EN FATTIG änka kramar om sin son, sitt enda barn. Hon kan inte tro sina ögon. För bara en stund sedan hade hon vaggat hans livlösa kropp i sin famn. Nu har han fått livet tillbaka, och hon blir lycklig när hon ser hans leende. Hennes gäst säger: ”Se, din son lever.”

Det här hände för nästan 3 000 år sedan. Du kan läsa om det i Första Kungabokens sjuttonde kapitel. Gästen var Guds profet Elia. Och mamman? Vi vet inte vad hon hette, men hon var änka och bodde i staden Sarefat. Att hennes son blev uppväckt var en av de mest trosstärkande upplevelserna i hennes liv. Vi ska koncentrera oss på henne en stund och se vad vi kan lära oss.

Jehova hade bestämt att Israel skulle drabbas av en lång torka på grund av den onde kung Ahab. När Elia hade kungjort att torkan skulle komma gömde Jehova honom undan Ahab och såg till att han fick bröd och kött med hjälp av korpar. Sedan sa Jehova till Elia: ”Bryt upp och gå till Sarefat, som hör till Sidon, och bo där. Se! Jag skall befalla en kvinna där, en änka, att förse dig med mat.” (1 Kung. 17:1–9)

När Elia kom till Sarefat såg han en fattig änka som samlade ved. Kunde det vara hon som skulle ge profeten mat? Hur skulle hon kunna göra det när hon själv var så fattig? Elia kan ha haft sina tvivel, men han började ändå prata med henne. Han sa: ”Var snäll och hämta lite vatten åt mig i ett kärl, så att jag får dricka.” När hon gick i väg för att hämta vatten åt honom tillade han: ”Var snäll och ta med en bit bröd åt mig.” (1 Kung. 17:10, 11) Att bjuda främlingen på lite vatten var inget problem, men att ge honom bröd var svårare.

 Hon svarade: ”Så sant Jehova, din Gud, lever, jag har inte en brödkaka, bara en handfull mjöl i den stora krukan och lite olja i den lilla krukan; och se, jag håller på att samla ihop några få vedpinnar, och jag skall gå in och laga till något åt mig själv och min son, och så skall vi äta det och dö.” (1 Kung. 17:12) Vad visar de här orden?

Kvinnan insåg att Elia var en israelit som fruktade Gud. Det förstår man av orden ”så sant Jehova, din Gud, lever”. Det verkar som att hon kände till en del om Israels Gud, men inte tillräckligt för att kalla honom sin Gud. Hon bodde i Sarefat, en stad som ”hörde till” eller i varje fall var beroende av den feniciska staden Sidon. Invånarna i Sarefat var troligen baalsdyrkare. Men Jehova hade ändå lagt märke till något särskilt hos den här kvinnan.

Trots att hon bodde i en stad som var full av avgudadyrkare visade hon tro. Jehova hade både Elias och kvinnans bästa för ögonen när han sände honom till Sarefat. Vi kan lära oss något viktigt av det.

Även om de som bodde i Sarefat tillbad Baal var inte alla moraliskt fördärvade. Jehova visade att han lägger märke till sådana som har ett ärligt hjärta, även om de ännu inte tjänar honom. Ja, Jehova ”tar emot den som fruktar honom och som gör det som är rättfärdigt, vilken nation han än tillhör”. (Apg. 10:35)

Hur många på ditt distrikt liknar änkan i Sarefat? Även om människor i deras omgivning inte tillber Jehova, kanske de själva längtar efter något bättre. De kanske vet väldigt lite om Jehova, eller inget alls, så för att kunna ta emot sanningen behöver de hjälp. Söker du efter sådana personer och försöker hjälpa dem?

Tänk på vad Elia bad kvinnan om. Hon hade just sagt att hon skulle laga en måltid åt sig och sin son, äta den och sedan dö. Men vad sa Elia? ”Var inte rädd. Gå in och gör som du har sagt. Men laga först till åt mig en liten rund kaka av det som är där och bär ut den till mig. Sedan kan du laga till något åt dig själv och din son. Ty detta är vad Jehova, Israels Gud, har sagt: ’Den stora krukan med mjöl skall inte bli tom, och den lilla krukan med olja skall inte sina fram till den dag då Jehova ger regn över jordens yta.’” (1 Kung. 17:11–14)

Någon skulle kanske ha sagt: ”Ge bort vår sista måltid? Skämtar du?” Men så reagerade inte änkan. Trots att hon inte visste så mycket om Jehova, litade hon på Elia och gjorde som han hade sagt. Hennes tro sattes verkligen på prov, men vilket klokt beslut hon fattade!

