Jehova

Definition: Den ende sanne Gudens personliga namn, hans egennamn. Det namn som han har gett sig själv. Jehova är Skaparen och med all rätt universums suveräne härskare. ”Jehova” är en återgivning av det hebreiska tetragrammet eller tetragrammaton, יהוה, som betyder ”Han förorsakar (eller: föranleder) att bli”. På många språk återges dessa fyra hebreiska bokstäver med bokstäverna JHVH eller JHWH.

Var kan man finna Guds namn i bibelöversättningar som finns tillgängliga i vår tid?

1917 års svenska översättning: Det förekommer inte i själva texten, men i fotnoten till 2 Moseboken 3:14 heter det: ”D. ä. ’Han som kallar sig ”J a g ä r” har sänt mig’. Det här åsyftade hebreiska uttrycket för HERREN, egentligen J a h v é, hos oss vanligen uttalat J e h o v á, kan översättas med ’H a n ä r’.” I Ordförklaringar under ordet ”Herren” heter det: ”Herren motsvarar i Gamla test. två olika hebreiska ord. Det ena är adonai, egentligen min herre, av det vanliga, också om människor använda adón, herre, det andra är ett egennamn för Israels Gud, vilket ursprungligen sannolikt uttalades Jahvé, men i nyare tid har kommit att hos de kristna (med andra vokaler) uttalas Jehová. När Herren motsvarar Jahvé i grundtexten, skrives ordet lämpligen,  såsom redan i 1541 års bibel, HERREN. Förbindelsen ’Herren HERREN’ är sålunda detsamma som Herren Jahve (Jehova).”

1982 års varsamma språkliga revision av 1917 års översättning av Gamla testamentet: Jehovas namn förekommer inte i själva texten, men i en fotnot till 2 Moseboken 3:14 heter det: ”Jag är Det betyder ’Han som kallar sig ”Jag är”’, på hebreiska Jahvé eller Jehová, vilket också kan översättas ’Han är’. Det återges vanligen med ’Herren’. Ett annat hebreiskt ord som återges med ’Herren’ är adonai, som egentligen betyder ’min herre’. För judarna blev Guds namn så heligt att de till slut inte ens vågade uttala det. Ibland använde man istället för gudsnamnet helt andra ord, t ex himmelen (Dan. 4:23) eller Namnet (3 Mos. 24:11, 16).” (Det är intressant att det heter i The Catholic Encyclopedia [1913, band VIII, sid. 329]: ”Jehova, Guds egennamn i Gamla testamentet; fördenskull kallade judarna det namnet framför alla andra, det stora namnet, det enda namnet.”)

J. N. Darbys svenska översättning av de kristna grekiska skrifterna: Jehovas namn förekommer inte i själva texten, men väl i många fotnoter, först i den till Matteus 1:20. (I hans översättning av hela Bibeln till engelska förekommer Jehovas namn genomgående i de hebreiska skrifterna.)

H. M. Melins svenska översättning: Jehovas namn förekommer inte i själva texten, men däremot i vissa fotnoter. I fotnoten till 2 Moseboken 3:15 heter det: ”hebr. J e h o v a h, som betyder: ’Han är’; den varande, den som är, var och vara skall, Upp. 1, 4. Skall egentligen uttalas Jahveh (av havah, gammalt ord för hajah, vara), men då detta namn hos de senare Judarna ej fick uttalas, så punkterades och lästes det som Adonai, herre.”

O. F. Myrbergs svenska översättning: Här förekommer namnet Jehovah konsekvent i de hebreiska skrifterna, däremot inte i de grekiska.

Nya Världens översättning: Namnet Jehova används i både de hebreiska och de kristna grekiska skrifterna i denna översättning. Det förekommer 7.210 gånger.

Helge Åkesons svenska översättning: Namnet Jehová förekommer konsekvent i de hebreiska skrifterna, men inte i de grekiska.

 The Emphatic Diaglott, Benjamin Wilson: Namnet Jehovah finns i Matteus 21:9 och på 17 andra ställen i denna översättning av de kristna grekiska skrifterna.

Varför är det så många bibelöversättningar som inte använder Guds egennamn eller bara använder det några få gånger?

