Länderna i det tidigare Jugoslavien

DET område som tidigare var känt som Jugoslavien bjuder på stor variation och mångfald. Central- och Östeuropa ligger i norr, Grekland och Turkiet i söder och Italien i väster. Det gör att många kulturer, språk och religioner möts här. Men de flesta tänker kanske på krig och konflikter när de hör talas om Jugoslavien. Balkanhalvön har varit ett oroligt område ända sedan mordet på ärkehertig Franz Ferdinand 1914 och fram till den etniska rensningen i vår tid. Olika folkslag har stridit för att få självständighet, och tidigare republiker har brutit sig loss och blivit egna länder. Det område som tidigare var Jugoslavien är nu uppdelat i Bosnien-Hercegovina, Kroatien, Makedonien, Montenegro, Serbien och Slovenien.

Under alla politiska, etniska och religiösa oroligheter har Jehovas vittnen visat en fantastisk kärlek, enhet och förtröstan. De har segrat över hat och fördomar som har splittrat hela Balkan. Att de har kunnat vara så enade trots olika bakgrund och kultur beror på att de har varit lojala mot ett högre styre – Guds kungarike.

HUR DET BÖRJADE

Hur gick det till när verket kom i gång i det här området? Historien börjar med den unge barberaren Franz Brand från området Vojvodina i norra  Jugoslavien. Han reste till Österrike för att söka jobb och kom i kontakt med sanningen där. Han kom tillbaka till sin hemstad 1925, och där gick han med i en liten grupp som diskuterade Studier i Skriften, en serie bibelstudieböcker som de fått från släktingar i USA.

Medlemmarna i gruppen förstod att de skulle förkunna för andra, och de såg till att två av bibelforskarnas broschyrer översattes till serbiska. Men innan de hann dela ut broschyrerna fick de besök av en framträdande broder som tagit avstånd från organisationen och bildat en egen sekt. Han lyckades övertala alla utom Franz att lämna bibelforskarna.

Franz flyttade till Maribor i Slovenien, där han började arbeta i en barberarsalong. Han vittnade för ägaren, Richard Tautz, som också tog emot sanningen. Franz och Richard brukade vittna för kunderna i salongen och blev kända som Bibelbarberarna. Med en rakkniv under hakan valde kunderna att snällt lyssna på allt som sades. En av dem var en politiker vid namn Ðuro Džamonja, och en annan var Rudolf Kalle, som ägde en skrivmaskinsverkstad. Både Ðuro och Rudolf gjorde snabba framsteg och blev döpta. Ðuro lämnade politiken och hjälpte till med att inregistrera Bibelstudiesällskapet Fyren i Jugoslavien. Den här juridiska sammanslutningen gjorde att bröderna kunde predika fritt och hålla möten.

 ”SKAPELSEDRAMAT” GÖR INTRYCK

År 1931 skickade avdelningskontoret i Schweiz två bröder som skulle visa ”Skapelsedramat i bilder” i de större städerna i Jugoslavien. Lokalerna var överfulla, och alla lyssnade uppmärksamt när Ðuro framförde materialet. ”Skapelsedramat” gjorde att folk över hela landet blev intresserade av sanningen. Bröderna i Maribor ledde möten på både slovenska och tyska, och i Zagreb och trakten däromkring samlades grupper för att studera litteratur som hade översatts till kroatiska.

Bröderna beslöt sig sedan för att börja översätta Vakttornet till slovenska och kroatiska. Det var ingen lätt uppgift på den tiden. När en tidskrift hade översatts skrev en syster ut den på maskin med karbonpapper. Man kunde bara producera 20 exemplar åt gången. Längre fram skaffade man en stencilapparat som gav 200 exemplar åt gången.

Bröderna och systrarna reste omkring i Jugoslavien med tåg för att vittna och sprida tidskrifterna.  Ibland hyrde förkunnarna i Slovenien en lastbil och en chaufför som inte var ett vittne. Chauffören körde dem till distriktet och väntade hela dagen tills de var klara. Vid den här tiden hade förkunnarna inte fått så mycket övning, och ibland var de en aning burdusa. Men Jehova välsignade deras ansträngningar och hjälpte dem att hitta människor som var ”rätt sinnade för evigt liv”. (Apg. 13:48)

”Jag hörde talas om sanningen 1931 genom min moster, Terezija Gradič, och hennes man, Franc”, berättar Franc Sagmeister. ”Morbror Franc var bland de första förkunnarna i Slovenien. Han var egentligen emot religion men började ändå studera Bibeln. Det gjorde stort intryck på mig, så jag började också studera. Trots att min familj var emot det ville jag berätta för andra om sanningen. När prästen i byn fick veta det kallade han genast på mig. Han sade att jag inte fick ha någon bibel,  eftersom jag inte visste hur den skulle förstås. Jag vägrade att lämna ifrån mig min bibel. Längre fram dog min far, och prästen stoppade mig på gatan och var upprörd över att jag inte hade betalat för någon själamässa. Jag svarade att jag gärna skulle ha betalat för tusen mässor om det hade kunnat hjälpa min far.

’Visst hjälper mässan!’ sade prästen.

’Om han är i himlen’, sade jag, ’behöver han inte någon mässa, och om han är i helvetet behöver han det inte heller.’

’Men tänk om han är i skärselden?’ fortsatte prästen.

’Du vet att jag har stora tillgångar’, sade jag. ’Om du kan bevisa från Bibeln att människan har en odödlig själ som lever vidare efter döden, att helvetet och skärselden finns och att Gud är treenig, så lovar jag att gå raka vägen till en jurist och skriva över allt jag äger på dig.’

Men prästen bara blängde på mig, tände en cigarett och gick sin väg.”

PIONJÄRER LÄGGER GRUNDEN

På 30-talet spred bröder och systrar ivrigt sanningen i Jugoslavien. I Maribor i Slovenien började Grete Staudinger, Katarina Konečnik och senare Karolina Stropnik som feriepionjärer. Längre söderut i Mostar, den största staden i Hercegovina, tog en dirigent vid namn Alfred Tuček emot sanningen och började som pionjär. Dušan Mikić, en 23-åring från Zagreb i Kroatien, fick broschyren Var äro de döda? Han förstod att det var sanningen, blev döpt och blev också pionjär. Snart skulle antalet pionjärer öka ännu mer genom att tyska bröder och systrar kom till Jugoslavien.

 Medan sanningen nu höll på att få fäste i Jugoslavien blev den förbjuden i Tyskland. Avdelningskontoret i Schweiz sände omkring 20 erfarna pionjärer till Jugoslavien, bland annat Martin Pötzinger, Alfred Schmidt, Vinko och Josephine Platajs och Willi och Elisabeth Wilke. De gjorde stora personliga uppoffringar, och trots att de inte talade slovenska eller serbokroatiska vittnade de modigt med hjälp av vittnesbördskort och fick fart på predikoverket.

SVÅRIGHETER I PIONJÄRTJÄNSTEN

Det var kärlek till Jehova och medmänniskorna som hjälpte pionjärerna att orka fortsätta trots språkproblem och pengabrist. Det frestade på med allt resande. De kunde få gå 4 mil till fots i dåligt väder och svår terräng för att komma till avlägsna byar. En pionjärsyster berättar att hon brukade ta av sig skorna mellan byarna för att inte slita på dem i onödan. Martin Pötzinger, som senare blev medlem av den styrande kretsen, brukade med glädje tänka tillbaka på hur han gick runt på landsbygden med litteraturen i en ryggsäck och vittnade för alla som ville lyssna.

Så småningom skänkte en broder i Schweiz cyklar till pionjärerna, och det underlättade mycket. De här cyklarna användes i tjänsten lång tid framöver.

Trots att jugoslaverna var kända för att vara gästfria blev pionjärerna förföljda och ovänligt behandlade. Prästerna hade stort inflytande, särskilt i de mindre byarna. Ibland skickade de ut skolbarn för att kasta sten på pionjärerna. Prästerna påverkade också myndigheterna, så att de trakasserade pionjärerna genom att ta deras litteratur och gripa dem.

 En gång när Willi Wilke predikade i en avlägsen by i Kroatien fick han höra ett oväsen från torget. Hans fru, Elisabeth, och Grete Staudinger, en annan pionjär, var där och erbjöd broschyren Den rättfärdige Härskaren som hade en bild av Jesus på framsidan. ”När jag kom till torget”, berättar han, ”fick jag till min förskräckelse se att ett tjugotal ilskna personer stod runt min fru med skäror i händerna. En annan grupp hade börjat bränna broschyrerna.”

Förkunnarna kunde inte förstå varför byborna var så arga, och Elisabeth var inte tillräckligt bra på språket för att fråga dem. Men Grete, som även kunde de lokala språken, gick fram och frågade byborna vad som var problemet.

”Vi vill inte ha Peter som kung!” skrek de.

”Inte vi heller”, sade Grete.

Alla blev förvånade och tittade på broschyren och frågade: ”Men varför då denna propaganda?”

Nu förstod Grete vad det hela handlade om. Året före, 1934, hade den jugoslaviske kungen Alexander I mördats, och sonen Peter skulle efterträda honom. Men byborna ville hellre vara självständiga än styras av en kung från Serbien. De hade trott att bilden på broschyren föreställde Peter.

Pionjärerna kunde reda ut missförståndet och vittna om Jesus Kristus och hans uppgift som kung. En del som hade bränt sina broschyrer ville ha nya. Pionjärerna var glada när de lämnade byn, och de kände att Jehova hade beskyddat dem.

Pionjärerna behövde också ta hänsyn till lokala seder och bruk, särskilt när de vittnade i byar i Bosnien där de  flesta var muslimer. En muslimsk man kunde till exempel ta illa upp om någon fick ögonkontakt med hans fru.

Vid den här tiden fanns det inte särskilt många församlingar och grupper i landet. Därför kunde det vara svårt att hitta någonstans att sova när man hade vittnat en hel dag i en avlägsen by. Pionjärerna hade helt enkelt inte råd att ta in på något pensionat. Josephine Platajs berättar: ”Jag minns en by där ingen ville låta oss sova över eftersom de var rädda för den katolske prästen. Det hann bli mörkt innan vi bestämde oss för att lämna byn. På väg därifrån fick vi syn på ett stort träd. Marken var täckt av torra löv, och det var en perfekt övernattningsplats. Tvättpåsen fick fungera som kudde, och min man  band för säkerhets skull fast cykeln vid vristen. På morgonen såg vi att vi hade sovit vid en brunn, så nu kunde vi tvätta oss också. Jehova hade beskyddat oss och dessutom sett till att vi fick det vi behövde.”

Pionjärerna fick verkligen uppleva att Jehova tog hand om dem även när det gällde mindre saker. Tjänsten var viktigast för dem, och de brydde sig inte om att livet var lite obekvämt ibland.

STEGET ÖVER TILL MAKEDONIEN

Alfred och Frida Tuček, som båda var pionjärer, passade på att förkunna de goda nyheterna under en resa från Slovenien till Bulgarien. I staden Strumica i Makedonien vittnade de för en affärsinnehavare, Dimitar Jovanovič, och lånade ut litteratur till honom. På hemresan en månad senare gjorde de återbesök. Det visade sig att han inte hade läst litteraturen, så de bad att få den  tillbaka för att kunna ge den till någon annan. Dimitar blev nyfiken och bad att få en ny chans. Han läste litteraturen och förstod att han hade hittat sanningen. Han var den förste som blev döpt som ett Jehovas vittne i Makedonien.

Dimitar vittnade sedan för två bröder, Aleksa och Kosta Arsov, och snart var de tre vittnen i Makedonien. De började predika med hjälp av tidskrifter, en grammofon och inspelade föredrag. Bland annat fick en metodistpastor en tidskrift, och han lämnade den vidare till en ung man i sin församling, Tušo Carčev. Tušo tyckte om tidskriften och bad pastorn att skaffa fler. Snart förstod han att det var fel att ta betalt för att predika Bibelns budskap. Han förklarade ivrigt det här för pastorn, som svarade med att inte ge honom fler tidskrifter. I tidskrifterna fanns adressen till avdelningskontoret i Maribor, så Tušo skrev och bad om mer litteratur. Avdelningskontoret kontaktade Dimitar, Aleksa och Kosta och bad dem besöka Tušo. Snart bildades en liten grupp.

År 1935 flyttades avdelningskontoret från Maribor i Slovenien till Jugoslaviens huvudstad, Belgrad, som låg i Serbien. Franz Brand och Rudolf Kalle blev tillsyningsmän.

 VERKET FÖRBJUDET

En broschyr som katolska kyrkan gav ut 1933 visar hur verksamma vittnena var vid den här tiden. Den innehöll en detaljerad beskrivning av deras verksamhet. Kyrkan förutsade också att verket snart skulle få ett slut. Men det visade sig vara helt fel.

Prästerna var mycket uppretade över den lilla gruppen pionjärer som förkunnade i norra Jugoslavien. De blev ännu argare när domstolarna vägrade att förbjuda verksamheten. Men till slut blev en jesuitpräst från Slovenien inrikesminister, och en av hans första åtgärder var att upplösa Bibelstudiesällskapet Fyren. I augusti 1936 blev verket officiellt förbjudet. Myndigheterna stängde Rikets salar och beslagtog litteraturen. Lyckligtvis hade församlingarna förvarnats, så myndigheterna hittade inte så mycket. För att verket skulle kunna fortsätta startade man ett litet förlag i Belgrad med namnet Kula stražara (Vakttornet), och mötena hölls hemma hos vännerna.

Nu när verket var officiellt förbjudet blev myndigheterna hårdare mot vittnena. De som var i heltidstjänsten blev särskilt utsatta, och situationen blev allt svårare för de tysktalande vännerna. Många av de här pionjärerna hade kommit till Jugoslavien därför att verket blivit förbjudet i andra europeiska länder, och nu blev det förbjudet här också. Men trots att pionjärerna greps och sattes i fängelse miste de inte sin glöd. ”Ibland var det svårt att få ta emot besök i fängelset, men Jehova övergav oss aldrig”, sade en syster. ”En gång när en broder kom för att besöka oss fick han inte tillstånd att träffa oss. Han pratade då så högt med fångvaktaren att  vi kunde höra honom. Det var så uppmuntrande att få höra hans röst.”

Under den här oroliga tiden krävdes det verkligen mod att översätta och sprida broschyren Judge Rutherford Uncovers Fifth Column, som avslöjade hur katolska kyrkan understödde nazisternas politik. Den översattes till serbiska, kroatiska och slovenska, och den trycktes i 20 000 exemplar på varje språk. Den blev genast förbjuden, och de utländska pionjärerna utvisades. Statsåklagaren yrkade på att utgivarna av broschyren skulle få 10 till 15 års fängelse. Trots riskerna spred de få förkunnarna i Jugoslavien snabbt samtliga 60 000 broschyrer.

”Folk tyckte om att läsa på den tiden och ville gärna ha lite kvällslektyr”, berättar Lina Babić, som fick sanningen mot slutet av andra världskriget och hade nära kontakt med bröder och systrar. ”Eftersom vi alltid behövde vara försiktiga, skrev jag av litteraturen för hand i en anteckningsbok. Om jag visiterades såg det bara ut som personliga anteckningar.”

TOLSTOJ ELLER JEHOVA?

Strax innan kriget började uppstod det splittringar i en av de största församlingarna i Jugoslavien. En del hade börjat förespråka den ryske författaren och religionsfilosofen Lev Tolstojs idéer. Tolstoj tillhörde först rysk-ortodoxa kyrkan men började sedan anse att alla kristna kyrkor var korrupta institutioner som hade fördärvat kristendomen i grunden. Några av bröderna påverkades av det här synsättet och blev kritiska även mot Jehovas organisation. Brodern som hade ledningen  i församlingen i Zagreb missbrukade sitt förtroende och övertalade de flesta av förkunnarna att omfatta Tolstojs uppfattningar. Han hade sådant inflytande att större delen av församlingen, mer än 60 förkunnare, antog en resolution där de förkastade Jehovas organisation.

När Rudolf Kalle fick höra detta reste han genast från Belgrad till Zagreb för att hålla ett möte med församlingen. Han gick igenom grundläggande bibliska läror som Jehova hade uppenbarat genom den trogna och omdömesgilla slavklassen. (Matt. 24:45–47) Han frågade: ”Vem är det som har lärt er de här sanningarna? Tolstoj eller Jehovas organisation?” Sedan citerade han Josua 24:15 och bad dem som ville stanna kvar i Jehovas organisation att räcka upp handen. Det var bara två som gjorde det.

”Det kändes fruktansvärt”, berättade Rudolf senare.

Det såg ut som om allt gott som uträttats i församlingen skulle gå förlorat.

Rudolf bad de två vittnen som var trogna att komma upp på podiet. Han sade: ”Nu är det bara vi tre som representerar Jehovas folk i den här staden. Jag vill be alla er andra att gå härifrån och lämna oss i fred. Vi vill tjäna vår Gud, Jehova, och ni kan gå och tjäna er Tolstoj. Vi vill inte ha något mer med er att göra.”

Först blev det alldeles tyst. Sedan räckte en efter en upp handen och sade: ”Jag vill också tjäna Jehova.” Till slut var det bara den avfällige församlingstjänaren och några få av hans anhängare som lämnade rummet. Det här lojalitetsprovet stärkte förkunnarna inför mycket svårare prövningar som låg framför dem.

 EN SVÅR TID UNDER KRIGET

Den 6 april 1941 invaderade tyskarna Jugoslavien. Avdelningskontoret skadades när Belgrad utsattes för kraftiga bombanfall. De tyska trupperna delade Jugoslavien, och under en tid gjorde striderna att bröderna vid Betel i Serbien hade svårt att hålla kontakten med bröderna i Slovenien, Kroatien och Makedonien. Värst var det för vännerna längst söderut i Makedonien, som blev isolerade ända tills kriget var slut.

Bröderna ställdes nu inför nya och svåra situationer. Världen stod i brand, och det ledde till att vännerna prövades hårt och sållades. De fick verkligen visa om de älskade Jehova och hans organisation.

Kontoret i Belgrad stängdes, och litteraturen distribuerades i stället från Zagreb i Kroatien. Nu hotades bröderna inte längre av böter och fängelsestraff utan av koncentrationsläger och avrättning. Det var viktigare än någonsin att vara försiktig och hålla låg profil.

När de tyska trupperna ockuperade Jugoslavien upprättade de koncentrationsläger. Flera etniska och icke-katolska minoriteter och motståndare till regimen isolerades och mördades i de kroatiska lägren. Även i Serbien upprättade nazisterna arbetsläger och koncentrationsläger. Mer än 150 bröder från Ungern sändes till lägret i Bor i Serbien på grund av sin neutralitet. Även de jugoslaviska vännerna förföljdes av nazistregimen, och därför vittnade de främst informellt. De uppmanades att bara ha med sig Bibeln och en tidskrift eller broschyr, och de fick instruktioner om vad de skulle säga om de blev gripna. De hade möten i små grupper och visste inte var andra möten hölls.

 Eftersom det var osäkert att föra in litteratur i landet trycktes litteraturen i hemlighet. Bröderna arbetade hela nätterna på olika platser för att få fram tidskrifter och broschyrer. De fick också kämpa hårt för att kunna betala för tryckningen. Genom olika affärskontakter lyckades de alltid få tag på det material de behövde. Bröderna förblev enade trots att Jugoslavien kokade av nationalistiska och religiösa fördomar, och de använde sina privata tillgångar för att framställa den livsviktiga andliga maten. Men hur skulle de kunna transportera litteraturen till de isolerade grupperna som fanns inom deras område?

Stevan Stanković, en järnvägsarbetare från Serbien, visade verkligen att han ville hjälpa sina bröder oavsett deras bakgrund. Trots stora risker smugglade han litteratur från Kroatien till det ockuperade Serbien. En dag hittade polisen litteratur i hans väska och krävde att få veta var den kom ifrån. Men Stevan var lojal mot sina bröder och vägrade berätta något. Han förhördes på ett fängelse och flyttades sedan till det närliggande koncentrationslägret i Jasenovac. Behandlingen i det här lägret var så brutal att Stevan dog där.

