Berättat av Lois Didur

Har du någon gång kommit på dig själv med att säga: ”Tänk om jag bara hade valt annorlunda”? Efter 50 år i heltidstjänsten kan jag ärligt talat säga att jag aldrig ångrat att jag valde att vara vid Jehovas högra sida. Låt mig få berätta varför.

JAG föddes 1939 och växte upp på landet i Saskatchewan i Kanada tillsammans med fyra systrar och en bror. Livet på en farm ute på prärien var bekymmersfritt. En dag fick min far besök av Jehovas vittnen, och jag frågade dem om Gud har ett namn. De visade oss namnet Jehova i Psalm 83:18. Det gjorde att jag ville veta mer om Gud och hans ord.

På den tiden gick barnen på landet i byskolor med bara ett klassrum ända upp till åttonde klass. Barnen red eller gick till fots den långa vägen till skolan. Familjerna som bodde i området hade ansvaret att försörja läraren. Ett år var det mina föräldrars tur att öppna sitt hem för den nye läraren, John Didur.

Utan att jag visste om det var den här unge läraren också mycket intresserad av Guds ord. Vid ett tillfälle talade jag mig varm för kommunismen och socialismen, som min far ivrade för då. John svarade lugnt: ”Ingen människa har rätt att styra över någon annan. Det är bara Gud som har den rätten.” Det här ledde till många intressanta samtal.

Eftersom John var född 1931 hade han hört om krigets vedermödor. När Koreakriget bröt ut 1950 frågade han olika präster om det är rätt för en troende att ta del i krig. Alla svarade att de kristna kunde bära vapen. Längre fram ställde han samma fråga till Jehovas vittnen. De visade honom från Bibeln vilken inställning de första  kristna hade till krig. John blev döpt 1955. Året därpå blev jag också döpt. Vi var båda säkra på att vi ville använda vårt liv och våra krafter till att tjäna Jehova. (Ps. 37:3, 4) I juli 1957 gifte vi oss.

Under många år var det sammankomst när vi hade bröllopsdag. Vi var glada över att få vara tillsammans med tusentals andra som hade respekt för äktenskapet. Vår första internationella sammankomst var 1958. Vi var fem stycken som gav oss i väg i en bil från Saskatchewan till New York. Under en vecka körde vi hela dagarna, och varje natt sov vi i ett tält. Föreställ dig hur förvånade vi blev när en broder som vi träffade i Bethlehem i Pennsylvania erbjöd oss att övernatta hos hans familj! Tack vare hans spontana omtanke var vi rena och prydliga när vi kom fram till New York. Den stora sammankomsten inpräntade i oss vilken otrolig förmån det är att få tjäna Jehova! Som psalmisten skrev: ”Ljuvlighet är vid din högra sida för alltid.” (Ps. 16:11)

PIONJÄRTJÄNST

Ett år senare, 1959, var vi pionjärer och bodde i en liten husvagn uppe på en höjd i Saskatchewan. Vi hade milsvid utsikt över prärien, där vårt distrikt låg.

En dag fick vi ett spännande brev från avdelningskontoret. Jag sprang genast ut till John, som höll på med traktorn. I brevet inbjöds vi att bli pionjärer med särskilt uppdrag i Red Lake i Ontario. Vi hade inte en aning om var det låg, så vi hämtade kvickt fram en karta för att leta upp det.

Vilken kontrast Red Lake var jämfört med den öppna prärien! Där fanns stora skogar med små samhällen uppbyggda vid guldgruvorna. När vi första dagen letade efter husrum var det en liten flicka som hörde när vi talade med hennes granne. Hon sprang hem till sin mamma, som var snäll och erbjöd oss nattlogi. Sängen stod i en jordkällare. Nästa dag hittade vi en timmerstuga med två rum utan vatten eller avlopp och utan möbler, bara med en vedeldad kamin. Vi skaffade oss en del begagnat och kände oss snart rätt nöjda.

