Levnadsskildring

Jag lärde mig att helt förtrösta på Jehova

Berättat av Aubrey Baxter

En lördagskväll 1940 blev jag överfallen och slagen till marken av två män. Det stod två polismän i närheten, men i stället för att hjälpa mig kastade de glåpord efter mig och berömde gärningsmännen. De händelser i mitt liv som ledde fram till den här grymma behandlingen började ungefär fem år tidigare, då jag arbetade i en kolgruva. Låt mig förklara.

JAG föddes 1913 i Swansea, en kuststad i New South Wales i Australien, och var den tredje av fyra pojkar. När jag var fem år drabbades hela vår familj av spanska sjukan, som krävde miljontals liv världen över. Lyckligtvis överlevde vi. Men 1933 drabbades vi av en tragedi när mamma dog vid 47 års ålder. Hon trodde på Gud och hade tidigare skaffat sig de båda banden av boken Ljus, bibelstudieböcker som spreds av Jehovas vittnen.

Vid den tiden arbetade jag i en kolgruva. Eftersom mitt arbete bestod av korta, hektiska arbetsperioder som följdes av lugna perioder då det inte var så mycket arbete, brukade jag ta med mig böckerna till arbetet och läsa dem i ljuset från karbidlampan som satt på min hjälm. Jag insåg snart att jag hade funnit sanningen. Jag började också lyssna på bibliska föredrag som sändes på radion av Jehovas vittnen. Till min stora glädje blev även min pappa och mina bröder intresserade av Bibelns sanning.

År 1935 drabbades vi åter av en tragedi när min yngre bror, Billy, fick lunginflammation och dog. Han var bara 16 år. Men den här gången kunde vi få tröst av uppståndelsehoppet.  (Apostlagärningarna 24:15) Med tiden överlämnade pappa sitt liv åt Gud, och det gjorde även mina äldre bröder, Verner och Harold, och deras hustrur. Nu är det bara jag av mina närmaste familjemedlemmar som är i livet. Men Verners andra hustru, Marjorie, och Harolds hustru, Elizabeth, lever också och är verksamma i Jehovas tjänst.

Jag lär mig förtrösta på Jehova

Min första direkta kontakt med Jehovas vittnen hade jag senare år 1935, när en ukrainsk kvinna kom på cykel och besökte vårt hem. Söndagen därpå var jag med vid mitt första kristna möte, och en vecka senare följde jag med gruppen ut i förkunnartjänsten. Det vittne som ledde mötet för tjänst gav mig några broschyrer, och till min stora förvåning skickade han ut mig ensam! Vid den första dörren var jag så nervös att jag ville sjunka genom jorden! Men den jag besökte var vänlig och tog till och med emot litteratur.

Sådana bibelställen som Predikaren 12:1 och Matteus 28:19, 20 gjorde djupt intryck på mig, och jag ville bli pionjär, heltidsförkunnare. Pappa stödde mitt beslut. Och trots att jag ännu inte var döpt satte jag som mål att börja den 15 juli 1936. Den dagen begav jag mig till Jehovas vittnens avdelningskontor i Sydney, där jag blev inbjuden att arbeta tillsammans med en grupp på 12 pionjärer i Dulwich Hill, en förort till Sydney. De lärde mig att använda en handdriven vetekvarn. Många pionjärer på den tiden använde en sådan för att mala mjöl och på så sätt få ner matkostnaderna.

Jag är pionjär ute i bushen

Efter mitt dop senare samma år förordnades jag att tjäna i centrala Queensland tillsammans med två andra pionjärer – Aubrey Wills och Clive Shade. Vår utrustning bestod av Aubreys skåpbil, några cyklar, en bärbar grammofon att spela upp bibliska föredrag på, ett tält som blev vårt hem under de följande tre åren, tre sängar, ett bord och en järngryta att laga mat i. En kväll när det var min tur att laga mat tänkte jag att jag skulle laga till något ”alldeles extra” av grönsaker och grahamsmjöl. Men ingen av oss kunde äta det. Jag gick då ut med det till en häst som råkade vara i närheten. Han luktade på det, skakade på huvudet och gick i väg! Därefter gav jag mig inte på några fler kulinariska experiment.