Mihovil Balković, en påhittig och försiktig broder, arbetade som rörmokare i Kroatien under den här svåra tiden. Vid sidan av sitt vanliga arbete besökte han vännerna för att uppmuntra dem och ge dem litteratur. Ett av hans barnbarn berättar: ”En gång fick han höra att tåget han reste med skulle genomsökas i nästa stad. Han  steg därför av en station tidigare än planerat. Staden var nästan helt omgiven av taggtråd, men Mihovil lyckades hitta en öppning vid en vingård. Han hade litteraturen i sin ryggsäck, men överst hade han lagt lite matvaror och två flaskor med rakija (hemgjort brännvin). När han försiktigt gick igenom vingården passerade han en bunker, och plötsligt ropade en soldat: ’Stopp där! Vem är du?’ Mihovil gick fram till bunkern, och en av soldaterna frågade vad han hade i ryggsäcken.

’Lite mjöl, lite bönor och några potatisar’, svarade Mihovil.

När soldaterna frågade vad flaskorna innehöll sade han: ’Ni får väl lukta på det och ta en klunk.’

En av soldaterna provsmakade innehållet, och Mihovil sade: ’Du kan ta den här flaskan, så behåller jag den andra.’

Soldaterna var nöjda och lät Mihovil passera.

Litteraturen kunde alltså levereras som planerat.”

Mihovil visade ett fantastiskt mod. Han reste genom områden som kontrollerades av båda sidor i kriget. Ibland stötte han på kommunistiska partisaner, och ibland mötte han fascister från Ustašarörelsen * eller medlemmar av Četnikgerillan. Helt oförskräckt vittnade han för dem och berättade vad Bibeln lovar om framtiden. Han var verkligen modig med tanke på att det var förenat med livsfara att vara ett vittne vid den här tiden. Flera gånger blev han gripen, förhörd och fängslad.

I slutet av kriget, kvällen den 9 november 1944, slog  partisanerna till mot Mihovils hus, tog litteraturen som fanns där och förde bort honom. Sorgligt nog återvände han aldrig. Senare fick man veta att han hade blivit halshuggen.

Josip Sabo levererade litteratur i Slavonien, en region i Kroatien, redan när han var liten. Han åkte runt på sin cykel och hade litteraturen i en egenhändigt gjord låda på pakethållaren. Överst i lådan lade han färska päron. Vid den här tiden fanns det avspärrningar och vakter vid nästan varenda liten by.

”Vad har du i lådan?” frågade vakterna Josip vid varje post.

”Päron åt min morbror”, svarade han. Soldaterna brukade ta några päron. Allteftersom Josip närmade sig målet blev päronlagret tunnare. Han letade sig därför fram på småvägar, så att han kunde spara på päronen och rädda den värdefulla litteraturen.

TROGNA IN I DET SISTA

Lestan Fabijan, en murare från Zagreb, vittnade för Ivan Sever, Franjo Dreven och Filip Huzek-Gumbazir. Inom sex månader hade de blivit döpta, börjat förkunna och hålla möten. Kvällen den 15 januari 1943 kom en patrull soldater hem till Ivan Sever för att gripa honom, Franjo Dreven och en annan broder, Filip Ilić. De letade igenom huset, tog all litteratur och förde bort bröderna.

När Lestan hörde vad som hade hänt gick han och Filip Huzek-Gumbazir hem till Franjos mor och syster för att trösta dem. Men partisanerna fick veta det och grep även Lestan och Filip. Sammanlagt blev alltså fem bröder gripna. De vägrade att bära vapen och delta i kriget, och med hjälp av Bibeln förklarade de att de bara  tjänade Jehova och att de var Kristi soldater. Alla fem dömdes till döden och hölls inspärrade.

En natt väcktes bröderna av soldater som tvingade dem att klä av sig och förde ut dem i skogen. Under tiden fick de chans att ändra sig. Soldaterna försökte bryta ner dem genom att prata om deras familjer. De nämnde Filip Huzek-Gumbazirs fru, som var gravid, och hans fyra barn. Filip svarade att han litade helt på att Jehova skulle ta hand om dem. Franjo Dreven var ogift, men soldaterna frågade honom vem som skulle ta hand om hans mor och syster.

När de var framme tvingades bröderna att stå ute i vinterkylan. Sedan började avrättningarna. Först sköt soldaterna Filip Huzek-Gumbazir. Sedan väntade de en stund och frågade om de andra ville ändra sig. Men bröderna gav inte efter. Då sköt soldaterna Franjo, sedan  Ivan och därefter Lestan. Filip Ilić, som var ensam kvar, kompromissade till slut och gick med på att bli soldat. Tre månader senare återvände han hem på grund av sjukdom och berättade då vad som hade hänt. Han hade kompromissat för att rädda livet men dog strax därefter av sin sjukdom.

Många av bröderna och systrarna i Slovenien blev också förföljda. Franc Drozg, en 38-årig smed, vägrade att bära vapen. Nazisterna avrättade honom i Maribor den 8 juni 1942. Några som såg avrättningen har berättat att man innan han sköts hängde en skylt om halsen på honom med texten: ”Jag är inte från den här världen.” (Joh. 17:14) Hans starka tro märks tydligt i ett brev som han skrev några minuter före avrättningen: ”Käre Rupert! I dag dömdes jag till döden. Sörj inte för min skull. Jag vill bara skicka en hälsning till dig och de andra där hemma och säga att jag älskar er. Vi ses igen i Riket!”

Myndigheterna gjorde allt för att stoppa predikoverket, men Jehova visade att han kan rädda sitt folk. Polisen gjorde till exempel regelbundna kontroller och radade upp dem som bodde i ett visst område för att kontrollera deras papper. Alla som verkade misstänkta fördes till fängelset. Under tiden letade andra poliser igenom hus och lägenheter i området. Bröderna upplevde ofta att Jehova skyddade dem genom att poliserna hoppade över deras hem, antagligen i tron att de redan blivit genomsökta. Vid minst två sådana tillfällen hade bröderna mycket litteratur hemma och även stencilapparater. Förkunnarna fick många gånger uppleva att ”Jehova är mycket ömsint och medlidsam”. (Jak. 5:11, fotnoten)

 DÖMDA TILL DÖDEN

År 1945 slutade andra världskriget, och en av de blodigaste perioderna i historien var över. Bröderna hoppades att verket skulle bli fritt och att de skulle kunna predika öppet igen nu när Hitler och hans allierade var besegrade. Situationen såg ljus ut eftersom den nya kommunistiska regeringen utlovade tryck-, yttrande- och religionsfrihet.

Men i september 1946 greps 15 bröder och 3 systrar, bland annat Rudolf Kalle, Dušan Mikić och Edmund Stropnik. Utredningen tog fem månader. Till sist åtalades de för fientlig verksamhet mot staten och folket, och det sades att de var ett hot mot Jugoslaviens existens. Myndigheterna menade att vår verksamhet styrdes från USA och att bröderna var amerikanska spioner som bara använde budskapet om Guds rike som en täckmantel för att bekämpa socialismen och återinföra kapitalism. Det var främst en katolsk präst som låg bakom de här anklagelserna.

Bröderna framförde själva sitt försvar i rätten och vittnade modigt om Jehova och hans kungarike. En ung broder vid namn Vjekoslav Kos sade till domarna: ”Det var genom min mor som jag fick den här tron, som är grundad på Bibeln. Under ockupationen fängslades hon av tyskarna. Min bror och två av mina systrar som delade vår tro sändes till koncentrationslägret i Dachau. De blev skjutna därför att de ansågs vara kommunister. Men på grund av samma tro står jag här i dag och anklagas för att vara fascist.” Åtalet lades ner, och Vjekoslav släpptes fri.

Men alla fick inte en sådan rättvis behandling. Tre av de anklagade dömdes till döden genom arkebusering,  och de andra dömdes till fängelsestraff på 1 till 15 år. Vittnen över hela världen reagerade snabbt och kraftfullt. Bröder och systrar i USA, Kanada och Europa skickade tusentals brev och telegram till Jugoslaviens regering och protesterade mot de orättvisa domarna. Även representanter för olika regeringar skrev och försvarade bröderna. Tack vare detta stöd omvandlades dödsdomarna till 20 års fängelse.

Men förföljelsen upphörde inte. Två år senare grep slovenska myndigheter Janez Robas och hans fru, Marija, och Jože Marolt och Frančiška Verbec för att de predikade. Anklagelsen löd bland annat: ”’Jehovistsekten’ har rekryterat nya medlemmar som har blivit motståndare till vårt nuvarande sociala system och till militärtjänsten.” Myndigheterna påstod att bröderna försökte försvaga landets försvar och dömde dem till mellan tre och sex års straffarbete.

Regeringens policy ändrades med tiden, och 1952 släpptes alla vittnen fria. Vännerna fortsatte att sprida de goda nyheterna. Jehova höll sitt löfte: ”Inget som helst vapen som formas mot dig skall ha framgång, och vilken tunga det vara må som reser sig upp mot dig i domen skall du döma skyldig.” (Jes. 54:17)

Men myndigheterna fortsatte att försöka bryta ner bröderna. I nyhetsmedierna sade man att de var ”mentalt sjuka” och ”fanatiska, på gränsen till galna”. Några av bröderna blev oroliga av all negativ publicitet, och den ständiga rädslan för att vara bevakad satte också sina spår. När trogna vänner släpptes ut ur fängelset hände det att andra i församlingen trodde att de var spioner. Men Jehova stärkte församlingarna med hjälp av lojala och mogna bröder.

 När Josip Broz Tito kom till makten efter andra världskriget fick militären stort inflytande i Jugoslavien. Den som vägrade göra militärtjänst, oavsett skäl, blev regeringens fiende.

LOJALITETEN PRÖVAS

Under andra världskriget var Ladislav Foro från Kroatien med på ett möte för alla invånare i staden där en katolsk präst höll en predikan. Efter predikan kikade den nioårige Ladislav nyfiket in bakom draperiet där prästen bytte om. Under sin ämbetsdräkt hade prästen en Ustašauniform och ett patronbälte med en handgranat. Prästen tog en sabel, gick ut och steg upp på en häst. Han ropade: ”Kom bröder, nu ska vi kristna folket! Ni vet vad ni ska göra om någon protesterar!”

Ladislav visste att den som tjänade Gud inte kunde bete sig så. Strax efter det här började han följa med sin farbror till möten som vittnena höll i hemlighet. Ladislav fortsatte att gå på mötena och gick framåt i sanningen trots att hans föräldrar blev upprörda.

När Ladislav blev inkallad 1952 förklarade han att han inte kunde göra militärtjänst på grund av sitt kristna samvete. Han förhördes om och om igen av tjänstemän som försökte tvinga honom att svära soldateden. En gång tog de honom till en kasern där 12 000 rekryter hade samlats för att svära eden. Ladislav fick stå allra längst fram. Soldaterna hängde ett gevär på hans axel, men han tog genast av sig det. De skrek i högtalare att han skulle bli skjuten om han gjorde så igen. Ladislav vägrade fortfarande att lyda, och soldaterna förde bort honom och knuffade ner honom i en flera meter djup bombkrater. En soldat fick order om att avrätta honom,  och han sköt två gånger ner i gropen. Sedan gick soldaterna tillbaka till kasernen. Men Ladislav hade inte blivit träffad.

På kvällen lyfte man upp Ladislav ur gropen och förde honom till ett fängelse i Sarajevo. Man visade honom ett brev där det stod att andra vittnen hade kompromissat och var fria medan han satt i fängelse ihop med kriminella. Genom sådana här samtal försökte man gång på gång bryta ner honom. Men Ladislav hade rätt inställning. ”Tjänar jag Jehova eller människor?” tänkte han. ”Spelar det någon roll för mig vad andra gör?”

Tack vare sitt andliga synsätt kunde Ladislav vara trogen under hela sin fängelsevistelse, som varade i fyra och ett halvt år. Längre fram reste han som kretstillsyningsman tillsammans med sin fru, Anica, som alltid var ett stöd för honom.

ETT VISST LAGLIGT ERKÄNNANDE

Tito bröt med Sovjetunionen 1948 och genomförde en decentralisering av makten, och folket fick gradvis större frihet. Även om regeringen fortfarande var socialistisk, ökade den religiösa toleransen.

Regeringen bjöd in representanter för Jehovas vittnen till ett möte och föreslog att de skulle göra upp nya stadgar så att verket kunde bli lagligt erkänt. Bröderna gjorde upp ett förslag till stadgar, och den 9 september 1953 blev Jehovas vittnen inregistrerade i Jugoslavien igen.

Till skillnad från många vittnen i andra kommunistiska länder som blev deporterade var vännerna i  Jugoslavien så pass fria att de kunde samlas i möteslokaler som myndigheterna utsett. Bröderna i Makedonien kunde få litteratur och ha kontakt med kontoret i Zagreb. Men trots att Jehovas vittnen nu var inregistrerade som ett religiöst samfund skulle det dröja 38 år innan de fick laglig rätt att gå i tjänsten från hus till hus.

Det lagliga erkännandet löste alltså inte alla problem. Eftersom bröderna var neutrala ansåg myndigheterna att de spred propaganda när de vittnade. Säkerhetspolisen och deras informatörer gjorde det mycket svårt för vännerna att predika. De kunde bli gripna och bötfällda. I en rapport stod det: ”Vittnena blir fortfarande gripna och åtalade, särskilt i Slovenien, där katolska kyrkans inflytande är som störst. Polisen och deras medhjälpare bevakar många av dem för att avslöja dem när de leder bibelstudier. Men bröderna och systrarna har visat att de är beslutna att lyda Gud mer än människor och att segra över förföljelsen.”

”FÖRSIKTIGA SOM ORMAR”

När vännerna gick i tjänsten på landet i Slovenien brukade de börja med att fråga om den besökte hade ägg att sälja. Om priset var bra köpte de några ägg för att inte väcka misstankar. När de hade tillräckligt med ägg kunde de be att få köpa ved. Om det verkade lämpligt försökte de föra in samtalet på Bibeln medan de genomförde affären. (Matt. 10:16)

I trakten kring Zagreb i Kroatien kunde vännerna bearbeta distrikten systematiskt utan att väcka uppmärksamhet. En metod var att besöka vart tionde hus. Om man tog det första huset fortsatte man alltså med  nummer 11, 21, 31 och så vidare. Många lärde känna Jehova på det här sättet. Men med tanke på hur svårt det var att gå i tjänsten från dörr till dörr var det ändå vanligast med informellt vittnande.

I Serbien höll vännerna sina möten hemma hos varandra. Damir Porobić berättar att en del möten hölls hemma hos hans farmor efter andra världskriget. ”Det brukade komma mellan fem och tio personer. Farmors hus var perfekt eftersom det fanns ingångar från två håll. Vännerna kunde komma och gå utan att väcka någon uppmärksamhet.”

Veronika Babić föddes i Kroatien, och hennes familj började studera i mitten av 50-talet. Efter sitt dop 1957 flyttade hon med sin man till Sarajevo i Bosnien. Milica Radišić från området Slavonien i Kroatien blev döpt 1950. Hennes familj flyttade också till Bosnien, och tillsammans började de här familjerna sprida sanningen där. Precis som i andra delar av Jugoslavien krävdes försiktighet. Veronika berättar: ”Vi blev angivna, och polisen kom och tog vår litteratur. De grep oss, förhörde oss och hotade med fängelse. Till slut gav de oss böter. Men ingenting kunde skrämma oss eller slå ner modet på oss. Vår tro på Jehova blev bara starkare.”

Milica berättar: ”En dag kom det en intresserad man till Rikets sal. Vi tog emot honom med öppna armar, och han fick till och med bo hemma hos vännerna ett tag. Han var väldigt engagerad och svarade mycket på mötena. Men sedan fick vår dotter se honom på sin arbetsplats. Han var med på ett möte som hölls av den hemliga polisen, och vi förstod att han var utskickad för att spionera på oss. Eftersom han nu var avslöjad slutade han komma.”

 NÅGRA AV DE FÖRSTA RIKETS SALARNA

Innan Jehovas vittnen blev inregistrerade var det olagligt för dem att samlas i privata hem, och de kunde bli gripna när de gjorde det. Men när det sedan blev tillåtet att hålla möten var det svårt att hitta någon mötesplats, eftersom många tyckte illa om vittnena och vägrade att hyra ut lokaler till dem. De beslöt sig därför för att själva köpa fastigheter där de kunde ha sina möten.

Bröderna hittade snart en fabrikslokal i centrala Zagreb i Kroatien. De byggde om den till en Rikets sal med 160 sittplatser och ett litet kontor där de kunde framställa litteratur. Den kunde också användas för sammankomster, så 1957 höll man här den första sammankomsten för vittnen från hela Jugoslavien. Några år senare köpte bröderna ett hus på gatan Kamaufova i centrala Zagreb, och det användes av Betelfamiljen ända fram till 1998.

År 1957 köpte bröderna en byggnad i Belgrad i Serbien som blev en Rikets sal och ett kontor för Betelarbete. Senare köpte de ett stall i Ljubljana i Slovenien och gjorde om det till en Rikets sal. 1963 blev ett garage i Sarajevo en Rikets sal, och den användes av den första församlingen i Bosnien-Hercegovina. Det var mycket som behövde göras för att de här byggnaderna skulle kunna användas. Men bröderna arbetade hårt och gav vad de kunde i ekonomiska bidrag, och Jehova välsignade verkligen deras ansträngningar.

KRETSTILLSYNINGSMÄN STÄRKER FÖRSAMLINGARNA

År 1960 förordnades kretstillsyningsmän för att hjälpa och uppmuntra församlingarna. En del förvärvsarbetade i veckorna och besökte församlingar på  helgerna. De använde gärna sina lediga dagar för att resa runt och uppmuntra vännerna och hjälpa dem att vara enade.

Henrik Kovačić, som är medlem av avdelningskontorets kommitté i Kroatien, berättar: ”Min fru och jag reste i kretstjänsten på helgerna i ungefär ett år. Sedan började vi resa på heltid. Vännerna var väldigt fattiga, och vi bodde ofta på ställen utan rinnande vatten och toalett. Men bröderna uppskattade verkligen att vi kom, och de var fantastiskt kärleksfulla och gästfria. Ofta lät de oss sova i sina egna sängar och bjöd oss på mat, trots  att de hade så lite själva. I en del församlingar sov vi hos olika vänner varje natt så att vi inte skulle bli en börda för någon.”

Šandor Palfi, som nu är medlem av landskommittén i Serbien, berättar: ”Det var fantastiskt att resa som kretstillsyningsman på helgerna, även om det inte alltid var så lätt. Vännerna såg verkligen fram emot att vi skulle komma. De var fattiga men gjorde allt för att vi skulle ha det bra. Kretsbesöket betydde otroligt mycket för dem.”

Miloš Knežević var kretstillsyningsman samtidigt som han organiserade arbetet vid avdelningskontoret i Jugoslavien. Under hela kommunisttiden gjorde han också stora insatser för att bemöta de juridiska klagomål som anfördes mot bröderna.

SANNINGEN GÅR FRAMÅT I MAKEDONIEN

År 1968 fick en ung man från Kočani i Makedonien höra talas om sanningen medan han gick en utbildning i Zagreb. När han kom hem vittnade han för släkt och vänner.

”Det här var min kusin”, berättar Stojan Bogatinov, som var den förste i Kočani som blev döpt. ”Jag arbetade som servitör på den tiden, och ibland diskuterade jag religion med mina arbetskamrater. Precis efter en sådan diskussion serverade jag en man från ortodoxa kyrkan. Jag passade på att fråga om jag kunde skaffa mig en bibel av honom, eftersom jag gärna ville lära mig mer om Gud. Han lovade att försöka ordna det, och snart kom han tillbaka och gav mig ett exemplar av ’Nya testamentet’. Jag blev glad och ville snabba mig hem från jobbet för att börja läsa.

