honom nådde hans öron.” Den versen hjälpte mig att förstå att Jehova lyssnar och hjälper mig när jag ber till honom. Han finns alltid där för mig.

 Jag har lärt mig att det är okej att bli ledsen, eller till och med arg, när man råkar ut för jobbiga saker. Det är helt normala känslor, men de får inte ta överhanden och påverka vår vänskap med Gud. Han är inte orsaken till våra problem, och han kommer aldrig att lämna oss så länge vi sätter honom först i livet. (Jakob 4:8)

 Att tänka på: Är det Guds fel att vi får lida? (Jakob 1:13)