Längre fram beslöt vi att försöka täcka vårt distrikt snabbare genom att dela upp det i tre områden och gå igenom ett område var. Vid dagens slut var jag ofta för långt ifrån vårt basläger för att kunna ta mig hem, och ibland brukade jag sova över hos gästfria människor som bodde långt ute på landsbygden. Ena natten kunde jag sova i en skön säng i ett gästrum på en boskapsfarm, och nästa natt kunde jag ligga på ett smutsigt golv i en kängurujägares hydda, omgiven av högar av stinkande djurhudar. Ofta sov jag ute i bushen. En gång var jag omgiven av dingor (vildhundar). De höll sig på avstånd, men deras kusliga ylanden fyllde nattmörkret. Efter en sömnlös natt upptäckte jag att det inte var mig de var intresserade av, utan en hög med slaktavfall som fanns i närheten.

 Vi predikar med hjälp av högtalarbil

Vi använde ofta en högtalarbil i vårt arbete med att predika om Guds kungarike. I Townsville i norra Queensland fick vi tillstånd att ställa bilen i stadens centrum. Men det föredrag vi spelade upp retade upp några medlemmar av Frälsningsarmén, som sade åt oss att ge oss i väg. När vi vägrade började fem av dem att skaka kraftigt på bilen. Jag satt då inne i bilen och skötte ljudet! Det verkade oklokt av oss att hålla på våra rättigheter, så när männen drog sig tillbaka lämnade vi området.

I Bundaberg fick vi låna en båt av en man som visat intresse. Det gjorde att vi kunde spela upp vårt budskap längs Burnettfloden, som flyter genom staden. Aubrey och Clive gav sig av i båten med ljudutrustningen, medan jag stannade kvar i den lokal vi hade hyrt. Den kvällen ljöd en kraftfull stämma över staden. Det var Joseph F. Rutherford, från Jehovas vittnens huvudkontor, som hördes förkunna Bibelns mäktiga budskap genom högtalarna. Det här var verkligen spännande tider, och Guds folk behövde vara frimodiga och visa tro.

Kriget medför ytterligare utmaningar

Strax efter andra världskrigets utbrott i september 1939 behandlade The Watchtower för 1 november vikten av att de kristna intar en neutral hållning i frågor som gäller krig och politik. Längre fram var jag glad över att jag hade studerat den här aktuella artikeln. Ungefär samtidigt fick Aubrey, Clive och jag nya förordnanden, vilket gjorde att vi skildes åt. Vi hade då samarbetat i tre år. Jag blev förordnad att tjäna som resande tillsyningsman i norra Queensland, ett uppdrag som ofta medförde att min förtröstan på Jehova sattes på prov.

I augusti 1940 betjänade jag församlingen i Townsville, som hade fyra pionjärer – Percy och Ilma Iszlaub * och syskonen Norman och Beatrice Bellotti. Sex år senare blev Beatrice min hustru. En lördagskväll när jag och några andra i församlingen hade varit ute i gatuvittnande skedde det överfall som jag nämnde om i inledningen. Men den orättvisa jag utsattes för fick mig bara att tjäna Jehova med ännu större kraft.

Två pionjärsystrar, Una och Merle Kilpatrick, gjorde ett fint arbete där uppe i norr. En gång när vi hade haft en trevlig dag i tjänsten bad de mig att ro dem över en flod, så att de kunde göra ett besök hos en familj som visat intresse. För att kunna göra det var jag tvungen att simma till en roddbåt som låg på andra sidan floden, ro den tillbaka och sedan ro över systrarna. Men när jag kom till båten var årorna borta! Senare fick vi reda på att en motståndare hade gömt undan dem. Men det här tricket stoppade oss inte. Jag hade varit badvakt under flera år och var fortfarande en god simmare. Jag knöt ankartåget runt midjan, drog båten till systrarna och bogserade dem tillbaka genom att simma med båten efter mig. Jehova välsignade våra ansträngningar, för med tiden blev den intresserade familjen Jehovas vittnen.