 Men på vägen hem träffade jag min kusin, som hade kommit tillbaka från Zagreb. Han bad mig att följa med hem till honom, men jag sade att jag gärna ville börja läsa i min bibel. ’Då har jag något som du säkert skulle tycka om’, svarade han. ’Jag har några böcker som hjälper en att förstå Bibeln.’ Vi gick hem till honom, och jag blev imponerad när jag såg att han hade hela Bibeln, några broschyrer och flera exemplar av Vakttornet på kroatiska. Han sade att jag kunde ta med mig litteraturen, och jag började genast läsa den. Jag förstod på en gång att det här var något speciellt. Jag kände inga vittnen, men jag ville väldigt gärna träffa dem.

Jag följde med min kusin till Zagreb, och där träffade jag Ivica Pavlaković, en gästfri broder som bjöd hem mig och lät mig bo hos honom i tre dagar. Jag ställde massor av frågor, och han använde alltid Bibeln för att svara på dem. Det gjorde mig mycket imponerad. Jag följde med på ett möte och tyckte om att alla var som bröder och systrar.

Ivica och jag besökte också Betel i Zagreb. Jag gick därifrån glad och med famnen full av litteratur. Efter några oförglömliga dagar reste jag tillbaka till Kočani med en andlig skatt i bagaget. Det fanns inga vittnen i närheten av Kočani, så jag började brevväxla med Ivica.  Mina brev var fulla av frågor, och i hans brev fanns alla svaren. Jag berättade för andra vad jag lärde mig, och min fru och mina barn blev intresserade. Vi lärde oss mycket om Bibeln, och efter ett tag var hela familjen med i sanningen. Vi var lyckliga och berättade ivrigt om de goda nyheterna för släkt och vänner, och många av dem lyssnade. Men vi blev också förföljda för att vi predikade.”

SAMMANKOMST I TYSKLAND

Vännerna i Jugoslavien var inte lika isolerade som vännerna i andra kommunistländer. Men de var ändå få, och de längtade efter att få träffa bröder och systrar från andra länder och känna att de var en del av det världsvida brödraskapet. När den internationella sammankomsten ”Fred på jorden” skulle hållas i Tyskland 1969 ansökte de därför om tillstånd att lämna landet. Glädjen var stor när ansökningarna beviljades!

Sammankomsten hölls på det stora stadion i Nürnberg. Här hade Hitler, som ville utplåna Jehovas vittnen, visat upp sina trupper bara 30 år tidigare. Programmet hölls på flera språk, och de jugoslaviska vännerna var mycket glada över att en del sessioner hölls på deras språk på en idrottsplats i närheten. Mitt på idrottsplatsen stod ett stort podium. På ena sidan kunde man höra programmet på serbokroatiska, och på andra sidan kunde man höra det på slovenska. Sammankomsten varade i åtta dagar, och den betydde oerhört mycket för att öka våra bröders kunskap och stärka deras tro.

Bröder och systrar hade kommit från hela Jugoslavien med hyrda tåg och bussar. En broder som reste från Kroatien berättar: ”Vi såg så mycket fram emot att få  träffa våra bröder och systrar att vi satte upp skyltar om sammankomsten i tågfönstren.”

Bröderna var också glada över att få träffa Nathan Knorr och Frederick Franz från huvudkontoret och lyssna på dem. ”Entusiasmen var enorm när de kom till vår sektion för att framföra hälsningar”, berättar en delegat. Vännerna tyckte det var värt alla uppoffringar att få vara med vid den här sammankomsten. Milosija Simić, som reste från Serbien, berättar: ”Resan kostade två månadslöner, och det var svårt att få ledigt i tio dagar. Jag var helt inställd på att åka, trots att jag inte visste om jag skulle ha jobbet kvar när jag kom tillbaka. Det  var fantastiskt! Det är snart 40 år sedan, men jag får fortfarande tårar i ögonen när jag tänker på det.” När de jugoslaviska vännerna återvände hem hade de själva fått uppleva enheten bland bröder och systrar av olika nationaliteter. De var nu redo att möta de prövningar som låg framför dem.

JUGOSLAVISKA PIONJÄRER STÄLLER UPP

De tyska pionjärer som kom i början av 30-talet hade gjort mycket för att sprida de goda nyheterna. När förkunnarantalet ökade var det också fler jugoslaver som blev pionjärer. Till exempel sändes erfarna pionjärer i Slovenien till mer avlägsna trakter i Jugoslavien där behovet var större. De tog modigt itu med att lära sig nya språk och kulturer.

 Jolanda Kocjančič berättar: ”Jag kom till Priština, den största staden i Kosovo. Där talar man albanska och serbiska. Minka Karlovšek och jag kunde inget av de språken, men vi bestämde oss för att börja gå i tjänsten, och det var så vi lärde oss. Vid första huset träffade vi äldste sonen till en änka med tjeckisk bakgrund. Vi höll en inledning på slovenska och stoppade in några enstaka serbiska ord. Vi sade att vi gärna ville berätta goda nyheter från Bibeln.

’Kom in’, svarade han, ’mamma har väntat på er.’

När vi gick in kom mamman, Ružica, och tog ivrigt emot oss. Hon berättade att hon hade bett till Jehova två veckor tidigare att han skulle sända någon som kunde lära henne mer om honom. Hennes syster, som var ett Jehovas vittne i det som nu är Tjeckien, hade flera gånger gett henne rådet att be till Jehova om hjälp. Ružica var säker på att vi hade kommit som ett svar på hennes bön. Hon lärde oss serbiska, och vi lärde henne sanningen. Hon hade också några inneboende studenter som var med på studiet. En av dem gav oss en albansk ordbok, så att vi kunde lära oss albanska också.”

När Zoran Lalović i Montenegro var liten fick han en bibel av en pionjär från Zagreb. Fem år senare, 1980, kom en pmsu-broder från Serbien och studerade med honom. Zoran berättar: ”Jag hade svårt att bryta kontakten med mina kompisar. Vi brukade gå på disco ihop, men till sist slutade jag umgås med dem och kunde göra framsteg i sanningen. Bara några månader senare blev jag döpt i Belgrad i Serbien. Så fort jag hade blivit döpt fick jag hålla ett offentligt föredrag eftersom det var så ont om bröder. Vi började också hålla alla mötena i staden Podgorica.”

 DOP PÅ RISFÄLTEN

”Jag brukade organisera dop när någon var redo för det”, berättade Stojan Bogatinov från Makedonien. ”Vi hade inget badkar, och floden var inte tillräckligt djup. Men det fanns många risfält i trakten, och en del av bevattningskanalerna var så pass rena och djupa att vi kunde använda dem. Jag minns första gången vi hade ett dop ute på risfälten. När vi var på väg ut var det någon som ropade: ’Stojan, har du skaffat nya arbetare?’

’Javisst’, svarade jag. ’Det är mycket att göra nu!’ De hade ingen aning om att vi arbetade med en andlig skörd.”

Bröderna i Makedonien kunde inte ha så mycket kontakt med avdelningskontoret, och de behövde lära sig en hel del om hur verksamheten skulle organiseras. Stojan Stojmilov började gå på mötena i Tyskland och återvände sedan till Makedonien. Han blev glad när det visade sig att det fanns vittnen i Kočani. Han säger: ”När jag berättade hur mötena gick till i Tyskland ville bröderna genast att jag skulle leda Vakttornsstudiet och hålla ett offentligt föredrag. Jag sade att jag inte var döpt än, men de insisterade och menade att jag var mest kvalificerad. Så jag gick med på det. Min fru och jag gjorde framsteg, och med tiden blev vi också döpta ute på risfälten.”

Veselin Iliev, som nu är äldste i Kočani, berättar: ”Vi visste inte så mycket om organisatoriska frågor, men vi älskade verkligen sanningen.” Med Jehovas hjälp kunde saker och ting rättas till med tiden. Bland annat gavs det ut mer litteratur på makedoniska, och det gjorde att verket gick framåt och att församlingarna blev starkare.

 LITTERATUR SMUGGLAS TILL ANDRA LÄNDER

Eftersom Jugoslavien inte kontrollerades av Ryssland var friheten större där än i länderna bakom järnridån. I slutet av 60-talet blev Jugoslavien det första kommunistiska landet som avskaffade visumkravet och minskade gränskontrollerna. Det blev lättare att resa, så vännerna i norra Jugoslavien började smuggla in litteratur i länder kring Sovjetunionen där verket fortfarande var förbjudet.

Först körde de litteraturen i skåpbilar från Tyskland till Jugoslavien. Ðuro Landić, som är medlem av avdelningskontorets kommitté i Kroatien, berättar att deras hus var en litteraturdepå fram till Sovjetunionens fall. ”Vi hade dubbla golv i våra bilar och lönnfack i instrumentbrädan. Vi visste att vi kunde bli av med bilarna och hamna i fängelse om vi åkte fast, men det var det värt. Vi såg ju hur glada bröderna blev när de fick litteraturen.”

Milosija Simić, en syster som smugglade litteratur från Serbien till Bulgarien, berättar: ”Jag visste aldrig vem jag skulle lämna litteraturen till – jag fick bara en adress. En gång tog jag bussen för att komma till den angivna adressen, men när jag kom fram var det ingen hemma. Jag gick runt en stund i kvarteret och försökte sedan från ett annat håll. Det var fortfarande ingen hemma. Jag provade ett tiotal gånger under dagen, så försiktigt jag kunde för att inte väcka uppmärksamhet. Men det var ingen som öppnade. Det var verkligen en välsignelse, för senare upptäckte jag att det inte var rätt adress.

 Eftersom jag hade slitit så med att skriva av litteraturen kunde jag inte bara slänga den. Jag bestämde mig för att ta den med mig tillbaka till Serbien så att den kunde användas där. Problemet var bara att jag inte visste hur jag skulle ta mig hem. Jag hade visserligen en returbiljett, men först måste jag ta ett anknytande tåg. Vännerna brukade ge mig pengar till det när jag lämnade av litteraturen, eftersom man inte fick ha med sig så mycket pengar in i landet. Jag bad till Jehova att det skulle sitta en kvinna i biljettluckan. Just när jag kom fram reste sig mannen som hade suttit där, och en kvinna kom dit i stället. Jag frågade om jag kunde få betala biljetten med kläderna jag hade använt för att gömma litteraturen. Hon gick med på det, och jag fick min biljett.”

I början av 80-talet översatte vittnen litteratur till albanska och makedoniska och skickade handskrivna exemplar till det lilla kontoret i Belgrad. Där skrev Milosija ut översättningen på en skrivmaskin med karbonpapper som gav åtta exemplar åt gången. Det var ingen lätt uppgift med tanke på att texten var skriven för hand och på ett språk hon inte förstod.

UNGA BRÖDER STÅR FASTA

Officiellt sett rådde det religionsfrihet i Jugoslavien, men myndigheterna uppfattade oss ändå som ett hot. De trodde att vi skulle splittra landet genom vår neutralitet, och bröderna utsattes för svår förföljelse. Under andra världskriget hade många dödats på grund av sin neutralitet, men under de följande trettio åren var inte alla lika trogna. En del gick på mötena och stödde verket, men när de blev inkallade kom de med ursäkter för att rättfärdiga att de gjorde militärtjänst.

 De unga bröder som höll sig neutrala riskerade att få upp till tio års fängelse. Dessutom kunde de åtalas flera gånger innan de fyllde 30. En del av dem som vägrade att ge efter var väldigt nya i sanningen. Många av dem har nu stort ansvar och har ledningen i församlingarna.

EN KÄNSLOLADDAD INTERNATIONELL SAMMANKOMST

Jehovas vittnen i Jugoslavien hade ännu inte haft en internationell sammankomst i sitt eget land. Därför blev de mycket entusiastiska när den styrande kretsen meddelade att den internationella sammankomsten ”Ett frihetsälskande folk” skulle hållas i Zagreb i Kroatien 1991.

Men de blev också bekymrade. Kroatien hade deklarerat sin självständighet, och mycket pekade mot att det skulle bli krig. Var det verkligen förståndigt att hålla en sammankomst? Det skulle komma många vänner, både från Jugoslavien och andra länder, och man ville naturligtvis inte riskera deras säkerhet. Bröderna bad mycket och följde noga händelseutvecklingen. Till slut beslöt de sig för att fortsätta förberedelserna.

Theodore Jaracz, som är medlem av den styrande kretsen, reste till Kroatien några veckor före sammankomsten för att hjälpa till med att organisera den. Alla andra evenemang i Zagreb hade ställts in, så många undrade vad som var på gång på Dinamostadion. När sammankomsten närmade sig blev situationen i landet alltmer orolig. Bröderna försökte bedöma riskerna varje dag. Skulle de fortsätta med förberedelserna, eller skulle de ställa in sammankomsten? De bad hela tiden till Jehova för att få vägledning. Otroligt nog blev det politiska läget stabilare, och man kunde hålla sammankomsten som planerat den 16–18 augusti 1991.

 En större kontrast går knappt att föreställa sig. Runt omkring förberedde man sig för krig, men Jehovas vittnen tog emot tusentals gäster till den internationella sammankomsten med temat ”Människor som älskar Guds frihet”. * Samtidigt som många medborgare lämnade landet samlades bröder och systrar från 15 länder i kärlek och frid. Stora grupper anlände med flyg från USA, Kanada och andra västländer. På grund av den militära situationen stängdes flygplatsen i Zagreb, och planen fick landa i Ljubljana i Slovenien. Därifrån åkte delegaterna buss till Zagreb. De jugoslaviska bröderna blev enormt uppmuntrade av det mod som de besökande vännerna visade, och det gjorde även intryck på allmänheten. Den största gruppen med cirka 3 000 delegater kom från Italien. Det var som om de här vännerna tände en eld på stadion med sin värme och glädje. (1 Thess. 5:19)

Det var särskilt trosstärkande att ha fem medlemmar av den styrande kretsen på besök: Carey Barber, Lloyd Barry, Milton Henschel, Theodore Jaracz och Lyman Swingle. Många blir fortfarande rörda när de tänker på deras tal. Trots den oroliga situationen åkte de här erfarna bröderna modigt till Zagreb för att stärka sina bröder och systrar och uppmuntra dem.

Med tanke på den politiska situationen var myndigheterna rädda att det skulle bli bråk mellan delegater från olika delar av Jugoslavien. Men de blev lättade när de såg att alla var fridfulla och dessutom visade att de älskade varandra. Antalet poliser vid sammankomsten minskade för var dag som gick.

 Den här minnesvärda sammankomsten bevisade att Jehovas vittnen är ett internationellt brödraskap. Det skulle hjälpa bröderna att förbli enade under den svåra tid som sedan följde. De bussar som de serbiska och makedoniska delegaterna åkte med var bland de sista fordonen som tilläts passera gränsen mellan Kroatien och Serbien. Sedan stängdes gränsen. Många menar att kriget började i och med detta.

Under flera år stred republikerna i Jugoslavien för att etablera självständiga länder. Kriget krävde tiotusentals liv och orsakade fruktansvärt lidande. Hur hade vännerna det under den tiden? Och hur har Jehova välsignat verket i de nya länderna? Det ska vi se i följande avsnitt.

 Bosnien-Hercegovina

”Den 16 maj 1992 var vi 13 personer som satt hopkurade tillsammans i en lägenhet medan granaterna föll över Sarajevo. Byggnaden vi satt i träffades två gånger. Vi var kroater, serber och bosnier, och tack vare sanningen var vi enade, trots att det var våra folkgrupper som dödade varandra utanför. Vid gryningen avtog striderna, och vi lämnade lägenheten och sökte oss till en säkrare plats. Precis som kvällen innan ropade vi högt till Jehova, och han hörde oss.” – Halim Curi.

Sarajevo, en stad med mer än 400 000 invånare, upplevde en av de längsta och svåraste belägringarna i modern tid. Hur skulle bröderna och systrarna klara av situationen när landet slets sönder av etniska och religiösa konflikter? Innan vi går in på det ska vi ta reda på lite mer om Bosnien-Hercegovina.

Bosnien-Hercegovina ligger mitt i det tidigare Jugoslavien, mellan Kroatien, Serbien och Montenegro. Familjebanden är starka och även den kulturella gemenskapen. Gästfrihet är något självklart. Man dricker gärna en kopp turkiskt kaffe hos grannen eller träffas på något av kaféerna (kafići). Befolkningen utgörs av bosnier, serber och kroater, som är ganska lika varandra utseendemässigt. Många anser sig inte vara särskilt troende, men ändå är det religionen som har splittrat  dem. De flesta bosnier är muslimer, medan serberna tillhör serbisk-ortodoxa kyrkan och kroaterna katolska kyrkan.

I början av 90-talet ökade den religiösa intoleransen och hatet mellan folkgrupperna, och det ledde till en fruktansvärd etnisk rensning. Soldater drog fram och körde ut civila från byar och städer för att skapa etniskt rena områden åt sin egen religiösa grupp. Vännernas neutralitet sattes på svåra prov. I Bosnien, liksom på andra ställen i det tidigare Jugoslavien, tillhör de flesta samma religion som sina föräldrar, och efternamnet avslöjar ofta vilken religion man har. När någon börjar tjäna Jehova händer det att han betraktas som en förrädare som har svikit traditionen och sin familj. Men vännerna har fått uppleva vilket skydd det ger att vara lojal mot Jehova.

UNDER BELÄGRINGEN

Som vi har sett blev de jugoslaviska bröderna mycket rörda av den kärlek och enhet de upplevde vid sammankomsten ”Människor som älskar Guds frihet” i Zagreb i Kroatien 1991. Den här oförglömliga sammankomsten stärkte dem inför de svårigheter som skulle komma. Ena dagen levde bosnier, serber och kroater fredligt sida vid sida i Sarajevo, nästa dag var staden omringad av en armé. Alla blev instängda, även våra bröder. Visserligen var den politiska situationen mycket instabil, men ingen kunde förutse att konflikten skulle pågå så länge som den gjorde.

Halim Curi, en äldste i Sarajevo, rapporterade: ”Folk svälter. De får bara drygt ett kilo mjöl, ett hekto socker och en halv liter olja i månaden. Det odlas på varenda liten plätt i staden, och folk hugger ner träden för att  kunna laga mat och få värme. När det inte finns fler träd river de upp sina parkettgolv. De använder allt som går att elda, till och med gamla skor.”

Ljiljana Ninković och hennes man Nenad blev instängda i Sarajevo under belägringen och skildes från sina två döttrar. ”Vi var en helt vanlig familj med två barn, lägenhet och bil”, säger Ljiljana. ”Sedan vändes allting upp och ner.”

Men Ljiljana och Nenad fick ofta uppleva att Jehova beskyddade dem. Ljiljana berättar: ”Två gånger träffades vår lägenhet av en bomb precis när vi hade gått ut. Men trots alla svårigheter kunde vi glädja oss åt det lilla. Vi brukade göra en sallad av maskrosblad vi plockat i parken, så att vi hade något att äta till riset. Vi lärde oss att vara nöjda med det vi hade och inte ta något för givet.”

FYSISKA OCH ANDLIGA BEHOV FYLLS

Ett av de största problemen var att få tag på vatten. Det var inte ofta det fanns något vatten i ledningarna. I stället kunde man få gå ända upp till en halvmil genom områden med krypskyttar. Väl framme fick man köa i flera timmar, och sedan var man tvungen att gå samma farliga väg tillbaka med de tunga behållarna.

”Ibland var det en stor prövning när vi fick höra att vattnet skulle släppas på en stund”, berättar Halim. ”Då kunde alla  duscha, tvätta och bunkra vatten. Ibland hände det här under mötestid. Då blev vi tvungna att välja – antingen går vi på mötet eller så stannar vi hemma och tar vara på vattnet.”

Även om de fysiska behoven var viktiga insåg vännerna att den andliga maten var ännu viktigare. Den fick de på mötena, och där fick de också veta vilka som hade blivit fängslade, skadade eller dödade. Milutin Pajić, en äldstebroder, berättar: ”Vi var som en familj. Vi ville aldrig gå hem från mötena. Vi kunde stanna kvar i timmar och prata om sanningen.”