I förordet till Revised Standard Version förklaras det: ”Kommittén har av två skäl återgått till det vanligare bruket i King James Version [dvs. att utelämna Guds namn]: 1) ordet ’Jehova’ återger inte exakt någon form av namnet som någonsin brukats i hebreiskan; och 2) bruket att kalla den ende Guden vid namn, som om det fanns andra gudar från vilka han måste särskiljas, upphörde inom judaismen före den kristna eran och är helt och hållet olämpligt för den kristna kyrkans universella tro.” (Således har deras egen uppfattning om vad som är tillbörligt legat till grund för att de ur Bibeln har avlägsnat dess gudomlige författares egennamn, som i den hebreiska grundtexten förekommer oftare än något annat namn eller någon titel. Som de själva medger följer de judaismens anhängares exempel, deras om vilka Jesus sade: ”Ni [har] gjort Guds ord ogiltigt på grund av er tradition.” — Matt. 15:6.)

Översättare som känt sig förpliktade att ta med Guds egennamn åtminstone en gång eller kanske några få gånger i själva texten, även om de inte har gjort det varje gång det förekommer på hebreiska, har tydligtvis följt William Tyndales exempel. Han tog med Guds namn i sin översättning av Pentateuken eller de fem Moseböckerna, som utgavs år 1530, och bröt därmed sedvänjan att utelämna namnet helt.

Använde de inspirerade skribenterna av de kristna grekiska skrifterna namnet Jehova?

Hieronymus, som levde på 300-talet, skrev: ”Matteus, som är densamme som Levi och som från att ha varit tullman blev apostel, författade först ett Evangelium om Kristus i Judeen på hebreiska språket och med hebreiska skrifttecken till nytta för dem av omskärelsen som hade blivit  troende.” (De viris inlustribus, kap. III) I detta evangelium finns 11 direkta citat från de hebreiska skrifterna där tetragrammet finns med. Det finns ingen anledning att tro att Matteus inte citerade dessa ställen som de stod skrivna i den hebreiska text som han hade tillgång till.

Andra inspirerade skribenter som bidrog till de kristna grekiska skrifternas innehåll citerade hundratals gånger från Septuaginta, en översättning av de hebreiska skrifterna till grekiska. På många av dessa ställen finns det hebreiska tetragrammet med i den grekiska texten i tidiga avskrifter av Septuaginta. Jesu lärjungar bör i överensstämmelse med Jesu egen inställning till sin Faders namn ha behållit detta namn i dessa citat. — Jämför Johannes 17:6, 26.

I Journal of Biblical Literature skrev George Howard vid University of Georgia: ”Vi vet bestämt att grekisktalande judar fortsatte att skriva יהוה i sin grekiska utgåva av Skrifterna. Dessutom är det synnerligen osannolikt att de första konservativa grekisktalande judekristna avvek från denna praxis. Även om de i sekundära referenser troligen använde orden [Gud] och [Herren], skulle det ha varit något för dem ytterligt ovanligt att låta tetragrammet utgå ur själva bibeltexten. ... Eftersom tetragrammet fortfarande stod skrivet i de avskrifter av den grekiska bibeln som utgjorde Skriften för fornkyrkan, är det rimligt att tro att de som skrev NT [Nya testamentet] bibehöll tetragrammet i bibeltexten, när de citerade från Skriften. ... Men när det togs bort ur det grekiska GT [Gamla testamentet], togs det också bort ur citaten från GT [Gamla testamentet] i NT [Nya testamentet]. Någon gång omkring början av 100-talet måste således bruket av ersättningsord ha trängt ut tetragrammet i båda testamenten.” — Årg. 96, nr 1, mars 1977, sid. 76, 77.

Vilken form av Guds namn är riktig — Jehova eller Jahve?

Ingen människa kan i dag vara säker på hur det ursprungligen uttalades på hebreiska. Varför inte det? Bibelhebreiska skrevs ursprungligen med enbart konsonanter utan några vokaler. Så länge språket var i dagligt bruk, kunde läsarna med lätthet foga till de rätta vokalerna, men med tiden fick judarna den vidskepliga tanken att det var orätt att uttala  Guds namn högt och använde därför ersättningsord. Flera hundra år senare utvecklade judiska lärda ett system med punkter och streck, med vars hjälp de angav vilka vokaler som skulle användas, när man läste en gammal hebreisk text, men de satte vokalerna för ersättningsorden kring de fyra konsonanterna som representerade Guds namn. På så sätt gick det ursprungliga uttalet av Guds namn förlorat.

