”Hur ska jag någonsin kunna gå i tjänsten?”

Över hela världen finns det bröder och systrar som troget fortsätter att predika trots allvarliga hälsoproblem. Ta till exempel Dalia, en syster som bor i Vilnius, Litauens huvudstad.

Dalia är i 35-årsåldern, och ända sedan födelsen har hon kämpat med sviterna efter en stroke. Hon är förlamad och har mycket svårt att tala. De enda som riktigt kan förstå vad hon säger är de i familjen. Hon bor tillsammans med sin mamma, Galina, som tar hand om henne. Dalias liv har varit fyllt av motgångar och oro, men ändå ser hon positivt på livet. Hur är det möjligt?

Galina berättar: ”1999 kom min kusin Apolonija, som är ett Jehovas vittne, och hälsade på. Vi märkte att hon kunde mycket i Bibeln, och Dalia började ställa en massa frågor till henne. Det dröjde inte länge förrän det kom i gång ett bibelstudium med henne. Ibland satt jag med vid studierna för att tolka det Dalia sa. Men jag märkte att allt som hon lärde sig var bra för henne. Snart bad jag också om ett bibelstudium.”

När Dalia lärde sig mer från Bibeln var det en sak som bekymrade henne och som hon inte kunde släppa. Till slut frågade hon Apolonija: ”Hur ska jag någonsin kunna gå i tjänsten, jag är ju förlamad?” (Matt. 28:19, 20) Apolonija lugnade henne och sa: ”Oroa dig inte. Jehova kommer att hjälpa dig.” Och Jehova gör verkligen det.

Så hur gör Dalia när hon går i tjänsten? Hon har flera sätt. Systrarna i församlingen hjälper henne att skriva brev med tankar från Bibeln. Hon berättar för systrarna hur hon skulle vilja uttrycka sig, och sedan skriver de ner hennes tankar. Hon vittnar också genom att skicka sms. Och när det är bra väder hjälper vännerna henne att komma ut så att hon kan vittna för människor på gatan eller i någon park.

Dalia och hennes mamma har fortsatt att göra andliga framsteg. De överlämnade sig åt Jehova och blev båda döpta i november 2004. I september 2008 bildades en polsk grupp i Vilnius. Eftersom det var behov av förkunnare där, bestämde de sig för att gå över till den gruppen. Dalia säger: ”Vissa månader blir jag orolig om det går ett tag innan jag kommer ut i tjänsten. Men sedan jag bett till Jehova om det, dröjer det inte länge förrän någon bestämmer tjänst med mig.” Hur ser hon på sin situation? ”Jag är förlamad i kroppen, inte i huvudet”, säger hon. ”Jag är så glad att jag kan få berätta för andra om Jehova!”