Närmaste församling låg 20 mil bort. Många som arbetade i gruvorna kom från Europa, och de frågade om vi kunde skaffa biblar på deras språk. Det dröjde inte länge förrän vi hade 30 fina bibelstudier. Inom sex månader hade det bildats en liten församling.

Vi studerade med en kvinna vars man ringde upp sin präst och bad honom komma och tala henne till rätta. Under det samtalet sa prästen att vi bland annat borde lära ut treenighetsläran. Kvinnan hämtade deras katolska bibel och bad prästen visa vad han hade för stöd för det han sa. Han slängde bibeln tvärs över bordet och sa att han inte behövde bevisa någonting. När han gick sa han på ukrainska att de borde kasta ut oss och aldrig mer släppa in oss. Han visste inte att John förstod ukrainska!

Strax efter det flyttade vi från Red Lake för att John skulle övas i kretstjänsten. Men ungefär ett år senare när John höll doptalet vid en områdessammankomst satt den mannen med bland dopkandidaterna! Episoden med prästen hade fått honom att själv börja undersöka Bibeln.

 FULLT UPPTAGNA I RESETJÄNSTEN

I kretstjänsten hade vi den stora glädjen att få bo hos många olika familjer. Eftersom vi bodde i deras hem och delade deras vardag kom vi dem väldigt nära. En gång bodde vi hos en äldre syster i ett rum på andra våningen som inte hölls uppvärmt på vintern. Tidigt på morgnarna kunde vi höra hur hon smög in i rummet för att göra upp eld i den lilla kaminen. Efter en stund kom hon tillbaka med en balja och varmt vatten, så att vi kunde göra oss i ordning för dagen. Jag lärde mig mycket av hennes lugna, mjuka sätt.

Resetjänsten hjälpte mig att komma närmare Jehova. I en krets i Alberta fanns ett gruvsamhälle långt uppe i norr där det bara bodde en syster. Hur såg Jehovas organisation på den isolerade systern? Var sjätte månad flög vi dit och gick i tjänsten och höll möten tillsammans med henne i en vecka, precis som vi gjorde med de stora församlingarna i städerna. Det var en underbar påminnelse om Jehovas ömma omvårdnad om alla sina små får.

Vi höll kontakten med många av dem som vi hade bott hos. Det påminner mig om en av de allra första presenter som jag fick av John – en färggrann låda med brevpapper. Vi tyckte mycket om att brevväxla med våra vänner. Den där lådan är fortfarande dyrbar för mig.

Medan vi var i en krets i Toronto ringde en broder från Betel i Kanada och frågade om vi kunde tänka oss att komma till Betel. När behövde han svaret? ”Helst i morgon!” Det fick han också.

BETELTJÄNST

Alla förändringar i våra uppgifter har visat oss olika fasetter av den ”ljuvlighet” som det innebär att få vara vid Jehovas sida. Så blev det också när vi kom till Betel 1977. Där fick vi lära känna några av de smorda och deras olika personligheter men också se vilket stort värde de satte på Guds ord.

De nya rutinerna vid Betel kändes bra. Vi hade till exempel våra kläder i en byrålåda i stället för i en resväska, och vi tillhörde en enda församling. Förutom mina vanliga arbetsuppgifter tyckte jag mycket om att guida besökare. Jag förklarade vad vi gjorde på Betel, lyssnade på deras kommentarer och svarade på deras frågor.

Åren gick fort, och 1997 blev John inbjuden till Skolan för medlemmar av avdelningskontorens kommittéer vid Patterson. Efter det fick vi frågan om vi kunde tänka oss att flytta till Ukraina. Vi uppmuntrades att tänka över det noga och under bön. Innan kvällen var slut visste vi att vi skulle tacka ja.

NÄSTA FÖRÄNDRING – UKRAINA

Vi hade varit med vid den stora internationella sammankomsten i Sankt Petersburg 1992 och även den i Kiev i Ukraina 1993. Det var då vi fäste oss vid vännerna i Östeuropa. Vårt nya hem i Lviv i Ukraina låg på andra våningen i ett gammalt hus. Från fönstret hade vi utsikt över en bakgård med en liten trädgård, en stor röd tupp och några hönor. Det kändes nästan som att vara på en farm i Saskatchewan. Vi var tolv stycken som bodde där. Tidigt varje morgon åkte vi tvärs igenom staden för att arbeta på Betel.