Situationen var inte lätt, och vännerna fruktade ofta för sina liv. Ändå satte de sanningen främst. Medan landet splittrades mer och mer, kom Jehovas tjänare närmare varandra och sin himmelske Fader. Barnen såg hur lojala deras föräldrar var och byggde själva upp en stark lojalitet mot Jehova.

Staden Bihać vid den kroatiska gränsen var isolerad i nästan fyra år. Ingen kunde åka därifrån, och inga hjälpsändningar kunde nå fram. Osman Šaćirbegović, den ende döpte brodern i den här staden, berättar: ”Det var värst i början av kriget. Inte bara på grund av själva situationen, utan kanske mer på grund av att det här var något helt nytt, något vi aldrig upplevt förut. Märkligt nog blev det en lättnad när granaterna väl började falla. Då märkte vi att det inte är alla granater som dödar någon. Det är inte ens alla som exploderar.”

Eftersom ingen visste hur länge stridigheterna skulle vara, såg Betel i Zagreb och i Wien till att man lagrade förnödenheter i Rikets salar och privata hem i Sarajevo, Zenica, Tuzla, Mostar, Travnik och Bihać. Städer kunde helt oväntat bli omringade och isolerade, och då nådde  inga hjälpsändningar fram. Under den här tiden lyckades Jehovas vittnen bevara sin enhet och utgjorde en dramatisk kontrast till det brinnande hat som svepte genom landet.

FLITIGA MEN FÖRSIKTIGA

Förutom att det var svårt att få tag på mat levde man också under hotet från krypskyttar. De fanns över hela Sarajevo och sköt helt slumpmässigt på oskyldiga människor. Dessutom fortsatte granatattackerna. Ibland var det farligt att förflytta sig i de belägrade städerna, och folk levde i ständig fruktan. Bröderna och systrarna var naturligtvis försiktiga men fortsatte också att modigt vittna för dem som behövde tröst och uppmuntran.

En äldste berättar: ”Under en av de värsta attackerna mot Sarajevo exploderade flera tusen granater på en enda dag. Ändå ringde vännerna till äldstebröderna på förmiddagen och undrade var vi skulle ha möte för tjänst.”

 En syster berättar: ”Jag såg hur förtvivlat väl människor behövde sanningen. Det gjorde att jag inte bara uthärdade, utan också kunde känna glädje under den här svåra tiden.”

Många på distriktet förstod själva att Bibeln kunde ge dem hopp. En broder berättade: ”Folk kommer till oss för att få andlig hjälp – vi behöver inte ens gå ut och leta efter dem. De dyker bara upp vid Rikets sal och ber om ett studium.”

Mycket av framgången i tjänsten under kriget berodde på att vännerna var så enade. Andra kunde inte undgå att lägga märke till det. Nada Bešker, en syster som har varit pmsu i många år, berättar: ”Det gjorde ett stort intryck. Många såg att bosniska och serbiska vittnen gick i tjänsten tillsammans. De kunde också få se hur en kroatisk syster och en syster som tidigare varit muslim studerade med en serb. Det blev så tydligt att vi var annorlunda.”

Resultatet av brödernas nit märks fortfarande, eftersom många av dem som tjänar Jehova i dag fick sanningen under kriget. Församlingen i Banja Luka blev dubbelt så stor, trots att hundra förkunnare flyttade till andra församlingar.

EN TROGEN FAMILJ

Vännerna var alltid försiktiga, men på grund av ”tid och oförutsedd händelse” råkade vissa illa ut när de befann sig på fel plats vid fel tillfälle. (Pred. 9:11) Božo Ðorem, som var serb, blev döpt vid den internationella sammankomsten  i Zagreb 1991. När han återvänt till Sarajevo hamnade han flera gånger i fängelse, där han blev illa behandlad för att han var neutral. År 1994 dömdes han till 14 månaders fängelse. Det svåraste för honom var att han inte fick vara tillsammans med sin fru, Hena, och deras femåriga dotter, Magdalena.

Kort efter att Božo frigetts inträffade något mycket tragiskt. En lugn eftermiddag var familjen på väg till ett bibelstudium i närheten av bostaden. Plötsligt bröts tystnaden av en granatexplosion. Hena och Magdalena dog omedelbart, och Božo dog på sjukhuset.

KRISTEN NEUTRALITET

På grund av alla fördomar var toleransen för en neutral ståndpunkt mycket låg eller rentav obefintlig. Församlingen i Banja Luka bestod till största delen av unga bröder som militären ville sända ut i kriget. De blev misshandlade när de vägrade att ge efter.

Osman Šaćirbegović berättar: ”Polisen förhörde oss ofta och sade att vi var fega stackare som inte försvarade våra familjer.”

Osman brukade fråga polismannen om det kändes tryggt att ha ett tjänstevapen.

”Javisst”, svarade polisen.

”Skulle en kanon få dig att känna dig ännu säkrare?”

”Absolut.”

”Skulle en stridsvagn vara ännu bättre?”

”Det är klart.”

”Detta skulle alltså få dig att känna dig trygg”, brukade Osman säga. ”Men jag får skydd av Jehova, som är den allsmäktige Guden och universums Skapare. Vad  skulle kunna vara bättre?” Poängen var tydlig, och poliserna brukade lämna honom i fred efter ett sådant samtal.

HJÄLPSÄNDNINGAR ANLÄNDER

Vännerna i närliggande länder visste att de bosniska vittnena hade det svårt, men länge var det omöjligt att nå fram med förnödenheter. Men i oktober 1993 gav myndigheterna signaler om att det kanske skulle gå att komma in med hjälpsändningar. Trots farorna bestämde sig bröderna för att försöka. Fem långtradare med 16 ton mat och ved lämnade Wien den 26 oktober och gav sig av mot Bosnien. Men hur skulle de ta sig fram genom områden där strider fortfarande rasade? *

Bröderna hamnade i mycket farliga situationer under resan. En av chaufförerna berättar: ”Jag kom i väg sent en morgon och hamnade bakom flera andra lastbilar med hjälpsändningar. Vid en vägspärr fick alla stanna medan officerarna kontrollerade papperen. Plötsligt hörde jag skottsalvor från en krypskytt, och en chaufför som inte var ett vittne träffades.”

När de kom fram till Sarajevo var det bara chaufförerna som släpptes in, så de andra bröderna fick vänta utanför staden. Men eftersom de var inställda på att uppmuntra vännerna letade de upp en telefon och ringde upp förkunnarna inne i staden och höll ett mycket välbehövligt och uppmuntrande tal. Många gånger under kriget riskerade resande tillsyningsmän, beteliter och medlemmar av landskommittén livet för att hjälpa vännerna att överleva både fysiskt och andligen.

 Under nästan fyra år var det omöjligt att sända matvaror till vännerna i det belägrade Bihać. Men otroligt nog kunde vännerna där ändå få andlig mat. Hur var det möjligt? De lyckades få tillgång till en telefonlinje och en fax, så att de kunde få Tjänsten för Guds kungarike och exemplar av Vakttornet under vissa perioder. Sedan skrev de av litteraturen, och varje familj fick ett exemplar. När kriget bröt ut fanns det bara en liten grupp förkunnare i Bihać. Tre av förkunnarna var döpta, men det fanns också 12 odöpta förkunnare som hade överlämnat sig åt Jehova men som fick vänta i två år på ett tillfälle att bli döpta.

Det var naturligtvis mycket svårt för dem att vara isolerade så länge. Osman berättar: ”Mina bibelstudier hade aldrig varit på en sammankomst eller upplevt ett kretsbesök. Vi pratade ofta om hur det skulle bli att få träffa våra bröder och systrar från andra platser.”

Man kan lätt förstå hur lyckliga vännerna blev den 11 augusti 1995, då två fordon med texten ”Jehovas vittnens hjälpsändning” anlände till Bihać. Det här var den första privata hjälpsändningen som kom in i staden sedan belägringen började. Och den kom just när vännerna kände att de hade nått gränsen för vad de orkade, både fysiskt och mentalt.

Invånarna i Bihać såg hur bröderna tog hand om varandra, till exempel genom att laga trasiga fönster. Osman säger: ”Mina grannar blev jätteimponerade, eftersom de visste att vi inte hade några pengar. Det blev ett stort vittnesbörd, och de pratar fortfarande om det.” I dag finns det en blomstrande församling i Bihać med 34 förkunnare och 5 pionjärer.

 EN MINNESVÄRD RESA

Bröderna riskerade gång på gång livet för att föra in mat och litteratur till krigshärjade städer i Bosnien. Men resan den 7 juni 1994 var speciell. Tre lastbilar lämnade Zagreb i Kroatien tidigt den morgonen, och med på resan var frivilliga arbetare och flera medlemmar av landskommittén. Målet var att leverera förnödenheter och hålla ett förkortat kretsmöte, det första på tre år.

En av platserna där programmet hölls var Tuzla. När kriget började fanns det bara ett 20-tal döpta förkunnare där. Det var verkligen en överraskning att över 200 kom och lyssnade på programmet! 30 blev döpta. I dag finns det tre församlingar och mer än 300 förkunnare i Tuzla.

Bröderna i Zenica lyckades hitta en lämplig mötesplats men ingen bassäng till dopet. Till slut fick de tag på en tunna som var stor nog. Det var bara ett problem – den luktade fisk! Men dopkandidaterna måste haft Jesu inbjudan att bli människofiskare i tankarna, för de lät sig inte avskräckas. (Matt. 4:19) Doptalet hölls av Herbert Frenzel, som nu är medlem av avdelningskontorets kommitté i Kroatien. Han berättar: ”De som skulle bli döpta hade väntat så länge att inget kunde hindra dem.  Efter dopet kände de sig som segrare.” I dag finns det en församling med 68 förkunnare i Zenica.

I Sarajevo hölls kretsmötet nära en vägkorsning med krypskyttar. När bröderna hade kommit fram välbehållna till sammankomsten visade det sig vara svårt att få tag på tillräckligt med vatten för dopet. För att inte förlora några värdefulla droppar döpte man därför alla i storleksordning – de minsta först och de största sist.

Det här var verkligen en underbar dag för vännerna! Inget kunde dämpa deras glädje över att tillbe Jehova tillsammans, inte ens de förfärliga saker som hände runt omkring dem. I dag finns det tre starka församlingar i Sarajevo.

EFTER KRIGET

När vägarna öppnades igen blev livet lättare på många sätt. Men den etniska rensningen fortsatte, och många blev bortkörda från sina hem. Ivica Arabadžić, en äldstebroder i Kroatien, berättar hur det gick till när han tvingades lämna sitt föräldrahem i Banja Luka: ”En beväpnad man kom till oss och sade att huset från och med nu var hans. Eftersom han var serb hade han blivit bortkörd från sitt hus i Šibenik i Kroatien. Nu krävde han att vi skulle ge oss av. En man från militärpolisen som jag studerade med gjorde vad han kunde för att hjälpa oss. Vi lyckades inte behålla huset, men vi kunde göra ett byte. Den serbiske mannen fick vårt hus, och vi fick hans. Det var tufft att lämna sitt hem och församlingen där vi hade fått sanningen, men vi hade inget val. Vi tog med oss några få saker och gav oss av till Kroatien för att leta upp vårt nya hus. Men när  vi kom till Šibenik hade någon annan redan flyttat in i huset. Vi visste inte vad vi skulle göra, men vännerna tog hand om oss, och en äldstebroder lät oss bo hos honom i ett år tills vi fick tag på en bostad.”

I dag är den politiska situationen fortfarande instabil. Men verket går verkligen framåt i Bosnien-Hercegovina, där nästan 40 procent av befolkningen är muslimer. Sedan kriget tog slut har man byggt nya Rikets salar. En Rikets sal i Banja Luka är speciell därför att den innebar en juridisk seger. Bröderna kämpade i flera år för att få tillstånd att bygga en Rikets sal i det här området, som är starkt kontrollerat av serbisk-ortodoxa kyrkan. De nekades tillstånd att bygga, trots att Jehovas vittnen var lagligt erkända i Bosnien. Slutligen, efter många böner och stora ansträngningar, fick de byggnadslov. Nu kan man hänvisa till den här segern när det blir aktuellt att bygga fler Rikets salar i den delen av Bosnien-Hercegovina.

Den nya friheten har gjort att 32 pmsu kan hjälpa till i områden där behovet är större. Många av dem kommer från andra länder. De har varit till stor nytta genom att de är entusiastiska för tjänsten och väl insatta i hur organisationen ska fungera.

I Sarajevo, där vännerna blev beskjutna av krypskyttar för några år sedan, håller man i dag sammankomster för vittnen från alla delar av det tidigare Jugoslavien. Det vackra, bergiga Bosnien-Hercegovina har sargats av flera krig under de senaste hundra åren, men Jehovas tjänare har kommit närmare varandra i ”broderlig tillgivenhet fri från hyckleri”. (1 Petr. 1:22) Här finns det nu 16 församlingar med 1 163 förkunnare som enat lovprisar den sanne Guden, Jehova.

 Kroatien

Efter den internationella sammankomsten i Zagreb 1991 stängdes plötsligt gränsen mellan Kroatien och Serbien. Armén spärrade eller förstörde alla större vägar och broar, och många vänner från östra Kroatien kunde inte återvända hem. Vittnen från andra delar av landet visade då en fantastisk kärlek och lät dessa vänner bo hos dem, trots att de själva inte hade det så gott ställt.

I Zagreb tjöt sirenerna dygnet runt för att varna för bombanfall. Folk sprang för att söka skydd, och en del fick stanna i skyddsrummen i veckor eller månader. Eftersom Betels källare hade ett bra läge bestämde myndigheterna att den skulle användas som skyddsrum. Det ledde till fina tillfällen att vittna, och de som kom dit fick mer än fysiskt beskydd. En dag när flyglarmet gick kom människor springande från en spårvagn och sökte skydd i Betels källare. Alla satt och väntade oroligt, så en av äldstebröderna på Betel frågade om de ville se en bildvisning om den internationella sammankomsten som hållits några månader tidigare i Zagreb. Det ville de gärna, och bildvisningen blev mycket uppskattad.

Striderna gjorde det svårt att ta sig till mötena, och en del Rikets salar blev tyvärr skadade av kulor och granater. Men vännerna värdesatte den andliga maten mer än någonsin tidigare och försummade inte ”att komma tillsammans”. (Hebr. 10:25) I Šibenik var det till  exempel omöjligt att samlas på Rikets sal eftersom det föll raketdrivna granater över staden under ett halvår. En äldstebroder berättar: ”Eftersom vi bodde utanför staden kunde vi ha bokstudiet och Vakttornsstudiet hemma hos oss. Situationen var svår, men vi drog inte ner på tjänsten, utan predikade både där vi bodde och i byarna runt omkring. Alla kände igen oss och visste att vi var Jehovas vittnen. De såg att vi var annorlunda.”

BRODERLIG KÄRLEK I KRIGSTIDER

Många bröder och systrar förlorade sina hem, och församlingarna gjorde allt för att hjälpa dem. En familj, där hustrun var en syster, flydde från Tuzla i Bosnien under väldigt svåra omständigheter. De sökte upp Rikets sal i Osijek i Kroatien. Vännerna där tog kärleksfullt emot dem och ville gärna hjälpa sin medsyster och hennes familj.

Myndigheterna lät familjen flytta in i ett gammalt fallfärdigt hus. När bröderna såg hur illa det var började de genast hjälpa till. Någon kom med en spis, en annan tog med sig ett fönster, och ytterligare andra skänkte en dörr och en säng. En del tog med sig byggmaterial, och andra skänkte mat och ved. Redan efter en dag hade man ordnat så att det gick att bo i ett av rummen. Men resten av huset var fortfarande i dåligt skick, och det skulle inte gå att bo där över vintern. Församlingen gjorde därför upp en lista över sådant som saknades, och förkunnarna gav vad de kunde. Dessa fattiga vänner lyckades samla ihop vad som behövdes, allt från bestick till takbeläggning.

Ju längre kriget höll på, desto värre blev matbristen, och på avdelningskontoret arbetade man hårt för  att vännerna skulle få det de behövde både materiellt och andligen. Tillsammans med den styrande kretsen organiserade man insamlingar av mat, kläder, skor och mediciner. Till en början kom det mesta från vännerna i området, men de kunde av naturliga skäl inte ge så mycket. Under tiden började vänner i Italien, Schweiz, Tyskland och Österrike skänka kläder, mediciner och litteratur, och snart anlände lastbilar dygnet runt. De kördes av frivilliga bröder som satte sina kroatiska vänners behov före sin egen säkerhet. Från det centrala lagret i Zagreb vidarebefordrade man sedan förnödenheterna till de församlingar som hade behov.

När vännerna i Kroatien hade fått hjälp ville de i sin tur hjälpa sina bröder i Bosnien. De organiserade en sändning med 16 ton livsmedel och ved som kördes i lastbilar mot den bosniska gränsen. Det var  mycket farligt eftersom det rapporterades om militära grupper som opererade på egen hand. Stötte man på en sådan grupp kunde man bli av med förnödenheterna, och chaufförerna kunde rentav mista livet.

En broder berättar: ”Vi körde igenom ett skogigt område och passerade den ena kontrollen efter den andra. Ibland körde vi längs själva fronten. Men trots alla faror kom vi fram helskinnade till Travnik i Bosnien. En soldat som hörde att vi kom sprang till huset där bröderna och systrarna hade samlats. ’Era vänner är här med sina lastbilar’, ropade han. Ni kan föreställa er hur glada de blev. Vi bar in maten i huset, bytte några ord och fick sedan skynda oss i väg. Vi hade fler stopp som skulle hinnas med.”

Många skrev till Betel i Zagreb och tackade för den hjälp de fått. En församling skrev: ”Tusen tack för att ni arbetar så hårt för att vi ska få andlig mat regelbundet. Vi vill också tacka för förnödenheterna ni har skickat – de behövdes verkligen. Vi är så innerligt tacksamma för alla era ansträngningar och all er kärlek och omtanke.”

I ett annat brev stod det: ”Många bröder och systrar är flyktingar och har inte någon inkomst. De rördes till tårar när de såg vilket överflöd deras bröder hade skickat. De blev djupt berörda och uppmuntrade av all denna kärlek, omtanke, givmildhet och osjälviskhet.”

Under den här svåra tiden gjordes särskilda ansträngningar för att vännerna skulle få trosstärkande andlig mat. Det var tydligt att Jehovas ande hjälpte dem att uthärda svårigheterna och att bli starkare andligen. (Jak. 1:2–4)

 ETT BUDSKAP SOM FÖRÄNDRAR LIV

Hjälporganisationer gav visserligen vad de kunde i materiellt bistånd, men det var bara Jehovas vittnen som gav varaktig hjälp. De satt inte bara och väntade på att kriget skulle ta slut, utan de gjorde allt de kunde för att andra skulle få höra de goda nyheterna.

Vukovar, en stad nära gränsen till Serbien, var ett av de ställen som drabbades värst. De flesta tvingades fly därifrån, även vännerna. Men en av våra systrar, Marija, stannade kvar. Under fyra år hade bröderna i Kroatien ingen kontakt med henne, men hon fortsatte ändå att predika för de få som var kvar i staden. Hon blev verkligen belönad. Till de kroatiska vännernas stora förvåning kom 20 personer från Vukovar till områdessammankomsten 1996!

Budskapet vi predikar har kraft att förändra liv. I början av kriget tränade en ung soldat hårt i ett elitförband i den kroatiska armén. 1994 fick han vikbladet Vem styr egentligen den här världen? när han stod och väntade på tåget. Han läste det med stort intresse och förstod att det är Satan som ligger bakom våldet i världen, inte Jehova Gud. Det gjorde starkt intryck på honom. En av orsakerna till att han blivit soldat var att han ville hämnas på dem som hade dödat hans 19-åriga syster och två andra familjemedlemmar under kriget. Han hade planerat att åka till byn där de bodde, men vikbladet fick honom att tänka efter. Han började studera Bibeln och arbetade hårt på sin personlighet i flera år innan han slutligen kunde bli döpt 1997. Längre fram åkte han till byn där mördarna bodde. Men han kom inte dit för att hämnas, utan för att predika  de goda nyheterna och förkunna om Guds barmhärtighet.