Gud övergav inte den fattiga änkan. Precis som Elia hade lovat såg Jehova till att de hade mat så att de klarade sig tills torkan var över. ”Den stora krukan med mjöl blev inte tom, och den lilla krukan med olja sinade inte, enligt  det ord som Jehova hade talat genom Elia.” (1 Kung. 17:16; 18:1) Om hon hade handlat annorlunda, kunde den där måltiden mycket väl ha blivit hennes sista. Men i stället handlade hon i tro, litade på Jehova och gav Elia mat först.

En lärdom vi kan dra av detta är att Jehova välsignar dem som visar tro. Om du gör det när du ställs inför prövningar och frestelser, kommer han att hjälpa dig. Han kommer att ge oss det vi behöver, beskydda oss och vara vår vän, så att vi kan klara av prövningen. (2 Mos. 3:13–15)

År 1898 kommenterade Zion’s Watch Tower berättelsen om änkan så här: ”Om kvinnan hade tillräckligt med tro för att lyda, skulle hon anses värdig Herrens hjälp genom profeten. Om hon inte visade tro, kanske det hade funnits en annan änka som gjorde det. Så är det för oss också ... Om vi visar tro kommer vi att få välsignelsen, men om vi inte gör det går vi miste om den.”

När vi ställs inför ett särskilt problem behöver vi söka efter råd i Guds ord och i vår litteratur. Sedan måste vi följa den vägledning Jehova ger, även om vi skulle ha svårt att acceptera den. Vi kommer att bli välsignade om vi gör som det står i ordspråket: ”Förtrösta på Jehova av hela ditt hjärta och stöd dig inte på ditt eget förstånd. Tänk på honom på alla dina vägar, så skall han göra dina stigar raka.” (Ords. 3:5, 6)

Änkans tro skulle komma att prövas ännu en gång. Bibeln berättar: ”En tid därefter skedde det att sonen till kvinnan som ägde huset blev sjuk, och hans sjukdom blev så allvarlig att han till slut upphörde att andas.” I sin sorg försökte hon förstå varför hon drabbades av den här tragedin och frågade Elia vad han hade emot henne. Hon sa vidare: ”Du har kommit till mig för att påminna mig om min missgärning och för att döda min son.” (1 Kung. 17:17, 18) Vad betyder de här bittra orden?

Hade kvinnan dåligt samvete för någon synd hon hade begått tidigare? Trodde hon att sonens död var ett straff från Gud och att Elia hade kommit som en dödens budbärare? Bibeln säger inget om det, men en sak är säker: Hon anklagade inte Gud för något orätt.

Elia måste ha blivit upprörd när pojken dog och kvinnan trodde att han var ansvarig för hennes fruktansvärda förlust. Han bar upp den livlösa kroppen till takkammaren och ropade: ”Jehova, min Gud, måste du också låta olycka komma över denna änka, som jag bor hos som främling, genom att döda hennes son?” Profeten stod inte ut med tanken på att Jehovas namn skulle bli vanärat om den här goda och gästfria kvinnan skulle behöva lida ytterligare. Så Elia bad: ”Jehova, min Gud, jag ber dig, låt detta barns själ komma tillbaka i honom.” (1 Kung. 17:20, 21)

Jehova lyssnade på Elias bön. Änkan hade tagit hand om hans profet och visat tro. Jehova hade tydligen låtit pojkens sjukdom ha sin gång därför att han visste att han skulle uppväcka honom och att det skulle ge hopp åt kommande generationer. Det här är första gången i Bibelns berättelse som någon får livet tillbaka. När Elia bad till Jehova uppväckte han barnet. Tänk dig in i hur kvinnan kände det när Elia sa: ”Se, din son lever.” Hon svarade: ”Nu vet jag verkligen att du är en Guds man och att Jehovas ord i din mun är sanning.” (1 Kung. 17:22–24)

Berättelsen i Första Kungaboken säger inget mer om den här kvinnan. Men med tanke på Jesus positiva omnämnande kan hon ha tjänat Jehova troget resten av livet. (Luk. 4:25, 26) Det vi läser om henne visar att Jehova välsignar dem som behandlar hans tjänare väl. (Matt. 25:34–40) Det visar att Gud tar hand om dem som är trogna, även under svåra omständigheter. (Matt. 6:25–34) Den här berättelsen visar också att Jehova både vill och kan uppväcka de döda. (Apg. 24:15) Allt det här är goda skäl till att komma ihåg änkan i Sarefat.