 Jag får uppleva Jehovas beskydd

Av säkerhetsskäl satte militären upp en vägspärr strax nedanför staden Innisfail. Eftersom jag bodde inne i staden hade jag inresetillstånd, något som visade sig vara till stor nytta när representanter för Jehovas vittnens avdelningskontor kom på besök. För att få dem igenom vägspärren brukade jag gömma dem i ett dolt utrymme under baksätet i min bil.

Det var bensinransonering, och många fordon var utrustade med ett träkolseldat gengasaggregat som försåg motorn med bränsle. Jag brukade resa på natten och ha med mig påsar med träkol som jag travat ovanpå det utrymme där bröderna var gömda. När jag blev stoppad vid vägspärren, distraherade jag vakterna genom att låta motorn gå för fullt och se till att träkolsbehållaren var glödhet. En kväll skrek jag till vakterna: ”Om jag stänger av motorn blir det obalans i blandningen mellan gas och luft, och då blir det svårt att starta den igen.” Avskräckta av värmen, bullret och sotet gjorde vakterna en snabb inspektion av bilen och lät mig sedan åka vidare.

Under de här dagarna skulle jag hjälpa till att organisera en sammankomst i Townsville för de Jehovas vittnen som bodde i området. Det var ransonering på mat, och för att få det vi behövde krävdes godkännande från stadens domare. På den tiden fick våra kristna bröder sitta i fängelse på grund av att de höll sig neutrala. Så när jag bad att få träffa domaren tänkte jag: Är jag förståndig, eller provocerar jag myndigheterna? Hur som helst gjorde jag som jag hade blivit anvisad.

Domaren satt bakom ett imponerande skrivbord, och han bad mig sitta ner. När jag berättade för honom varför jag var där, stelnade han till och granskade mig länge och väl. Sedan slappnade han av och sade: ”Hur mycket mat behöver ni?” Jag räckte fram en lista över hur mycket vi behövde av det nödvändigaste. Han tittade på den och sade: ”Det här verkar inte räcka. Det är bäst att vi ändrar till det dubbla.” När jag lämnade hans kontor kände jag djup tacksamhet mot Jehova, som hade gett mig ännu en lektion i förtröstan.

I januari 1941 blev Jehovas vittnens verksamhet förbjuden i Australien. Många blev misstänksamma mot oss, och vi anklagades till och med för att spionera för japanernas räkning. Vid ett tillfälle körde två bilar med soldater och poliser in på Kingdom Farm, ett jordstycke på Atherton Plateau som vi hade köpt in för att odla mat på. De sökte efter en strålkastare som de trodde att vi använde för att signalera till fienden. Vi anklagades också för att odla spannmål enligt ett mönster som bildade en kod som kunde avläsas från luften. Alla de här anklagelserna visade sig naturligtvis vara falska.

På grund av förbudet var vi tvungna att vara försiktiga och uppfinningsrika när vi lämnade litteratur till församlingarna. När boken Barnen gavs ut hämtade jag till exempel en kartong med böcker i Brisbane, reste med tåg norrut och lämnade av böcker vid de stationer där det fanns en församling. För att polisen och armén inte skulle titta i kartongen hade jag med mig en klinga till en cirkelsåg som jag brukade binda fast utanpå kartongen innan jag steg av. Det var en enkel metod, men den fungerade. Till Jehovas folks lättnad upphävdes förbudet mot dem i juni 1943. En domare i Högsta domstolen beskrev förbudet som ”egenmäktigt, godtyckligt och förtryckande”.