Förkunnarnas ihärdiga vittnande under kriget ledde till en fantastisk ökning i Kroatien. Under de här åren, 1991–1995, ökade antalet pionjärer med 132 procent. Bibelstudierna ökade med 63 procent och antalet förkunnare med 35 procent. Ja, vännerna predikade modigt även när striderna var som värst, och Jehova välsignade dem verkligen för det.

SJÄLVUPPOFFRANDE ARBETARE

Några månader före den internationella sammankomsten 1991 kom de första Gileadutbildade missionärerna, Daniel och Helen Nizan från Kanada. Gifta par från europeiska länder som hade lärt sig språket blev också ombedda att flytta till Kroatien.

Ett av de paren var Heinz och Elke Polach från Österrike, som var pmsu på det jugoslaviska fältet i Danmark. De blev ombedda att flytta till Kroatien 1991, och kriget bröt ut precis när de började i resetjänsten där. Deras första krets omfattade den dalmatiska kusten och delar av Bosnien som var drabbade av kriget. Heinz berättar: ”Det var inte så lätt att besöka församlingarna i Bosnien under kriget. Det var för farligt att resa med egen bil, så vi var hänvisade till de opålitliga bussförbindelserna. Vi kunde inte ha så mycket med oss, bara några resväskor och en skrivmaskin.

Det gällde att vara anpassbar och hitta lösningar när problem uppstod. En gång när vi reste från Tuzla till Zenica stoppades bussen av soldater. De sade att det var för farligt att fortsätta, och alla tvingades gå av. Men vi  visste att vännerna i Zenica väntade på oss, så vi började fråga andra om vi fick åka med dem. Till sist fick vi lift med en chaufför som körde i en lastbilskonvoj som fraktade bensin och som hade alla nödvändiga papper för att få köra vidare. Under resan vittnade vi för honom, och han visade sig vara riktigt intresserad.

Sedan blev vi tvungna att stanna igen på grund av strider. Nu fick vi ta oss fram på vägar som var i dåligt skick, och det blev inte bättre av all snö. Vi fick ofta stanna för att hjälpa andra som hade kört fast. Vid ett tillfälle blev vi beskjutna och fick fly, men till slut kom vi fram till Vareš, cirka 5 mil från Zenica. Där stannade vi över natten.

Chauffören sov på sätet, och Elke och jag kurade ihop oss längst bak i hytten för att hålla värmen. Det var den längsta natten i mitt liv. Men nästa dag kom vi fram till Zenica, och bröderna blev så glada över att se oss. Vi kände att det var värt alla strapatser! De hade varken rinnande vatten eller el men tog ändå gästfritt emot oss. Även om de var fattiga materiellt sett var de andligt rika och hade en enorm kärlek till sanningen.”

Efter kriget har nästan 50 pmsu sänts till Kroatien från Italien, Tyskland, Österrike och andra länder. Dessutom har fler missionärer sänts dit, och de har varit till stor hjälp och uppmuntran både på fältet och i församlingarna.

”TÄNK ATT JAG FICK UPPLEVA DET HÄR!”

Fram till slutet av 80-talet gav man ut en månadsupplaga av Vakttornet på kroatiska som översattes  från tyska av vittnen som bodde utanför Betel. Men 1991 började man sköta översättningen på Betel. Med tiden godkände den styrande kretsen att man började översätta Nya världens översättning av de kristna grekiska skrifterna. Fram till dess hade man använt en 150 år gammal bibelöversättning med gammaldags språk och ovanliga uttryck. De kroatiska, serbiska och makedoniska översättningsteamen hade ett nära samarbete och kunde dra nytta av varandras arbete.

Fredagen den 23 juli 1999 var en minnesvärd dag för Jehovas vittnen i Kroatien, Bosnien-Hercegovina, Montenegro, Serbien och Makedonien. Vid de fyra områdessammankomsterna ”Guds profetiska ord” presenterades Nya världens översättning av de kristna grekiska skrifterna på både kroatiska och serbiska. Det meddelades också att arbetet med den makedoniska översättningen var i full gång. Applåderna höll på i flera minuter och var så kraftiga att talarna inte kunde fortsätta. Glädjen visste inga gränser, och många kunde inte hålla tårarna tillbaka. ”Tänk att jag fick uppleva det här!” sade en broder som varit äldste i många år. Hela Bibeln gavs ut på alla tre språken 2006.

Verksamheten i Kroatien och Bosnien-Hercegovina organiserades fram till 1996 av en landskommitté som löd under avdelningskontoret i Österrike. Men det året blev Betel i Zagreb ett avdelningskontor. Fyra bröder  fick i uppgift att tjäna som avdelningskontorets kommitté och ha tillsyn över verket. Jehova har verkligen välsignat den anordningen.

NYTT AVDELNINGSKONTOR OCH NYA RIKETS SALAR

Den stora ökningen på fältet märktes även på Betel i Zagreb, där familjen växte från 10 beteliter till omkring 50. Eftersom Betelhemmet var byggt för fyra, fem gifta par fick man hyra rum i närheten.

Strax efter att avdelningskontorets kommitté hade bildats fick den anvisningar från den styrande kretsen om att köpa en tomt för att bygga ett nytt Betel i Zagreb. Frivilliga från orten och internationella tjänare byggde ett vackert Betelhem som skulle bli till  nytta för verket i många år framöver. Det nya avdelningskontoret och dess Rikets sal och en dubbel Rikets sal i centrum av Zagreb överlämnades lördagen den 23 oktober 1999. Vänner från 15 länder var närvarande, och broder Gerrit Lösch från den styrande kretsen höll överlämnandetalet. Dagen efter var 4 886 närvarande på ett särskilt program som hölls i en stor sporthall. Det var verkligen en oförglömlig dag för Jehovas folk i Kroatien! En del av dem som var med hade tjänat Jehova troget i mer än 50 år under några av de svåraste perioderna i modern tid.

Det har också byggts många nya Rikets salar. Fram till 1990 hade många församlingar sina möten i källarlokaler eller lägenheter. Församlingen i Split samlades i ett litet rum i en privat bostad i 20 år. De hade bara 50 stolar, men ibland kunde de vara det dubbla på mötena. Många blev tvungna att stå utanför och lyssna. Kretssammankomster och områdessammankomster hölls på samma plats, och då kunde det vara mer än 150 närvarande. I dag finns det fyra församlingar i Split och två fina Rikets salar. Som ett resultat av ökningen håller man sammankomsterna i en konferenslokal på ett hotell. Byggavdelningen för Rikets salar, som lyder under det regionala projekteringskontoret i Selters i Tyskland, fortsätter att planera arbetet med att bygga praktiska och vackra Rikets salar.

Både unga och gamla som har hjälpt till med att bygga Rikets salar har utfört ett enormt arbete. Fram till i dag har 25 nya Rikets salar byggts och 7 renoverats. Detta har gjort att verket har kunnat växa ytterligare till ära för Jehova.

 VERKET GÅR FRAMÅT

När Kroatien blev självständigt 1991 fick de tidigare lagarna om religion gälla tills man kunde stifta nya. Befolkningen i det nya landet var till 90 procent katoliker. Prästerna hade därför stort inflytande på myndigheterna. Men eftersom Jehovas vittnen hade varit inregistrerade tidigare och hade ett mycket gott rykte, beslöt justitiedepartementet den 13 oktober 2003 att återigen inregistrera Jehovas vittnen som ett trossamfund i Kroatien. Efter alla svåra år var Jehovas tjänare verkligen lyckliga över att ha lagligt erkännande.

I början av 90-talet hölls det bara en pionjärskola per år i hela Jugoslavien, men nu hålls det flera skolor varje år bara i Kroatien. I september 2008 fanns det 5 451 förkunnare i 69 församlingar i Kroatien. Och vilken glädje vännerna kände när 9 728 var med vid Åminnelsen! Den siffran tyder på att många fler kan ta emot sanningen framöver.

Den religiösa intoleransen är fortfarande stor i Kroatien, och vardagens press ökar hela tiden. Men Jehovas tjänare är mer beslutna än någonsin att fortsätta predika de goda nyheterna, oavsett vad Satan gör. (Upp. 12:12) För de flesta handlar livet mest om att arbeta och få det att gå runt. Men det finns också sådana som suckar och stönar över moralen i världen och som ”hungrar och törstar efter rättfärdighet”. (Hes. 9:3, 4; Matt. 5:6) De får nu hjälp så att de kan börja tillbe den ende sanne Guden och säga: ”Kom och låt oss gå upp till Jehovas berg, till Jakobs Guds hus; och han skall undervisa oss om sina vägar, och vi vill vandra på hans stigar.” (Jes. 2:3)

 Makedonien

”Ta steget över till Makedonien och hjälp oss.” Så sade en man som Paulus fick se i en syn under det första århundradet. (Apg. 16:8–10) Makedonien var då ett obearbetat distrikt, och Paulus förstod att det var Guds vilja att han och de som han samarbetade med skulle förkunna de goda nyheterna där. Det gjorde de villigt, och snart fanns det många kristna där. En liknande tillväxt har skett i det nutida Makedonien, en mindre region norr om det som var Makedonien på den tiden.

Efter andra världskriget blev Makedonien den sydligaste republiken i Jugoslavien. Landet blev självständigt 1991, och två år senare blev Jehovas vittnen officiellt inregistrerade. Det blev möjligt att öppna ett kontor som skulle lyda under avdelningskontoret i Österrike. Bröderna köpte därför ett hus på Alžirskagatan i Skopje 1993, och de makedoniska översättarna flyttade från Zagreb i Kroatien till det nya Betelhemmet.

Michael och Dina Schieben kom från Tyskland för att resa i kretstjänsten, och Daniel och Helen Nizan, som var missionärer i Serbien, fick ett nytt förordnande i Makedonien. En landskommitté bildades, och Betel började fungera.

ONT OM LITTERATUR

Trots att Jehovas vittnen hade blivit lagligt erkända  var det svårt att föra in litteratur i landet. Mellan 1994 och 1998 gällde ett myndighetsbeslut om att man bara fick föra in ett nummer per förkunnare av varje tidskrift. Vittnena fick därför kopiera studieartiklarna åt sina bibelstudier. De kunde också ta emot tidskrifter som skickades med post från andra länder, och utländska besökare fick föra in en mindre mängd litteratur. Efter flera år av rättegångar beslöt högsta domstolen till sist att vittnena fick föra in obegränsat med litteratur.

I augusti 2000 var det 1 024 förkunnare som rapporterade i Makedonien. Det var första gången man passerade tusenförkunnarstrecket! I och med att förkunnarantalet steg och mer litteratur gavs ut på makedoniska behövdes fler beteliter, och Betel på Alžirskagatan blev för litet. Året därpå köpte man därför tre mindre byggnader i närheten som man rev och ersatte med två nya. I dag består Betel av tre välplanerade byggnader där 34 beteliter bor och arbetar. Det var en stor höjdpunkt för alla när Guy Pierce från den styrande kretsen kom och höll överlämnandetalet den 17 maj 2003.

NYA RIKETS SALAR

Bröderna och systrarna i Makedonien har verkligen uppskattat de ansträngningar som gjorts för att bygga Rikets salar i länder med begränsade resurser. Ett bygglag med fem bröder från olika länder fick i uppdrag att hjälpa församlingar att bygga Rikets salar, och mellan 2001 och 2007 byggdes nio Rikets salar. Det har blivit ett fint vittnesbörd när bröderna  har arbetat i frid och enhet utan etniska fördomar. En affärsman som besökte en nybyggd Rikets sal och såg att arbetet var av hög kvalitet sade: ”Det här huset är verkligen byggt med kärlek.”

När man byggde en Rikets sal i staden Štip var en av grannarna väldigt skeptisk, eftersom han tyckte att bröderna i bygglaget verkade unga och oerfarna. Men när bygget var färdigt kom han med egna ritningar och bad bröderna att bygga ett hus åt honom. Han var så imponerad av deras arbete att han erbjöd mycket bra betalning. Han blev oerhört förvånad när de svarade att de inte bygger Rikets salar för att tjäna pengar utan därför att de älskar Gud och sina medmänniskor.

NYA VÄRLDENS ÖVERSÄTTNING

Under tiden arbetade en liten grupp bröder och systrar hårt med ett annat projekt – att översätta Nya världens översättning till makedoniska. Jehova välsignade deras arbete, och de översatte hela Bibeln på bara fem år. Gerrit Lösch från den styrande kretsen presenterade översättningen på områdessammankomsten ”Befrielsen är nära!” i Skopje 2006. Vännerna blev otroligt glada över att få denna översättning på sitt eget språk och svarade med en lång och kraftig applåd. Många kunde inte hålla tårarna tillbaka. En del var så ivriga att de satte sig och började läsa redan under lunchen.

Många makedonier har stor respekt för Bibeln. Ett exempel är Orhan, som började studera för sex år sedan. Han var analfabet, men brodern som studerade med honom lärde honom läsa och skriva. Han blev  döpt för tre år sedan, och sedan dess har han läst Bibeln sex gånger!

Till en början var Orhan det enda vittnet i sin hemstad Resen. Men många talade väl om honom, och en del föräldrar bad vännerna studera med deras barn för att de skulle bli som Orhan. Fler och fler blev intresserade av sanningen, och så småningom bildades en bokstudiegrupp. En av de intresserade har blivit odöpt förkunnare, och Orhan är nu reguljär pionjär och biträdande tjänare.

STEGET ÖVER TILL MAKEDONIEN

I juli 2004 kom ett pmsu-par från Albanien för att hjälpa till med att predika, eftersom cirka 25 procent av Makedoniens invånare talar albanska. Men fler behövde hjälpa till, eftersom det här paret hade över en halv miljon att vittna för. Ett år senare kom därför ännu ett pmsu-par från Albanien, och tillsammans började de fyra pionjärerna arbeta med en liten grupp på sju intresserade i staden Kičevo, som ligger centralt i den albansktalande delen av Makedonien. Våren därefter gladde man sig åt att 61 var närvarande vid åminnelsetalet, som hölls på både albanska och makedoniska. Sedan dess har gruppen vuxit, så att den nu består av 17 förkunnare, och i genomsnitt kommer mer än 30 på mötena.

Som ett led i att täcka distrikten i Makedonien godkände den styrande kretsen en särskild kampanj som hölls april–juli 2007. Målet var att predika på distrikt som inte hade bearbetats tidigare och vittna för dem som talar albanska.

 Uppslutningen var fantastisk – 337 vittnen från 7 länder ställde villigt upp. Vad blev resultatet? Under de här fyra månaderna predikade man i mer än 200 områden med cirka 400 000 invånare. De flesta hade inte hört budskapet tidigare. Man lämnade mer än 25 000 böcker och broschyrer och drygt 40 000 tidskrifter. Omkring 25 000 timmar användes i tjänsten, och mer än 200 bibelstudier startades.

En broder berättar: ”En del fick tårar i ögonen när de förstod varför vi besökte dem och hur långt vi hade rest. Andra rördes till tårar av det de såg i Bibeln.”

Förkunnarna var mycket glada och tacksamma över att ha fått vara med i kampanjen. En syster skrev: ”En lärare önskade oss Guds välsignelse och sade att hon tyckte vi gjorde ett fantastiskt arbete. Hon blev väldigt uppmuntrad av det vi sade.”

 En förkunnare sade: ”Det var svårt att åka därifrån. Det kändes som ett missionärsdistrikt. Människorna där behöver verkligen sanningen, och vi var ledsna över att behöva skiljas från våra bibelstudier.”

Ett gift par sade: ”Vi ångrar att vi inte tog ut mer semester nu när vi ser hur stort behovet är.”

En annan förkunnare sammanfattade vad många kände: ”Jag kommer inte ihåg när vi senast hade så trevligt som familj.”

En grupp predikade i en by i bergen vid staden Tetovo där det aldrig hade predikats förut. Två förkunnare började på vänstra sidan av en gata och två på den högra. De hann bara ta tre hus, så visste hela gatan att Jehovas vittnen var där. Snart hade ryktet spritt sig i hela byn, och många intresserade kvinnor samlades runt systrarna. Längre ner på gatan stod 16 män och väntade ivrigt på att få prata med bröderna. Snart hade byborna tagit ut fyra stolar till förkunnarna, och en man gjorde i ordning kaffe. Förkunnarna fick läsa mycket från Bibeln och lämnade litteratur till alla.

Alla lyssnade uppmärksamt, och många ställde frågor. När det var dags att gå ville många ta farväl personligen. Men bröderna blev förskräckta när en äldre dam kom emot dem med käppen i högsta hugg. ”Nu ska ni allt få er en omgång!” ropade hon. Varför var hon så upprörd? ”Alla har fått en bok utom jag! Jag vill ha den där stora, gula boken”, sade hon och pekade på Min bok med bibliska berättelser, som hennes granne hade fått. Bröderna skyndade sig att ge henne det sista exemplaret.

 ARBETET BLAND ROMERNA

Det finns många romer i Makedonien som talar makedoniska men som har en variant av romani som modersmål. Šuto Orizari, en förort till huvudstaden Skopje, har 30 000 invånare och lär vara det största romska området i Europa. Där finns en Rikets sal med två hörsalar där de tre romanitalande församlingarna har sina möten. De 200 förkunnarna trivs med sitt produktiva distrikt, där det finns 1 förkunnare på 150 invånare. Det är en av de bästa siffrorna i landet. Något som också visar att romerna uppskattar sanningen är att 708 var med vid Åminnelsen 2008.

Vad gör man för att hjälpa romer att lära känna sanningen på sitt modersmål? Bland annat översattes dispositionen till specialföredraget 2007 till romani, och en äldste som själv är rom höll talet, som var mycket uppskattat av de 506 närvarande. Förkunnare med olika etnisk bakgrund – romer, makedonier och albaner – blev mycket glada när broschyren Vad kräver Gud av oss? gavs ut på romani på områdessammankomsten 2007. Fram till dess hade förkunnarna ofta lett bibelstudier på sitt eget språk med hjälp av litteratur på makedoniska. Nu när de använder broschyren på romani märker de att det är mycket lättare att nå människors hjärtan.

De 1 277 förkunnarna i de 21 församlingarna i Makedonien arbetar hårt för att följa det exempel Paulus gav under det första århundradet. Att så många tacksamt tar emot sanningen visar att det varit värt alla ansträngningar att ”ta steget över till Makedonien”.

 Serbien

Serbien ligger i hjärtat av Balkan och är ett land med stora kulturskillnader och många olika nationaliteter. Det var här, i Belgrad, som man öppnade ett avdelningskontor 1935 som hade tillsyn över verket i Jugoslavien. Detta ledde till en fantastisk ökning. Vad har Jehovas vittnen i dagens Serbien gjort för att hjälpa de nybildade länderna i regionen?

Medan det etniska och religiösa hatet växte och gränserna stängdes, arbetade bröder och systrar av olika nationaliteter sida vid sida på Betel i Zagreb i Kroatien. Men till slut tvingades de serbiska vittnena flytta på grund av de fördomar som blossat upp i staden. År 1992 började man återigen översätta den serbiska litteraturen i Belgrad, precis som man gjort nästan 50 år tidigare. Detta var en förståndig förändring som kom vid rätt tid.

I Bosnien, där striderna rasade för fullt, fanns det ett stort behov av humanitär hjälp. Avdelningskontoret i Österrike sände kärleksfullt förnödenheter, och bröderna i Serbien kunde leverera dem till de bosniska områden som kontrollerades av serber.

Även om striderna inte spred sig till Serbien, märkte man ändå av kriget där. På grund av ett ekonomiskt embargo blev det svårt att få litteraturen från Tyskland, där den trycktes. När vittnena inte hade de senaste tidskrifterna studerade de helt enkelt gamla artiklar tills de fick nya nummer. Trots förseningar gick de inte miste om ett enda nummer.