Många forskare föredrar stavningen ”Jahve”, men om den är rätt är ovisst. Forskarna är oeniga om saken. ”Jehova” är å andra sidan den mest kända formen av namnet, eftersom den har använts i hundratals år och grundar sig, likaväl som andra former, på de fyra konsonanterna i det hebreiska tetragrammet.

I The Emphasised Bible använde J. B. Rotherham formen Jahve genomgående i de hebreiska skrifterna, men längre fram använde han i sin Studies in the Psalms formen ”Jehova”. Han förklarade: ”JEHOVA. — Bruket av denna ... form av åminnelsenamnet ... i föreliggande översättning av Psaltaren beror inte på några betänkligheter mot att det mera korrekta uttalet skulle vara Jahve; utan endast på praktiska vittnesbörd jag själv har inhämtat om det önskvärda i att hålla kontakten med allmänhetens öga och öra i en angelägenhet av detta slag, där det väsentligaste är att det åsyftade Gudsnamnet är lätt att känna igen.” — (London, 1911), sid. 29.

Sedan den tyske professorn Gustav Friedrich Oehler behandlat olika uttalsformer, kom han fram till denna slutsats: ”Från och med nu använder jag ordet Jehova, därför att detta namn faktiskt nu har blivit mera införlivat med vår ordskatt och inte kan utträngas.” — Theologie des Alten Testaments, andra upplagan (Stuttgart, 1882), sid. 143.

Den jesuitiske lärde Paul Joüon sade: ”I våra översättningar har vi i stället för (den hypotetiska) formen Yahweh använt formen Jéhovah ... vilken är den konventionella litterära form som används i franskan.” — Grammaire de l’hébreu biblique (Rom, 1923), fotnot på sid. 49.

De flesta namn ändras något, när de överförs från ett språk till ett annat. Jesus föddes som jude, och hans namn uttalades kanske Je·shụ·a‛ på hebreiska, men de inspirerade skribenterna av de kristna skrifterna tvekade inte att använda  den grekiska formen av namnet, I·e·sọus. På de flesta andra språk är uttalet något annorlunda, men vi använder otvunget den form som är vanlig på vårt språk. Samma sak gäller andra bibliska namn. Hur kan vi då visa tillbörlig respekt för den som äger det betydelsefullaste namnet av alla? Kan vi göra det genom att aldrig uttala eller skriva hans namn bara därför att vi inte exakt vet hur det ursprungligen uttalades? Är det inte snarare så att vi kan göra det genom att använda det uttal och den stavning som vi är vana vid på vårt språk, samtidigt som vi talar väl om dess ägare och som tillbedjare av honom uppför oss på ett sätt som blir till ära för honom?

Varför är det viktigt att känna till och använda Guds egennamn?

Står du i ett nära förhållande till någon som du inte känner vid namn? För de människor som menar att Gud är namnlös är han ofta blott och bart en opersonlig kraft, inte en verklig person, inte någon som de känner och älskar och som de i bön kan tala fritt ur hjärtat till. Om de verkligen ber, är deras böner enbart en rituell, formalistisk upprepning av ord som de lärt sig utantill.

De sanna kristna har av Jesus Kristus fått i uppdrag att göra lärjungar av människor av alla nationer. Hur är det då möjligt att undervisa dessa människor, så att de kan känna igen den sanne Guden och skilja honom från nationernas falska gudar? Det är möjligt endast genom att använda hans egennamn, alldeles som Bibeln gör. — Matt. 28:19, 20; 1 Kor. 8:5, 6.

2 Mos. 3:15: ”Gud [sade] ... till Mose: ’Detta är vad du skall säga till Israels söner: ”Jehova, era förfäders Gud, ... har sänt mig till er.” Detta är mitt namn till obestämd tid, och detta är åminnelsen av mig från generation till generation.’”

Jes. 12:4: ”Tacka Jehova! Anropa hans namn. Gör hans gärningar kända bland folken. Omnämn att hans namn är upphöjt.”