Inkallad till militärtjänst

Året dessförinnan hade Aubrey Wills, Norman Bellotti och jag blivit inkallade till militärtjänst. Aubrey och Norman inkallades en vecka före mig och dömdes till sex månaders fängelse. På den tiden beslagtog postkontoret alla de exemplar av tidskriften Vakttornet som sändes till prenumeranter som var kända som Jehovas vittnen, men de som sändes till andra prenumeranter beslagtogs inte. Vår uppgift var att söka upp en av de här andra prenumeranterna, duplicera tidskrifterna och dela ut kopiorna till våra medvittnen. På det sättet fick vi alla regelbundet andlig mat.

 Som väntat dömdes jag till sex månaders fängelse. När jag fick beskedet överklagade jag omedelbart, precis som avdelningskontoret i Sydney hade gett anvisningar om. Syftet med detta var att vinna tid, så att någon annan kunde hinna utses till att sköta arbetet. Jag använde min frihet till att besöka några av de 21 Jehovas vittnen som satt fängslade i norra Queensland. De flesta satt i samma fängelse, och fängelsedirektören där hatade oss. När jag påminde honom om att representanter för andra trossamfund fick besöka sina medlemmar blev han rasande och skrek: ”Om jag fick bestämma skulle alla Jehovas vittnen ställas upp på led och skjutas!” Vakterna förde snabbt ut mig.

När mitt fall prövades på nytt fick jag ett juridiskt ombud som skulle föra min talan, precis som lagen föreskrev. Men i själva verket förlitade jag mig helt och fullt på att Jehova skulle föra min rättssak, och han övergav mig inte. (Lukas 12:11, 12; Filipperna 4:6, 7) Förvånande nog gick överklagan igenom tack vare några skrivfel i anklagelseakten.

År 1944 blev jag förordnad att tjäna i en stor krets som omfattade South Australia, norra Victoria och Sydney i New South Wales. Året därpå började en världsvid kampanj med offentliga föredrag. Varje talare fick i uppgift att utarbeta ett föredrag med hjälp av en disposition på en sida. I början var det en utmaning att hålla ett tal på en timme, men vi antog utmaningen i full förtröstan på Jehova, och han välsignade våra ansträngningar.

Jag gifter mig och får nya förpliktelser

I juli 1946 gifte jag mig med Beatrice Bellotti, och vi tjänade som pionjärer tillsammans. Vi bodde i en husvagn av plywood. Vi fick ett barn, Jannyce (Jann), som föddes i december 1950. Vi var pionjärer på många platser, bland annat i staden Kempsey i New South Wales, där det inte fanns några fler Jehovas vittnen. Varje söndag gick vi till en samlingslokal i staden, där jag brukade hålla ett offentligt föredrag som vi hade bjudit in till med hjälp av löpsedlar. Under några månader var Beatrice och vår lilla dotter Jann de enda åhörarna. Men efter ett tag började det droppa in fler. I dag finns det två livfulla församlingar i Kempsey.

När Jann var två år flyttade vi till Brisbane. När hon sedan hade gått ut skolan tjänade vi som pionjärer i staden Cessnock i New South Wales i fyra år innan vi återvände till Brisbane för att hjälpa Beatrices mor, som hade blivit sjuk. För närvarande tjänar jag som äldste i församlingen i Chermside.

Beatrice och jag tackar Jehova för hans oräkneliga välsignelser, bland annat att vi har haft förmånen att hjälpa 32 människor att lära känna honom. Personligen tackar jag Jehova för min underbara hustru, som är mjuk och vänlig men som ändå frimodigt har stått upp för Bibelns sanning. Hennes kärlek till Gud, förtröstan på honom och ”ogrumlade” öga har gjort henne till en mycket god hustru och mor. (Matteus 6:22, 23; Ordspråksboken 12:4) Både min hustru och jag kan av hela vårt hjärta säga: ”Välsignad är den kraftfulle man som sätter sin lit till Jehova.” (Jeremia 17:7)

[Fotnot]

[Bild på sidan 9]

Den högtalarbil vi använde i norra Queensland

[Bild på sidan 10]

Jag hjälper systrarna Kilpatrick att flytta sin bil under regnperioden i norra Queensland

[Bild på sidan 12]

På vår bröllopsdag