 ”EN STYRKANDE HJÄLP”

Gileadmissionärerna Daniel och Helen Nizan kom till Serbien 1991. Daniel berättar: ”Det var politiskt kaos i landet. Vi blev imponerade av att vännerna var så fokuserade på tjänsten trots den svåra situationen. På vårt första kretsmöte var det till vår stora förvåning 50 som reste sig för att bli döpta. Vi blev oerhört uppmuntrade av det.”

Daniel och Helen gjorde mycket för att verksamheten skulle komma i gång vid det nya kontoret i Belgrad. Det första kontoret var stort nog för tio personer och låg på gatan Milorada Mitrovića. På bottenvåningen fanns det även en Rikets sal. När översättarna blev fler behövde man mer utrymme, och slutligen köpte man en tomt där man började bygga ett nytt Betel. I slutet av 1995 flyttade Betelfamiljen in.

När tiderna blev sämre reagerade fler och fler positivt på sanningen, och förkunnarantalet ökade. Det behövdes fler som kunde ha tillsyn i församlingarna, och  det behovet fylldes delvis av pmsu-bröder från Italien. De var energiska och inställda på att ge av sig själva. Det var inte lätt att lära sig ett nytt språk och anpassa sig till en främmande kultur under krigstid, men de här vännerna blev verkligen ”en styrkande hjälp” för sina medvittnen i Serbien. (Kol. 4:11)

Pionjärer från andra länder hjälpte naturligtvis till på många olika sätt, men det viktigaste var att de ”delade med sig av sin erfarenhet i organisatoriska frågor”, säger Rainer Scholz, som är samordnare för landskommittén i Serbien. I dag finns det 55 församlingar i Serbien, och de har stor hjälp av 70 pmsu.

EKONOMISKA SVÅRIGHETER

Kriget ledde till svåra ekonomiska problem i Serbien, bland annat galopperande inflation. På 116 dagar, från 1 oktober 1993 till 24 januari 1994, hade man enligt uppgift en ”inflation på 500 biljoner procent”. Mira Blagojević, som varit på Betel sedan 1982, minns att hon fick ta med sig en hel väska full med pengar när hon skulle köpa lite grönsaker på marknaden.

En annan syster, Gordana Siriški, berättar att en månad var hennes mors pension inte värd mer än en toalettrulle. Hon säger: ”Vi vittnen fick hjälpsändningar från våra bröder i andra länder. Men jag fattar fortfarande inte hur folk i allmänhet kunde överleva när allt de hade plötsligt blev värdelöst. Många som blev besvikna på bankerna och regeringen tog emot sanningen, och bröderna och systrarna kom närmare varandra.”

EN NY BIBELÖVERSÄTTNING

Under lång tid arbetade de jugoslaviska översättningsteamen nära tillsammans i Zagreb. Efter kriget  flyttade varje team till sitt eget land, men de behöll samtidigt kontakten med översättningsavdelningen i Zagreb. Detta var särskilt värdefullt när Nya världens översättning av de kristna grekiska skrifterna skulle översättas till serbiska. Målet var att presentera den på områdessammankomsten 1999.

Men när arbetet nästan var färdigt höll Serbien på att förbereda för krig. Risken var stor för att Belgrad skulle utsättas för flygangrepp. Det var inte säkert att telekommunikationerna skulle fungera, och i så fall skulle det bli svårt för översättarna att skicka material till tryckeriet i Tyskland. Tisdagen den 23 mars arbetade bröderna därför hela natten och lyckades skicka de elektroniska filerna till Tyskland tidigt på morgonen. Bara några timmar senare började bomberna falla, och översättarna flydde till ett skyddsrum. De var mycket glada och lättade. Glädjen var ännu större när den tryckta Bibeln presenterades på sammankomsten i Belgrad fyra månader senare! Under bombningar och otaliga strömavbrott fortsatte bröderna att översätta andra publikationer, men de fick ofta avbryta för att söka skydd. Det var en pressande tid, men alla var glada över att få vara med och framställa den andliga mat som vännerna så väl behövde.

Genom mycket hårt arbete och med Jehovas hjälp kunde alltså Nya världens översättning av de kristna grekiska skrifterna presenteras på serbiska i juli 1999. Vid sammankomsterna 2006 presenterades sedan hela Nya världens översättning på serbiska med både kyrilliskt och latinskt alfabet. Vännerna är så lyckliga och tacksamma över att ha den här översättningen på sitt eget språk.

 ÖKAT RELIGIÖST MOTSTÅND

Den serbisk-ortodoxa kyrkan är dominerande, och många sätter likhetstecken mellan att vara serb och att vara ortodox. Tillhör man inte ortodoxa kyrkan anses man inte heller vara serb. Trots detta var det många som tog emot sanningen på 90-talet. När kriget var över 1999 hade antalet förkunnare nästan fördubblats, och man nådde ett rekord på 4 026 förkunnare.

Ökningen bland Jehovas folk retade ortodoxa kyrkan, som försökte stoppa predikoverket genom att underblåsa de nationalistiska känslorna. Bröderna utsattes för direkt våld, och man försökte också komma åt dem på juridisk väg. Det satt till exempel fortfarande 21 bröder i fängelse på grund av neutralitetsfrågan. De flesta släpptes ett tag efter kriget, och de var mycket tacksamma för att Jehova hade stärkt deras tro under prövningarna.

Den 9 april 2001 blev det plötsligt förbjudet att föra in vår litteratur i Serbien. Varför det? Myndigheterna menade att litteraturen kunde fördärva landets ungdom. Till och med Bibeln fanns på listan över förbjuden litteratur!

Negativa rapporter i medierna ledde till att en del blev våldsamma när vittnena kom på besök. En pmsu berättar: ”Det hände att folk slog oss när vi gick från dörr till dörr, och ibland kastade de sten på oss.” En del Rikets salar blev också vandaliserade. I dag har vittnena i Serbien laglig rätt att hålla möten, men de måste fortfarande vara försiktiga.

 Jehovas vittnen fortsätter ihärdigt att predika. De visar att Jehovas tjänare är fördomsfria och älskar sina medmänniskor, precis som Jesus gjorde. De senaste åren har man haft flera lyckade kampanjer för att bearbeta icke utlämnade distrikt i Serbien och Montenegro, och vittnen från andra europeiska länder har tagit semester för att komma och hjälpa till. Men det finns fortfarande mycket kvar att göra innan man nått ut till de 3 miljoner som bor här.

I dag finns det ett trevligt Betel i Belgrad som består av tre byggnader och som ligger i en vacker omgivning. Landskommittén, som har tre medlemmar, har tillsynen över verket i både Serbien och Montenegro. Jehova har verkligen välsignat sitt folk i det här krigsdrabbade området. När vi hör Serbien nämnas framöver kommer vi säkert att påminnas om våra vänners fantastiska nit och beslutsamhet.

 Kosovo

Under 80-talet rådde ett spänt läge mellan serber och albaner i Kosovo, och på 90-talet bröt regelrätta strider ut. Det ledde till stort lidande och mycket sorg. Under den här tiden fick vännerna möjlighet att visa ”broderlig tillgivenhet fri från hyckleri” för medtroende av annan etnisk bakgrund. (1 Petr. 1:22) De har också lytt Jesu befallning: ”Älska era fiender och be för dem som förföljer er.” (Matt. 5:43–48) Men det har inte alltid varit lätt att göra det.

Saliu Abazi, en tidigare muslim som talar albanska, berättar: ”Vi som har varit muslimer och blivit vittnen behandlas inte alltid så väl av troende muslimer, och våra familjer tycker att vi har övergett dem därför att vi har bytt religion. Och motsättningarna mellan albaner och serber gör att det inte alltid är lätt för tidigare muslimer att vittna för serber.”

Ett 30-tal personer av olika nationaliteter brukade samlas hemma hos Saliu och hålla möten. Han berättar: ”På den tiden hölls mötena på serbiska, och vi fick litteratur från Belgrad. En dag kom polisen helt oväntat hem till oss. Bröderna från Belgrad hade precis kommit med litteratur, och vi satt och pratade med varandra. Jag sade till poliserna att de var mina bröder, men de kunde inte fatta hur serber och albaner kunde vara bröder.” År 1998 fick den här gruppen möjlighet att hyra en möteslokal i Kosovos största stad, Priština, som de använde som Rikets sal.

 Under våren 1999 ökade de etniska motsättningarna dramatiskt, och de nationalistiska känslorna svallade. Saliu berättar: ”Min granne hotade mig och sade att vårt hus skulle brännas ner om inte min son och jag gick med i kriget. Det politiska klimatet lockade fram det sämsta hos folk. Eftersom de inte erkände den tidigare serbiska regeringen brydde de sig inte om några lagar. Många blev våldsamma och gjorde precis vad de ville.”

Allteftersom den politiska situationen förvärrades blev det svårare för serber som bodde i Kosovo. Under konflikten 1999 tvingades tusentals serber och albaner fly till grannländerna. Mitt bland alla dessa stridigheter riskerade Saliu livet genom att låta serbiska vänner bo hemma hos honom.

FORMADE AV JEHOVA

”Serber och albaner hatade varandra intensivt”, berättar en syster. ”Vi fick lära oss hata från det att vi var små. Sådana känslor försvinner inte så lätt, även om man får sanningen. Många av oss fick göra stora förändringar för att kunna betrakta andra så som Jehova gör. Jag fick lära mig att Jehova är kärlek, men ändå undvek jag en syster i församlingen därför att hon var serb. När jag kom längre i studiet förstod jag att andra religioner  skapar splittring men att sanningen från Jehovas ord förenar människor.” Har den här systern lyckats ta på sig den nya personligheten genom kraften från Guds ord? Hon säger: ”Nu är jag glad över att få tillhöra samma församling som mina serbiska bröder och systrar.” (Kol. 3:7–11; Hebr. 4:12)

Sann kristen enhet är verkligen något unikt i den här världen som är så religiöst splittrad. Medan nationalistiska känslor fick folk att bränna ner hus och kasta handgranater reste våra bröder och systrar till Belgrad i Serbien för att vara med på en sammankomst i juli 1998. Albaner, kroater, makedonier och romer färdades lugnt och fredligt i samma buss. Dashurie Gashi, som blev döpt vid sammankomsten, berättar: ”När soldaterna stoppade bussen såg de helt chockade ut. Det fanns så mycket hat överallt, men här kom vi som ett enda folk, Jehovas folk.”

En ung kvinna som är rom fick lära sig sanningen som liten av sina mostrar som bodde utomlands. Hennes första hinder var att hon inte kunde läsa. Men kärleken till Jehova motiverade henne att lära sig läsa och skriva under de tre år hon studerade Bibeln. Ett annat hinder var hennes morfar, som hon bodde hos. Hon var tvungen att smyga i väg till mötena, och när hon kom hem fick hon stryk. Hon berättar: ”Jag fick lida för sanningens skull, men jag hade inte en tanke på att ge upp. Jag tänkte på Job och allt han fick stå ut med. Eftersom jag älskade Jehova så mycket var jag fast besluten att fortsätta studera.” I dag är den här systern pionjär och studerar Bibeln med två flickor som inte kan läsa eller skriva. Tack vare teokratiska skolan kan hon undervisa andra, trots att hon inte har någon världslig utbildning.

 Adem Grajçevci var muslim innan han fick sanningen i Tyskland 1993. År 1999 återvände han till sitt hemland Kosovo, och precis som många andra vittnen fick han möta fördomar och motstånd från familjen. Han berättar: ”Medan jag lärde mig sanningen var det till stor hjälp att veta att Satan är världens härskare och att det är han som ligger bakom allt hemskt som händer.” Adems far tyckte inte om att sonen hade blivit kristen och sade att han fick välja mellan Jehova och familjen. Adem valde Jehova. Han fortsatte att gå framåt i sanningen, och i dag är han äldste. Pappan har glädjande nog mjuknat med tiden och visar större respekt för sin sons beslut.

Adems son, Adnan, var inte alls intresserad av religion när han växte upp. Han gick in för att träna kampsport och kallades Mördaren av sina motståndare. Men med tiden började sanningen nå hans hjärta. Han slutade med kampsport, gjorde fina framsteg och blev döpt. Han berättar: ”En tid efter mitt dop behövde jag fatta ett beslut. Jag hade ett bra jobb och gott om pengar. Men jag mådde inte bra andligen och hann inte gå så mycket i tjänsten. Jag kom fram till att det var dags för en förändring och sade upp mig.” Adnan började som pionjär, blev biträdande tjänare och gick sedan igenom den första klassen av Skolan för förordnade tjänare i Albanien. Nu är han äldste och tillsammans med sin fru, Hedije, är han pmsu. Hur ser han nu på sitt beslut? ”Jag är så glad”, säger han. ”Jag ångrar absolut inte att jag valde heltidstjänsten.”

ENAD TILLBEDJAN OCH UNDERVISNING

I dag finns det sex församlingar i Kosovo, och de håller sina möten i hyrda lokaler. Några församlingar  är små, som den i staden Peć, som har 28 förkunnare. Eftersom det finns så få förordnade bröder kan inte alla församlingar ha ett offentligt föredrag varje vecka. Men bröderna och systrarna träffas ändå troget varje vecka för att hålla Vakttornsstudiet och de andra mötena.

Under många år och under mycket svåra tider såg landskommittén i Serbien till att vittnena i Kosovo fick kärleksfull hjälp. Men eftersom behoven förändrades beslöt den styrande kretsen år 2000 att låta avdelningskontoret i Albanien ha tillsyn över verket i Kosovo.

För inte så länge sedan var de flesta Jehovas vittnen i Kosovo serber, så mötena hölls på serbiska, och vännerna hjälpte dem som talade albanska att följa med i programmet. Nu är det tvärtom. De flesta vittnen i Kosovo talar albanska. Mötena hålls därför på albanska, förutom i en serbisktalande församling, och bröderna tolkar talen till serbiska så att alla kan följa med. Sammankomsterna hålls på båda språken. Under områdessammankomsten 2008 hölls till exempel hela programmet på albanska och tolkades till serbiska. Några av de viktigare talen hölls på serbiska. En broder säger: ”Trots allt hat omkring oss är vi som en familj när vi samlas.”

De flesta i Kosovo är muslimer, men de respekterar ändå Bibeln, och många tycker om att prata om religion. Vittnena i Kosovo var mycket glada över att nå ett rekord på 164 förkunnare 2008. De förtröstar helt på Jehova och är beslutna att fortsätta arbeta hårt för att täcka sitt distrikt och predika de goda nyheterna för människor av alla nationaliteter.

 Montenegro

Montenegro är ett enastående vackert land som ligger som en liten pärla vid Medelhavet. Det gränsar till Albanien, Kosovo, Serbien och Bosnien-Hercegovina. Trots att Montenegro är litet bjuder det på stora variationer. Längs Adriatiska havet sträcker sig den långa, vackra kusten nästan 30 mil. Genom en av Europas djupaste och längsta dalar rinner floden Tara fram. Vid Skadarsjön, som är Balkans största sjö, finns ett av Europas största fågelreservat. Ändå är Montenegro inte större än en tredjedel av Danmark.

Landets historia har präglats av krig, oroligheter och lidande, och svårigheterna har påverkat folkets mentalitet, kultur och traditioner. Montenegrinerna värdesätter sådant som mod, hederlighet, värdighet, ödmjukhet, självuppoffring och respekt för andra. Många har också tagit emot de goda nyheterna och försvarar lojalt sanningen.

PREDIKOVERKET VÄXER

Sammankomsten i Zagreb i Kroatien 1991 var verkligen oförglömlig. Enheten och kärleken mellan bröder och systrar från alla delar av det tidigare Jugoslavien gjorde ett outplånligt intryck på alla som var där. Savo Čeprnjić, som precis hade börjat studera, berättar: ”Krigshotet var överhängande, och det var farligt att resa till Kroatien från Montenegro. Jag trodde inte det var sant när jag såg alla bussar som kom till sammankomsten utan problem. Och jag blev  ännu mer imponerad när jag såg friden och enheten bland vittnena. Första dagen patrullerade hundratals poliser vid sammankomsten. Men de förstod snart att vi var fredliga, så de andra dagarna kom det bara några få.”

Innan kriget började hade ett gift par rest regelbundet från Kroatien till Montenegro för att studera med Savo. Hur gick det när gränsen stängdes?

Savo berättar: ”De som hade kommit längst i sitt studium fick undervisa de andra. Först var det en döpt broder som studerade boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden med mig, men när det inte var möjligt längre började en odöpt person leda studiet. 1992 var vi en grupp på 15 personer som gick igenom bokstudiet och Vakttornsstudiet i staden Herceg Novi.” Savo gick framåt i sanningen, och det gjorde även hans fru och hans dotter. De blev döpta 1993. I dag finns det en Rikets sal och 25 förkunnare i den här charmiga kuststaden.

I början av 90-talet fanns det en grupp förkunnare som höll möten i huvudstaden Podgorica. Gruppen växte, och 1997 hittade man en tomt för en Rikets sal. På tomten fanns det en mur som bröderna tänkte behålla, eftersom den skyddade mot insyn. Men en polisman som bodde i källaren i huset bredvid frågade om de kunde ta bort muren så att han fick in mer ljus i sin mörka lägenhet. Eftersom bröderna tänkte på grannsämjan rev de muren och satte upp ett staket i stället. Detta visade sig verkligen bli välsignat.

När andra hyresgäster började motarbeta vittnena sade polismannen att han skulle åtala dem för skadegörelse  ifall de gav sig på Rikets sal. Förutom en fin Rikets sal har vännerna nu en pmsu-bostad och en stor parkering med tak som också kan användas för sammankomster.

Men det var svårare för vittnena i staden Nikšić. De köpte en tomt 1996, men grannarna ville inte ha en Rikets sal där. Bröderna vaktade bygget dag och natt eftersom de var rädda för sabotage. En dag kom en präst med 200 man beväpnade med käppar och skjutvapen och stormade byggplatsen. De sköt i luften och började riva ner byggnaden. Polisen stod bara bredvid och såg på.

 När det inte gick att lösa situationen på ett fredligt sätt började bröderna leta efter en annan tomt. Fyra år senare köpte de en byggnad som de renoverade och gjorde om till en Rikets sal. Först hade de inga problem med grannarna, men efter några månader brann Rikets sal ner under mystiska omständigheter. Men bröderna gav inte upp. De byggde upp den igen, och sedan dess har de fått vara i fred.

De fyra församlingarna i Montenegro lyder under landskommittén i Serbien. Eftersom varje förkunnare har 2 967 att vittna för, är de 201 förkunnarna mycket tacksamma över att de får hjälp av 6 pmsu. De flesta montenegriner anser att religion främst handlar om traditioner och inte om att läsa Bibeln. Trots det fortsätter bröderna och systrarna lojalt och ihärdigt att förkunna de goda nyheterna.

 Slovenien

Slovenien utgjorde nordvästra delen av Jugoslavien fram till 1991, då det blev självständigt. Den ekonomiska tillväxten har varit god, och 2004 blev Slovenien medlem i EU. Trots att landet är relativt litet är naturen mycket varierad. Här finns majestätiska berg, klara bergssjöar, gröna skogar, enorma kalkstensgrottor och den vackra slovenska rivieran. På drygt en timme kan man åka från det svala bergslandskapet till de ljumma olivlundarna och vingårdarna vid Adriatiska havet. Dessutom finns det en mängd kulturella och historiska platser att besöka. Men Sloveniens skönhet är inte begränsad till nationalparker och historiska städer. Landet har framför allt ett rikt andligt arv.

RIKETS SALAR OCH PIONJÄRER

Du minns säkert att det var i Maribor som ”Bibelbarberarna” förkunnade sin nya tro. En restaurang,  som senare fick det passande namnet Novi Svet (Nya världen), fungerade som mötesplats för den lilla grupp som växte fram. I dag är vittnena i Slovenien mycket tacksamma mot Jehova för att de kan ha sina möten i vackra Rikets salar. När förhållandena förbättrades på 90-talet och förkunnarantalet ökade bildade man en regional byggnadskommitté. Med hjälp av 100 frivilliga och ekonomiska bidrag från andra länder har församlingarna byggt eller renoverat 14 Rikets salar sedan 1995.

