Döden är ett obehagligt ämne. Många drar sig för att prata om det. Men förr eller senare måste vi alla konfronteras med döden. Och när den slår till gör den det både hårt och smärtsamt.

Ingenting kan förbereda oss på hur det känns att förlora en förälder, en äktenskapspartner eller ett barn. En sådan tragedi kan komma helt oväntat eller närma sig sakta och oundvikligt. Oavsett hur det sker kan vi inte slippa smärtan, och det kan kännas fruktansvärt att döden är så definitiv.

Antonio, som förlorade sin pappa i en trafikolycka, säger: ”Det är som om någon bommar igen ditt hus och slänger bort nyckeln. Du kan aldrig komma hem igen, inte ens en liten stund. Minnena är det enda som finns kvar. Det här är din nya livssituation. Man kan försöka förneka det – eftersom det verkar så orättvist – men det finns inget man kan göra.”

Dorothy var med om en liknande förlust och blev änka vid 47 års ålder. Då bestämde hon sig för att söka svar på sina frågor. Som söndagsskollärare hade hon aldrig trott att döden var slutet på allt. Men hon hade inga bra svar. ”Vad händer när vi dör?”, frågade hon sin anglikanske präst. ”Det är det ingen som vet”, svarade han. ”Vi får vänta och se.”

Är det verkligen så att vi bara måste ”vänta och se”? Eller kan vi få ett säkert svar på vad som händer när man dör?