Hur påverkade det oss att komma till Ukraina? Man kan inte bli annat än ödmjuk när man är tillsammans med vänner som drabbats av prövningar, förbud och fängelsestraff och ändå bevarat sin  tro stark. När vi berömde dem brukade de svara: ”Vi gjorde det för Jehova.” De kände sig aldrig övergivna. Och än i dag är det så att om man tackar någon för att han eller hon varit hjälpsam, kan man få svaret: ”Tacka Jehova.” Tanken är att det är han som är källan till allt gott.

I Ukraina är det många som går till mötena, så de har gott om tid att prata och uppmuntra varandra. Det kan ta uppemot en timme eller mer. Det finns över 50 församlingar i Lviv, och 21 av dem använder ett stort Riketssalskomplex. På söndagarna är det en vacker syn att se en ständig ström av vittnen på väg till mötet.

Vi kände oss snabbt hemma med bröderna och systrarna, som har ett mjukt och omtänksamt sätt. När jag har svårt att förstå språket, vilket fortfarande händer, är de mycket tålmodiga. Det kan man ofta se i deras vänliga ögon.

Vid den internationella sammankomsten i Kiev 2003 fick vi uppleva ett exempel på den oerhörda tillit som vännerna har. Vi hade just gått ner på perrongen i tunnelbanan när en liten flicka i folkvimlet kom fram till oss och helt lugnt sa: ”Jag har tappat bort min mormor. Jag kan inte hitta henne.” Flickan hade sett våra sammankomstmärken och förstod att vi var Jehovas vittnen. Hon var så tapper och grät inte. En syster som var gift med en kretstillsyningsman och som var med oss tog med sig flickan till hittegodsavdelningen på stadion. Det dröjde inte länge förrän flickan och hennes mormor hittat varandra igen. Jag tyckte att det var rörande att se hur den lilla flickan mitt i en folkskara på tusentals människor visade vilken tillit hon hade till Gud.

I maj 2001 kom det bröder från många länder för att vara med vid överlämnandet av vårt nya avdelningskontor. Efter det särskilda talet vid ett fotbollsstadion var det ett helt hav av vänner som kom gående längs vägen mot Betel. Vilken oförglömlig syn! Jag blev så rörd av att se alla dessa vänner, så lugna och ordningsamma. Det gjorde att jag uppskattade skönheten i att få tjäna Gud ännu mer.

EN DRAMATISK FÖRÄNDRING

År 2004 fick vi veta att John tyvärr hade cancer. Vi åkte till Kanada för behandling. Den första omgången cellgifter blev nästan för mycket för honom, och han fick ligga några veckor på en intensivvårdsavdelning. Som tur var återfick han medvetandet. Han kunde knappt tala, men man såg alltid i hans ögon att han uppskattade att många vänner besökte honom.

Men hans tillstånd förbättrades inte, och han dog den hösten. Det kändes som en stor del av mig försvann. John och jag hade tyckt så mycket om att få tjäna Jehova tillsammans. Vad skulle jag ta mig till? Jag valde att återvända till Ukraina. Jag är så tacksam för den varma kärlek som Betelfamiljen och församlingen där visar mig.

Vi har aldrig ångrat de val vi gjorde. Det har varit ett underbart liv, tillsammans med de allra bästa vänner. Jag vet att det fortfarande finns mycket att lära om Jehovas godhet. Jag hoppas få fortsätta i hans tjänst för alltid, för jag har verkligen upplevt hur ljuvligt det är att få vara vid Jehovas högra sida.

[Infälld test på sidan 6]

”Vi har aldrig ångrat de val vi gjorde.”

[Bild på sidan 3]

När John och jag gifte oss.

[Bild på sidan 4]

När jag var pmsu i Red Lake i Ontario.

[Bild på sidan 5]

John och jag i Ukraina 2002.