När förkunnarna blev fler ökade också antalet reguljära pionjärer – från 10 pionjärer år 1990 till 107 år 2000. En av dem som började i pionjärtjänsten var Anica Kristan, som var framstående politiker innan hon fick sanningen.

Bröder och systrar som har kommit från andra länder har verkligen satt fart på predikoverket. De första missionärerna, Franco och Debbie Dagostini, kom till Slovenien 1992. När de fick ett nytt förordnande i Afrika kom två nya missionärer, Daniel och Karin Friedl från Österrike. På senare tid har även Geoffrey och Tonia Powell och Jochen och Michaela Fischer kommit till landet. Missionärerna och även de pmsu som kommit från Italien, Polen och Österrike har verkligen visat en djup kärlek till Jehova och en innerlig önskan att hjälpa andra.

SJUKHUSKOMMITTÉER

År 1994 bildades avdelningen för sjukhusinformation vid Betel samt två sjukhuskommittéer. Några av bröderna i sjukhuskommittéerna besökte hälsoministern, som sedan ordnade ett möte med alla  sjukhuschefer i landet. Bröderna berättade hur sjukhuskommittéerna fungerar och förklarade varför Jehovas vittnen inte tar emot blodtransfusioner. Detta har lett till ett gott samarbete mellan läkare och patienter som inte vill ha blodtransfusion, och det har även lett till att artiklar om blodfri behandling har publicerats i medicinska tidskrifter.

År 1995 utförde läkare i Slovenien för första gången öppen hjärtkirurgi utan att använda blod. Medierna rapporterade om den lyckade operationen, och kirurgen och narkosläkaren publicerade en vetenskaplig artikel om den. Efter detta har möjligheterna att få blodfri behandling ökat, och fler läkare är villiga att respektera vårt val.

ETT EGET AVDELNINGSKONTOR

Efter de politiska förändringarna 1991 kom den styrande kretsen fram till att det skulle underlätta verket  om det fanns ett kontor i Slovenien. Man köpte därför ett envåningshus i de centrala delarna av Ljubljana, Sloveniens huvudstad. Byggnaden renoverades, och den 1 juli 1993 kunde beteliterna flytta in. Först bestod familjen av 10 beteliter, men efter några år hade den vuxit till 35. Därför hyrde man ett grannhus där man inrättade kök, matsal och tvättavdelning. Samtidigt flyttade beteliterna till lägenheter i närheten för att skapa mer kontorsutrymme. Betel i Slovenien började fungera som ett avdelningskontor 1997.

Den styrande kretsen godkände sedan att man skulle bygga ett nytt avdelningskontor i Slovenien, och bröderna började leta efter en lämplig tomt. De undersökte ett 40-tal tomter och valde sedan en som låg vid foten av en vacker bergskedja nära staden Kamnik, 2 mil från huvudstaden. Snart hade man köpt tomten, fått alla tillstånd som krävdes, skrivit kontrakt med ett byggbolag och bjudit in internationella tjänare. Allt såg lovande ut.

Men när projektet blev känt började grannarna visa sitt missnöje. Dagen då bygget skulle börja hade demonstranter blockerat byggplatsen med barrikader. De satte också upp plakat med protester. Efter sex dagar fick några kommunalarbetare i uppdrag att ta bort barrikaderna. Demonstranterna skrek åt det 30-tal poliser som övervakade händelsen. Eftersom projektet hade skjutits upp, var varken bröderna eller någon från byggföretaget där den dagen. I och med att byggstarten fördröjdes började motståndarna lugna sig, och bröderna kunde arbeta på att hitta en fredlig lösning.

 Stängslet runt byggplatsen hade rivits ner tre gånger av demonstranterna. Men en månad senare kunde man börja bygga, och då utan motstånd. Det som började som ett angrepp mot Jehovas folk blev i stället en välsignelse, eftersom det skapade stor uppmärksamhet i medierna. Mer än 150 reportage gjordes i tv, radio och tidningar. Bygget var färdigt efter 11 månader, och i augusti 2005 flyttade Betelfamiljen in.

Sedan dess har grannarnas inställning förändrats, och många har besökt Betel. En som först var motståndare blev sedan väldigt intresserad av bygget. Han ville veta vilka vi var och vad vi skulle använda byggnaden till. När han gick en guidad tur blev han imponerad av att han blev så vänligt bemött och av att det var så rent  överallt. Han berättade: ”Mina grannar frågar om jag står på er sida nu, och jag svarar: ’Jehovas vittnen är bra människor. Nu är jag lika mycket för dem som jag tidigare var emot dem.’”

Den 12 augusti 2006 var en mycket lycklig och speciell dag. Då höll Theodore Jaracz från den styrande kretsen överlämnandetalet för 144 närvarande från 20 länder. Vid ett särskilt möte i Ljubljana höll han ett tal för 3 097 närvarande från hela Slovenien och från Kroatien och Bosnien-Hercegovina.

EN LJUS FRAMTID

Jehovas vittnen i Slovenien ser ljust på framtiden och litar helt på att deras himmelske Fader kommer att vägleda och välsigna dem. Vid områdessammankomsten 2004 blev de mycket glada över att få  Nya världens översättning av de kristna grekiska skrifterna på slovenska. De har ett väl fungerande avdelningskontor, och det finns många pionjärer som arbetar hårt. De är fast beslutna att utföra sitt uppdrag att predika och göra lärjungar. (Matt. 28:19, 20)

De flesta i Slovenien är katoliker, men under kommunisttiden blev en del ateister. Många går helt upp i vardagen eller arbetar hårt för att höja sin levnadsstandard. Andra är mer intresserade av sport och underhållning. Men det finns fortfarande uppriktiga människor som är intresserade av Guds löften i Bibeln.

Verket fortsätter att gå framåt. I augusti 2008 nåddes ett rekord på 1 935 förkunnare, och ungefär en fjärdedel av dem tog del i någon form av pionjärtjänst. Det vittnas också på andra språk, bland annat albanska, engelska, kinesiska, kroatiska, serbiska och slovenskt teckenspråk. Det är verkligen spännande att se hur många förkunnare av olika nationaliteter fortsätter det verk som en gång påbörjades av två entusiastiska barberare i Slovenien. (Matt. 10:11)

Den del av Balkan som tidigare var känd som Jugoslavien har upplevt många konflikter, mycket sorg och stort lidande. Trots en omgivning som kännetecknats av religiös intolerans och etniskt hat har Jehovas folk kunnat visa en enastående kärlek, som bevisar att de är sanna efterföljare till Kristus. Sanningen och tillbedjan av Jehova har visat sig vara värd mer för dem än något som finns i den här världen. Deras kärlek har dragit fler och fler till den sanna tillbedjan och hjälpt våra bröder och systrar att vara beslutna att tjäna Jehova i enhet för evigt. (Jes. 2:2–4; Joh. 13:35)

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 165]

Bröderna förblev enade trots att Jugoslavien kokade av nationalistiska och religiösa fördomar

[Infälld text på sidan 173]

”Tjänar jag Jehova eller människor? Spelar det någon roll för mig vad andra gör?”

 [Ruta på sidan 144]

Ett område med stor mångfald

Om man skulle be ett antal personer beskriva det område som tidigare kallades Jugoslavien skulle man antagligen få olika svar. Men de flesta är överens om att där finns sju folkgrupper som tillhör olika religioner och talar olika språk som till och med har olika alfabet. Det är främst religionstillhörighet som skiljer de etniska grupperna åt. För mer än 1 000 år sedan delades kristenheten upp i katolska kyrkan och ortodoxa kyrkan. Gränsen mellan de katolska och ortodoxa områdena går rakt igenom det tidigare Jugoslavien. De flesta som bor i Kroatien och Slovenien är katoliker, medan de flesta i Serbien och Makedonien är ortodoxa. Bosniens befolkning utgörs av muslimer, katoliker och ortodoxa.

Förutom religionen har också språket delat folket. De flesta i det tidigare Jugoslavien, förutom i Kosovo, talar ett sydslaviskt språk. Varje land har sitt eget språk, men många av orden är gemensamma. Serber, kroater, bosnier och montenegriner kan därför kommunicera med varandra utan större svårigheter. Språkskillnaderna är dock större i Kosovo, Makedonien och Slovenien. I slutet av 1800-talet försökte man sammanföra de språk som liknar varandra, men de ansträngningarna upphörde helt när Jugoslavien splittrades 1991. Under det senaste årtiondet har alla länder använt sitt språk för att försöka stärka sin etniska identitet.

 [Ruta/​Bild på sidan 148]

En urmakare sprider sanningen i Slavonien

Under 30-talet reste Antun Abramović runt i byarna i Kroatien och reparerade klockor. På ett värdshus hittade han en av våra broschyrer. Han läste den och tog genast till sig sanningen. I ett brev till avdelningskontoret bad han om mer litteratur, och det dröjde inte länge förrän han blev döpt. Han fortsatte att resa till olika byar, men nu lagade han inte bara klockor utan passade också på att vittna för sina kunder. Eftersom verket var förbjudet var det mycket värdefullt att han kunde predika på det här sättet utan att dra uppmärksamhet till sig. På den lilla orten Privlaka träffade han några som tog emot sanningen. Så småningom bildades en liten församling, och sanningen spreds sedan vidare till Vinkovci och området däromkring.

Under andra världskriget hjälpte broder Abramović till med att trycka litteratur i hemlighet som sedan distribuerades till olika platser i Jugoslavien. Det ledde till att han var en av 14 bröder som dömdes till långa fängelsestraff 1947. När han kom ut ur fängelset blev han resande tillsyningsman, och han tjänade Jehova hängivet under resten av sitt liv.

 [Ruta/Bild på sidan 151]

En dirigent blir pionjär

För många år sedan i det som i dag är Bosnien-Hercegovina tog Alfred Tuček, som var dirigent för den kungliga militärorkestern, emot litteratur från sin kollega Fritz Gröger. Det var troligen i slutet av 20-talet som Alfred kontaktade Bibelstudiesällskapet Fyren i Maribor och sade att han ville bli reguljär pionjär. Så småningom blev han en av Jugoslaviens första pionjärer. Arbetet som dirigent var välbetalt, men kärleken till Jehova fick Alfred att säga upp sig utan att ”se sig tillbaka”. (Luk. 9:62) Under tidigt 30-tal reste han omkring med pionjärbröderna från Tyskland och visade ”Skapelsedramat i bilder”. Han hjälpte också till med att göra distriktskort och organisera predikoverket i Jugoslavien. 1934 gifte han sig med Frida, en av pionjärerna från Tyskland. Deras första förordnande var i Sarajevo i Bosnien. Längre fram förkunnade de även i Makedonien, Montenegro, Kroatien och Serbien. I början tog de sig oftast fram på cykel, men senare skaffade de en motorcykel. Det var inte många som ville ta emot sanningen på den tiden, och verket var förbjudet, men Alfred och Frida insåg att det ändå var viktigt att nå så många som möjligt.

 [Ruta/Bilder på sidorna 155, 156]

Trogen under sjukdom

Martin Pötzinger var verksam i flera centraleuropeiska länder innan han fick i uppgift att ha tillsyn över en grupp pionjärer i Jugoslavien. Det var under den tiden han träffade Gertrud Mende, en pionjärsyster från Tyskland som han senare gifte sig med. Pionjärerna fick verkligen förtrösta på att Jehova skulle hjälpa dem att få tillräcklig sjukvård. Trots att det inte fanns några sjukförsäkringar eller sociala skyddsnät, fick de alltid den hjälp de behövde. Ibland använde Jehova deras medvittnen och andra som var vänligt inställda för att ge hjälp i kritiska situationer. När Martin till exempel blev allvarligt sjuk i Zagreb fanns Gertrud Mende där och hjälpte honom.

Gertrud berättar: ”I mitten av 30-talet blev både Martin och jag ombedda att flytta till Sarajevo och tjäna där. Men inget blev som vi hade tänkt oss. En kväll blev Martin dålig, och på natten fick han över 39 graders feber. När jag kom på morgonen för att se hur han mådde var hyresvärdinnan orolig för honom. Vi provade en lokal huskur, kokt vin med mycket socker, men det hjälpte inte. Jag ringde till flera läkare som stod i telefonkatalogen, men ingen av dem ville komma. Alla hade någon ursäkt.

Hyresvärdinnan tyckte att jag skulle ringa sjukhuset, så jag ringde upp sjukhuschefen  och förklarade att Martin låg till sängs och att febern nu var uppe i 40 grader. Mannen var mycket vänlig och skickade en ambulans. När Martin bars ut till ambulansen sade hyresvärdinnan till mig: ’Honom får du nog aldrig se igen.’

Som om detta inte var nog hade vi problemet med sjukhusräkningen. Vi pionjärer levde på de pengar vi fick som bidrag för litteraturen, och det räckte bara till det allra nödvändigaste. Vi visste inte vad behandlingen skulle kosta, och vi hade ingen aning om hur vi skulle kunna betala för den. Efter undersökningen sade doktor Thaler att Martin hade lungsäcksinflammation och behövde opereras. Vi fick räkna med att det skulle dröja ett tag innan han mådde bra igen.

Doktor Thaler måste ha förstått att vi hade det svårt ekonomiskt, för han sade: ’Jag vill gärna hjälpa dem som har sådan tro som ni’, och han tog inte något betalt för operationen. Med Jehovas hjälp kunde vi klara av den här svåra situationen. Martins sjukdom gjorde att vi inte kunde flytta till Sarajevo utan fick återvända till Tyskland.”

[Bild 156]

Martin Pötzinger i Tyskland, 1931

 [Ruta/​Bild på sidorna 161, 162]

Jag arbetade på dagen och tryckte på natten

LINA BABIĆ

FÖDD 1925

DÖPT 1946

ÖVRIGT Har tjänat vid Betel sedan 1953, när verket blev lagligt. Hon hjälpte till med att trycka och transportera tidskrifter och annan litteratur. Nu tjänar hon troget på Betel i Zagreb.

NÄR bröderna släpptes ut ur fängelset gjorde man snabbt förberedelser för att trycka tidskrifter. Men bröderna var inte så många, och det fanns mycket arbete att göra. När jag förstod det erbjöd jag mig att hjälpa till, trots att jag också hade ett förvärvsarbete att sköta. Men jag ville gärna ställa upp. Först skötte jag mitt vanliga arbete hela dagen, och sedan tryckte jag litteratur till sent på natten.

På den tiden ägde inte avdelningskontoret någon egen fastighet i staden. Men ett äldre par, Petar och Jelena Jelić, lät oss vara i deras lilla etta och duplicera  litteraturen. Rummet var bara 4,5 gånger 4,5 meter. Vi staplade de tryckta sidorna på en träram överdragen med tyg som vi ställde på sängen. Bredvid sängen hade vi ett bord där den manuella stencilapparaten stod. Vi producerade omkring 800 sidor per timme. Det är inte mycket jämfört med moderna tryckpressar, men vi var glada över att det gick att framställa all den litteratur som behövdes om vi bara visade tålamod och arbetade hårt.

Det var rörande att se hur paret Jelić väntade tålmodigt tills vi hade slutat arbeta och flyttat på kopiorna innan de kunde gå och lägga sig. De klagade inte en enda gång. De riktigt lyste av glädje över att de kunde stödja verket på det här sättet. När Jelena och andra äldre systrar hade möjlighet hjälpte de till med att sortera de tryckta sidorna och sedan häfta och vika dem. Den hjälpen var mycket värdefull.

År 1958 skaffade vi en elektrisk stencilapparat, och tryckningen blev lättare. 1931 tryckte vi bara 20 tidskrifter, men tidigt på 60-talet kunde vi framställa 2 400 tidskrifter på tre språk – kroatiska, serbiska (kyrilliskt alfabet) och slovenska. Vi kunde inte trycka böcker, men däremot tryckte vi många broschyrer. 1966 slog vi alla rekord. Med hjälp av ett lokalt tryckeri framställdes boken ”Utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga” i form av 12 broschyrer på tre olika språk. De 600 000 broschyrer som trycktes motsvarade 50 000 böcker.

Nu är jag på Betel i Zagreb. Jag blir så glad när jag tänker tillbaka på de år jag har tjänat Jehova och ser hur han har välsignat verket i alla delar av det tidigare Jugoslavien.

 [Ruta/​Bild på sidorna 176, 177]

”I morgon kan allt vara annorlunda”

IVICA ZEMLJAN

FÖDD 1948

DÖPT 1961

ÖVRIGT Avtjänade fem fängelsestraff därför att han ville vara neutral. Längre fram reste han som kretstillsyningsman på helgerna, och i dag är han äldste i en församling i Zagreb.

MINA föräldrar var i sanningen, och vi pratade mycket om sanningen hemma. När jag blev inkallad till militärtjänst inställde jag mig och bad att få förklara varför jag inte ville göra militärtjänst. När jag hade förklarat min ståndpunkt ställdes jag inför rätta och dömdes till nio månaders fängelse. När jag släpptes blev jag genast inkallad igen. Den här gången fick jag ett års fängelse. När jag hade avtjänat det straffet väntade en tredje inkallelse där hemma, och det blev ännu en rättegång. Nu fick jag femton månaders fängelse. Fjärde gången fick jag tjugo månader och femte gången två år. Sammanlagt satt jag inne mer än sex år mellan 1966 och 1980.

Två gånger sändes jag till fängelseön Goli Otok i Adriatiska havet. Där hölls politiska fångar, och jag  fick samma behandling som de. Vår uppgift var att ”fylla havet”. Vi tvingades bära stenar i en trälåda från ena sidan av ön till den andra och kasta dem i havet. Sedan fick vi gå tillbaka och hämta en ny omgång. Varje lass vägde mer än 100 kilo. Så här fick vi hålla på hela dagarna.

Andra gången jag kom till Goli Otok hade man börjat med att sätta alla nyanlända i isoleringscell i en månad. Det var fruktansvärt att bli inlåst och sitta helt ensam. Under den här tiden bad jag mer än någonsin tidigare. Jag hade ingen bibel och ingen litteratur. Den här situationen var otroligt jobbig för mig. Den enda uppmuntran jag fick var ett brev från mina föräldrar. Men under den här tiden kände jag också som aposteln Paulus: ”När jag är svag, då är jag full av kraft.” (2 Kor. 12:10) Jag kände mig verkligen glad och stärkt när jag släpptes fri och lyckades hitta ett arbete.

I ett annat fängelse blev jag skickad till en psykolog som var oförskämd och förolämpade mig. Han skrek åt mig och sade att jag inte var normal. Jag fick inte en chans att försvara mig. Nästa dag kallade psykologen in mig igen och sade med ett helt annat tonfall: ”Jag har tänkt på dig, och jag tycker inte att du hör hemma här. Jag ska ordna ett arbete åt dig utanför fängelset.” Och till min stora förvåning gjorde han det. Jag vet inte varför han ändrade sig, men jag lärde mig att man aldrig behöver vara rädd eller tro att allt hopp är ute. I morgon kan allt vara annorlunda. Det jag har varit med om har fört mig närmare Jehova. Jag är så tacksam mot honom.

 [Ruta/​Bild på sidan 179]

”Får man prata om fotboll var som helst?”

HENRIK KOVAČIĆ

FÖDD 1944

DÖPT 1962

ÖVRIGT Reste som kretstillsyningsman på helgerna 1973, sedan på heltid från 1974 till 1976. Han är nu medlem av avdelningskontorets kommitté i Kroatien.

VI VISSTE aldrig om vi skulle komma hem igen efter tjänsten. Polisen grep oss ofta och förhörde oss. Det var vanligt med missuppfattningar om vår tro.