Hes. 38:17, 23: ”Detta är vad den suveräne Herren Jehova har sagt: ’ ... Och jag kommer sannerligen att bevisa mig  stor och helga mig och göra mig känd inför många nationers ögon; och de kommer sannerligen att inse att jag är Jehova.’”

Mal. 3:16: ”De som fruktar Jehova [talade] med varandra, var och en med sin kamrat, och Jehova fortsatte att ge akt och lyssna. Och en minnesbok började skrivas inför honom för dem som fruktar Jehova och för dem som tänker på hans namn.”

Joh. 17:26: ”[Jesus bad till sin Fader och sade:] Jag har gjort ditt namn känt för dem [Jesu efterföljare] och skall göra det känt, för att den kärlek, med vilken du har älskat mig, må vara i dem och jag i gemenskap med dem.”

Apg. 15:14: ”Symeon har ingående berättat om hur Gud för första gången vände sin uppmärksamhet till nationerna för att från dem ta ut ett folk för sitt namn.”

Är Jehova i ”Gamla testamentet” densamme som Jesus Kristus i ”Nya testamentet”?

Matt. 4:10: ”Jesus [sade] till honom: ’Gå bort, Satan! Det är ju skrivet: ”Det är Jehova [Herren, 1981 och andra], din Gud, du skall tillbe, och det är endast honom du skall ägna helig tjänst.”’” (Det är uppenbart att Jesus inte sade att det var honom man skulle tillbe.)

Joh. 8:54: ”Jesus svarade [judarna]: ’Om jag förhärligar mig själv, är min härlighet ingenting. Det är min Fader som förhärligar mig, han som ni säger är er Gud.’” (De hebreiska skrifterna identifierar klart Jehova som den Gud som judarna påstod sig tillbe. Jesus sade inte att han var Jehova, utan att Jehova var hans Fader. Jesus talade här mycket klart om att han och hans Fader var två helt åtskilda individer.)

Ps. 110:1: ”Jehovas uttalande till min [Davids] Herre är: ’Sätt dig på min högra sida, tills jag lägger dina fiender som en pall för dina fötter.’” (I Matteus 22:41—45 förklarade Jesus själv att han var Davids ”Herre”, som omnämndes i denna psalm. Jesus är således inte Jehova, utan den som Jehovas ord här riktades till.)

Fil. 2:9—11: ”Just av den orsaken upphöjde Gud honom [Jesus Kristus] också till en högre ställning och gav honom  i sin ynnest det namn som är över varje annat namn, så att i Jesu namn varje knä skall böja sig, deras i himlen och deras på jorden och deras under jorden, och varje tunga öppet skall erkänna att Jesus Kristus är Herre till ära för Gud, Fadern. [I Be heter det: ”... och alla tungor bekänna, att Herren Jesus Kristus är i Gud Faderns härlighet.” Men i fotnoten till denna vers erkänns det: ”att J. Kr. har samma gudomliga härlighet som Fadern. Gr.: ’att J. Kr. är Herren, Gud Fadern till ära’.”]” (Lägg märke till att detta skriftställe visar att Jesus Kristus inte är densamme som Gud Fadern, utan att han är underordnad honom.)

Hur kan man älska Jehova och samtidigt frukta honom?

Bibeln säger att vi skall älska Jehova (Luk. 10:27) och samtidigt frukta honom. (1 Petr. 2:17; Ords. 1:7; 2:1—5; 16:6) Om vi har en sund fruktan för Gud, kommer vi att vara mycket försiktiga, så att vi inte ådrar oss hans misshag. Vår kärlek till Jehova kommer att driva oss till att vilja göra det som behagar honom, att ge uttryck åt vår uppskattning av alla de oräkneliga ting som han i sin kärlek och oförtjänta omtanke har gjort för oss.

Illustrationer: En son fruktar med rätta att misshaga sin far, men den uppskattning han känner av allt som hans far gör för honom bör också driva honom till att ge uttryck åt den äkta kärlek han hyser till sin far. En dykare kan säga att han älskar havet, men en hälsosam fruktan för det får honom att inse att det finns vissa saker han bör undvika att göra. Vår kärlek till Gud bör på liknande sätt vara förbunden med en hälsosam fruktan för att göra något som kan medföra att vi ådrar oss hans misshag.