En gång sade polismannen som förhörde mig att vi bara fick prata om Gud på platser som var särskilt avsedda för det, inte på gatan eller från hus till hus. Jag gjorde som Nehemja och bad snabbt till Jehova om hjälp att hitta de rätta orden. Sedan frågade jag polismannen: ”Får man prata om fotboll var som helst? Eller bara på fotbollsstadion?” Han svarade att man fick prata om det var man ville. Jag sade: ”Då måste man ju också kunna tala om Gud var som helst, inte bara i kyrkan eller i gudstjänstlokaler.” Förhöret varade i fem timmar, men till slut släpptes jag och brodern jag hade samarbetat med.

När min fru, Ana, och jag ser tillbaka på de 40 år vi har tjänat Jehova, finns det inget vi hellre skulle ha gjort. Vi har fått hjälpa nästan 70 personer att lära känna sanningen. Vad Jehova än ger oss för uppdrag framöver så vet vi att det kommer att berika vårt liv.

 [Ruta/​Bild på sidorna 195, 196]

Vi lovade att komma tillbaka

HALIM CURI

FÖDD 1968

DÖPT 1988

ÖVRIGT Hjälpte till att organisera och distribuera humanitär hjälp i Sarajevo. Nu är han äldste, medlem av en sjukhuskommitté och juridisk representant för Jehovas vittnen i Bosnien-Hercegovina.

ÅR 1992 blev Sarajevo belägrat. När vi inte fick någon litteratur studerade vi gamla tidskrifter. Vännerna skrev av de studieartiklar vi hade på en gammaldags skrivmaskin. Fastän vi bara var 52 förkunnare kom det mer än 200 på mötena, och vi ledde omkring 240 bibelstudier.

I november 1993, när kriget var som värst, föddes vår dotter, Arijana. Situationen var inte precis idealisk för ett nyfött barn. Vi var utan vatten och el flera veckor åt gången och använde möblerna som bränsle. När vi skulle till mötena var vi tvungna att passera genom farliga områden. Krypskyttarna sköt på allt och alla, så vi fick springa över vissa gator och barrikader.

En dag var jag, min fru Amra och vår lilla dotter på väg hem från mötet tillsammans med broder Dražen Radišić. Allt verkade lugnt, men plötsligt började någon skjuta med ett automatvapen. Vi kastade oss ner på marken, men jag träffades i magen. Smärtan var fruktansvärd. Många såg vad som hände från sina fönster, och några unga män sprang ut för att föra oss i säkerhet. När jag kom till sjukhuset ville läkarna genast  ge mig en blodtransfusion. Jag förklarade att jag inte kunde ta emot blod för mitt samvetes skull. De försökte övertala mig, men jag hade bestämt mig och var beredd att ta konsekvenserna. De gick med på att operera mig ändå, och operationen tog två och en halv timme. Jag återhämtade mig utan att ha fått någon blodtransfusion.

Efter operationen behövde jag vila upp mig, men det var inte så lätt mitt under brinnande krig. Vi beslöt oss därför för att hälsa på våra släktingar i Österrike. Enda sättet att lämna Sarajevo var genom en tunnel under flygplatsen som var nästan en kilometer lång och bara drygt en meter hög. Min fru bar vår dotter, och jag försökte bära bagaget. Men eftersom jag var dålig efter operationen blev hon tvungen att hjälpa mig.

Det går knappt att beskriva hur underbar tiden i Österrike var. Men när vi lämnade Sarajevo hade vi lovat vännerna och Jehova att vi skulle återvända. Det var hemskt svårt att resa ifrån släkten i Österrike, särskilt min mamma. Men eftersom vi hade lovat att åka tillbaka om vi fick vila upp oss lite, kunde vi inte bara säga till Jehova: ”Tack för hjälpen. Vi trivs bra, så vi stannar nog här.” Dessutom visste vi ju att vännerna i Sarajevo behövde oss. Amra stödde mig helt i det här beslutet.

Så i december 1994 var vi tillbaka vid tunneln till Sarajevo. Den här gången skulle vi ta oss in i staden. Folk som såg oss trodde inte att vi var kloka. Alla andra ville ta sig ut, men vi kom tillbaka. Det var en obeskrivlig känsla att komma till Rikets sal och träffa bröderna och systrarna igen. Vi har aldrig ångrat att vi återvände.

 [Ruta på sidan 210]

Kroatiens övärld

Längs Kroatiens 180 mil långa kust ligger mer än tusen öar. Storleken varierar från 1 till 400 kvadratkilometer, och cirka 50 av öarna är bebodda.

Många öbor ägnar sig åt fiske, olivodling, vinodling och trädgårdsskötsel. Nationalparken Kornati, som består av 140 öar och rev, erbjuder fantastiska dykmöjligheter. På öarna Krapanj och Zlarin dyker invånarna efter koraller och tvättsvampar. På ön Hvar producerar man lavendel, honung och rosmarinolja. På den karga ön Pag framställer man en uppskattad ost gjord på mjölk från de tåliga fåren som livnär sig på öns örter och saltgräs.

Jehovas vittnen gör särskilda ansträngningar för att besöka alla som bor på öarna. Vissa öar har broförbindelser, medan andra måste nås med båt. Vännerna anordnar gärna särskilda kampanjer och åker ut i grupper för att predika på öarna under ett par dagar. Men det är inte alltid så lätt att kommunicera med öborna, eftersom deras dialekt kan vara svår att förstå när man kommer från fastlandet.

Glädjande nog tar en del öbor till sig sanningen, och på Korčula finns det en församling med 52 förkunnare. Eftersom församlingen ligger så isolerat krävs det lite extra av de bröder som ska hålla offentliga föredrag där. Men det är mycket värdefullt att de reser dit. Det hjälper församlingen att känna sig som en del av det världsvida brödraskapet. (1 Petr. 5:9)

 [Ruta/​Bild på sidan 224]

”Jag kom för tidigt till fängelset”

PAVLINA BOGOEVSKA

FÖDD 1938

DÖPT 1972

ÖVRIGT Började som pionjär 1975. År 1977 var hon den första som blev pmsu i Makedonien. Hon har hjälpt 80 personer att få sanningen.

JAG blev ofta angiven när jag var ute i tjänsten. Polisen kom och tog mig till stationen, där de kunde förhöra mig i timmar. Ofta fick jag böter. Under en rättegång anklagades jag för att vara en politisk fiende till staten och för att sprida västpropaganda. En gång dömdes jag till 20 dagar i fängelse, en annan gång till 30 dagar.

Mitt 20-dagarsstraff skulle avtjänas precis när vi hade vår områdessammankomst. Jag bad att få mitt straff uppskjutet, men fick avslag. Då beslöt jag mig för att komma till fängelset 11 dagar tidigare än bestämt. De ansvariga på fängelset blev förvånade när de fick se mig. De kunde inte fatta att någon var så ivrig att spärras in. Jag fick vittna för dem, och de lovade att göra vad de kunde för att jag skulle ha det bra. Elva dagar senare kom en polis till fängelset för att se om jag hade inställt mig än. Gissa om han blev förvånad när han fick veta att jag redan hade varit där i 11 dagar! På det här sättet löste sig allt till det bästa, och jag kunde vara med vid sammankomsten.

 [Ruta/​Bild på sidan 232]

”De gav det bästa de hade”

ŠANDOR PALFI

FÖDD 1933

DÖPT 1964

ÖVRIGT Hans föräldrar fick sanningen i ett läger upprättat av partisanerna strax efter andra världskriget. Han reste som kretstillsyningsman på helgerna. Nu är han medlem av landskommittén i Serbien.

DET var på grund av vår ungerska bakgrund som jag och min familj under en kort tid fick sitta i ett läger upprättat av partisanerna. Men det visade sig bli en välsignelse, för det var där mina föräldrar lärde känna sanningen. Som tonåring brydde jag mig inte så mycket om sanningen. Men Franz Brand, som bodde hos oss ett par år, lyckades få mig på andra tankar. Han bad mig översätta en ungersk publikation till serbiska, och jag tyckte jag var snäll som ställde upp. Men senare fattade jag att den inte alls behövde översättas. Han ville bara vara säker på att jag läste den. Knepet fick avsedd effekt, och jag blev döpt lite längre fram, år 1964.

Något av det som gett mig allra störst glädje har varit att resa som kretstillsyningsman. Det var inte alltid lätt eftersom vännerna inte hade det så gott ställt. Ofta fick jag dela rum med hela familjen. Men det var värt alla uppoffringar, för det var underbart att se hur glada vännerna var och känna hur mycket de hade sett fram emot besöket. De gav det bästa de hade. Hur skulle jag kunna vara annat än tacksam?

 [Ruta/​Bild på sidorna 236, 237]

”Var får man tag på de här människorna?”

AGRON BASHOTA

FÖDD 1973

DÖPT 2002

ÖVRIGT Var tidigare soldat i Kosovos befrielsearmé. Nu är han reguljär pionjär och biträdande tjänare.

JAG såg fruktansvärda saker under kriget, till och med små barn som blev dödade. Jag drog slutsatsen att det inte fanns någon Gud. Annars skulle han väl ha gjort något åt allt detta lidande? Min tro fick sig också en knäck när jag såg att muslimska religiösa ledare stödde kriget mot serberna. Före kriget var jag muslim, men innan kriget var över hade jag blivit ateist och gått med i Kosovos befrielsearmé. Jag var inte med där så länge, men jag hann ändå bli mycket respekterad och få många privilegier. Minsta order jag gav åtlyddes, och det gjorde att jag blev aggressiv och stolt.

Tråkigt nog var jag likadan mot min fru, Merita. Jag räknade med att hon alltid skulle lyda mina order. Merita hade haft kontakt med vittnena under kriget och hade en del litteratur. En kväll innan hon gick och lade sig gav hon mig litteratur som hon bad mig läsa. ”Det handlar om Gud”, sade hon. Jag blev arg på henne för att hon trodde att hon kunde lära mig något om Gud. För att undvika gräl gick Merita och lade sig.

  När jag nu satt ensam med litteraturen började jag läsa Vad kräver Gud av oss? Sedan läste jag broschyren En tid att verkligen underordna sig Gud. Eftersom jag var muslim blev jag förvånad över att den citerade Koranen. Sedan läste jag några nummer av Vakttornet och Vakna! Mitt i natten gick jag och väckte Merita. ”Var kommer det här ifrån?” frågade jag. ”Var får man tag på de här människorna?”

Jag frågade detta i all uppriktighet, men min fru visste inte vad hon skulle tro. Hon var rädd för vad jag tänkte göra. Vi ringde hur som helst ett vittne under natten och frågade var och när de skulle hålla nästa möte. Dagen efter var vi med på ett möte. Jag blev imponerad av att alla var så vänliga och öppna. Jag hade inte trott att det fanns sådana människor. Jag förstod genast att de var annorlunda. Under mötet kom jag på att jag ville ställa en fråga, och jag var så otålig att få svar att jag räckte upp handen. Min iver gjorde äldstebröderna lite oroliga, men de blev lättade när de förstod att jag bara ville veta hur jag kunde bli ett Jehovas vittne.

Jag började studera redan samma dag. Det fanns mycket som jag behövde ändra i min personlighet, och det var inte lätt. Jag ville sluta röka, och jag förstod också att jag behövde bryta kontakten med mina tidigare vänner. Genom att jag bad Jehova om hjälp och regelbundet gick på mötena kunde jag ta på mig den nya personligheten. Vilket annorlunda liv jag lever nu! Min fru och jag är reguljära pionjärer, och 2006 blev jag biträdande tjänare. Nu kan jag hjälpa andra att förstå varför Jehova tillåter lidandet och hur han snart ska lösa alla våra problem.

 [Ruta/Bild på sidorna 249, 250]

”Det verkade som om Jehova förblindade dem”

JANEZ NOVAK

FÖDD 1964

DÖPT 1983

ÖVRIGT Satt fängslad i tre år för sin tro. Är nu medlem av avdelningskontorets kommitté i Slovenien.

I DECEMBER 1984 fick jag den ena inkallelseordern efter den andra. Till slut satte man upp en inkallelse på min dörr och hotade med att militärpolisen skulle hämta mig. Då beslöt jag mig för att inställa mig på kasernen och förklara min ståndpunkt. Men de lyssnade inte, utan var helt inställda på att göra mig till soldat. De rakade av mitt hår, tog mina kläder och gav mig en uniform. När jag vägrade ta på mig uniformen klädde de på mig den med våld. Sedan satte de en penna i min hand och försökte tvinga mig att skriva in mig i armén, men jag vägrade.

Jag vägrade också att vara med vid morgonövningarna och hälsa flaggan. Fyra soldater förde ut mig på gården för att jag skulle göra övningarna, men jag bara stod där med händerna längs sidorna. De försökte lyfta mina händer tills de insåg hur löjligt det var. De riktade ett gevär mot mig och hotade att döda mig. Ibland bytte de metod och försökte muta mig med kaffe och kakor.

  En del höll upp en bild på general Tito och sade till mig att spotta på den. De blev vansinniga när jag vägrade göra det. Min beslutsamhet fick en del soldater att gråta av frustration. Efter några dagar försökte de tvinga mig att bära vapen, vilket jag också vägrade. Detta räknades som ett brott, och jag fick sitta en månad i arresten. Sedan satt jag flera veckor i ett fängelse i Zagreb medan jag väntade på min dom. En röd lampa lyste i cellen hela natten, och jag fick bara gå på toaletten om vakten var på bra humör.

Till sist dömdes jag till tre år på fängelseön Goli Otok i Adriatiska havet. Där satt de värsta fångarna, och fängelset var känt för bråk och våldsamheter mellan internerna. Dit fördes jag i handbojor därför att jag vägrade ta till våld. Det fanns även fyra andra vittnen på ön som hade sänts dit på grund av sin neutralitet.

Vi fick inte ta med oss någon bibel eller annan litteratur. Men det fanns redan en bibel på ön, och mina släktingar skickade Vakttornet i en låda med dubbel botten. Vakterna upptäckte aldrig litteraturen och förstod inte att vi höll möten. Ibland när de kom in till oss låg litteraturen mitt framför näsan på dem, men det verkade som om Jehova förblindade dem, för de såg den inte.

Efter ett år flyttades jag till Slovenien och fick avtjäna resten av mitt straff där. Jag gifte mig med Rahela medan jag fortfarande satt i fängelse, och när jag frigavs började jag som pionjär tillsammans med henne. Sedan 1993 har vi tjänat på Betel i Slovenien.

 [Tabell/Diagram på sidorna 244, 245]

VIKTIGA ÅRTAL Länderna i det tidigare Jugoslavien

1920-talet En liten grupp träffas i Maribor i Slovenien för att samtala om Bibeln.

1930-talet Tysktalande pionjärer sänds till Jugoslavien.

1935 Ett avdelningskontor öppnas i Belgrad i Serbien för att ha tillsyn över verket.

1940

1941 Tyska arméns invasion leder till svår förföljelse.

1950

1953 Jehovas vittnen får lagligt erkännande, men tillåts inte gå från hus till hus.

1960

1969 En internationell sammankomst hålls i Nürnberg i Tyskland.

1970

1990

 1991 Den första internationella sammankomsten hålls i Zagreb i Kroatien. De första Gileadmissionärerna kommer. Ett kontor öppnas i Slovenien under tillsyn av avdelningskontoret i Österrike. Krig bryter ut.

1993 Jehovas vittnen blir inregistrerade i Makedonien.

1994 En sjukhuskommitté bildas i Slovenien.

2000

2003 Jehovas vittnen blir lagligt erkända i Kroatien. Ett nytt Betelhem överlämnas i Makedonien.

2004 Nya världens översättning av de kristna grekiska skrifterna ges ut på slovenska.

2006 Ett nytt avdelningskontor överlämnas i Slovenien. Hela Nya världens översättning ges ut på kroatiska, serbiska och makedoniska. En kinesisk grupp bildas i Belgrad i Serbien.

2007 Specialföredraget hålls för första gången på romani i Makedonien. Den första publikationen på romani ges ut.

2010

[Tabell]

(Se publikationen)

Antal förkunnare

Antal pionjärer

14,000

10,500

7,000

3,500

1940 1950 1960 1970 1990 2000 2010

 [Kartor på sidan 147]

(För formaterad text, se publikationen)

TJECKIEN

ÖSTERRIKE

WIEN

SLOVAKIEN

BRATISLAVA

UNGERN

BUDAPEST

RUMÄNIEN

BULGARIEN

GREKLAND

ALBANIEN

TIRANA

JONISKA HAVET

ITALIEN

ADRIATISKA HAVET

TIDIGARE JUGOSLAVIEN

SLOVENIEN

LJUBLJANA

Maribor

Kamnik

KROATIEN

ZAGREB

SLAVONIEN

Osijek

Vukovar

Vinkovci

Privlaka

Jasenovac

Šibenik

Split

DALMATISKA KUSTEN

Goli Otok

Pag

Kornat

Zlarin

Krapanj

Hvar

Korčula

BOSNIEN-HERCEGOVINA

SARAJEVO

Bihać

Banja Luka

Tuzla

Travnik

Zenica

Vareš

Mostar

SERBIEN

BELGRAD

VOJVODINA

Bor

MONTENEGRO

PODGORICA

Nikšić

Herceg Novi

Tara

Skadarsjön

KOSOVO

Peć

Priština

MAKEDONIEN

SKOPJE

Tetovo

Kočani

Štip

Kičevo

Strumica

Resen

FN uppger att ”Kosovo förklarade sin självständighet från Serbien i februari [2008]”. FN:s generalförsamling har begärt ”ett rådgivande yttrande från Internationella domstolen” för att avgöra tvisten om Kosovos politiska status.

 [Helsidesbild på sidan 142]

[Bild på sidan 145]

Franz Brand

[Bilder på sidan 146]

Rudolf Kalle och en av hans skrivmaskiner

[[Bild på sidan 149]

Förkunnare som har hyrt en lastbil och vittnar i Slovenien

[Bild på sidan 154]

De första pionjärerna mötte många motgångar

[Bild på sidan 157]

Alfred och Frida Tuček med sina cyklar

[Bild på sidan 158]

Rudolf Kalle framför Betel i Belgrad i Serbien

[Bilder på sidan 168]

Franc Drozg och en kopia av hans brev

[Bild på sidan 180]

Höger: stallet i Ljubljana som blev en Rikets sal

[Bild på sidan 180]

Nedan: en av de första Rikets salarna i Zagreb

[Bild på sidan 182]

Stojan Bogatinov

[Bilder på sidorna 184, 185]

Bakgrund: Den internationella sammankomsten ”Fred på jorden” i Nürnberg, 1969; vänster: sammankomsttåg från Jugoslavien; höger: Nathan Knorr

[Bild på sidan 188]

Ðuro Landić

[Bilder på sidan 192]

Milton Henschel håller ett tal; bakgrund: dopet vid den internationella sammankomsten ”Människor som älskar Guds frihet” i Zagreb, 1991

[Bild på sidan 197]

Ljiljana och hennes döttrar

[Bilder på sidan 199]

Förnödenheter fraktades i lastbil från Österrike

[Bild på sidan 200]

Familjen Ðorem, 1991

[Bild på sidan 204]

Dop i en fisktunna i Zenica, 1994

[Bilder på sidan 209]

Förnödenheter lagrades i Zagreb i Kroatien

[Bild på sidan 215]

Elke och Heinz Polach

[Bilder på sidan 216]

Avdelningskontoret i Kroatien och avdelningskontorets kommitté

[Bild på sidan 228]

Nödhjälp levereras i Bosnien

[Bilder på sidan 233]

Serbiens landskommitté och Betel i Belgrad

[Bild på sidan 235]

Saliu Abazi

[Bilder på sidan 243]

Vittnen som predikar i Podgorica; Rikets sal i Podgorica

[Bild på sidan 247]

Gamla stan i Piran i Slovenien

[Bild på sidan 251]

Förra avdelningskontoret i Ljubljana i Slovenien, 2002

[Bild på sidan 253]

Avdelningskontoret i Kamnik i Slovenien, 2006

[Bild på sidan 254]

Avdelningskontorets kommitté i Slovenien