Hoppet om ”liv i överflöd” ersatte min fruktan för döden

Berättat av Piero Gatti

DET dova mullret blev starkare och starkare. Det följdes av tjutet från sirener som uppmanade människor att ta skydd. Sedan kom ljudet av fallande bomber och ett dån som spräckte trumhinnorna.

Så var det i Milano 1943/1944. Som ung soldat var jag stationerad där, och jag blev ofta skickad till utbombade skyddsrum för att samla ihop kvarlevorna av människor som blivit instängda där, kroppar som slitits i stycken till oigenkännlighet. Och det var inte bara andra människors död som jag kom i närkontakt med. Ibland var det med nöd och näppe jag själv undkom döden. Vid de tillfällena bad jag till Gud och lovade att jag skulle göra hans vilja om jag bara överlevde.

Min fruktan för döden försvinner

Jag växte upp i en by ungefär en mil utanför Como, nära gränsen till Schweiz. Redan som liten fick jag på nära håll uppleva sorg och rädsla för döden. Två av mina systrar hade dött i spanska sjukan. Och 1930, när jag bara var sex år, dog min mor, Luigia. Eftersom vi var katoliker följde jag religiösa föreskrifter och gick i mässan varje vecka. Men det var inte förrän många år senare som min fruktan för döden försvann, och det var i en frisersalong, inte i en kyrka.

År 1944 skördade andra världskriget många dödsoffer. Jag var en av de tiotusentals italienska soldater som flydde från krigszonen till det neutrala Schweiz. När vi anlände fördes vi till olika flyktingläger. Jag skickades till ett läger i närheten av Steinach, i nordöstra delen av landet. Där fick vi ganska stor frihet. Frisören i Steinach behövde hjälp i sin salong. Jag bodde och arbetade hos honom i bara en månad, men det räckte för att jag skulle bli bekant med en person som förändrade mitt liv.

En av kunderna var Adolfo Tellini, en italienare som bodde i Schweiz. Han var ett Jehovas vittne. Jag hade aldrig hört talas om den gruppen, och det var inte så konstigt med tanke på att det bara fanns 150 vittnen i hela Italien på den tiden. Adolfo berättade om underbara saker från Bibeln, löften om fred och om ”liv i överflöd”. (Joh. 10:10; Upp. 21:3, 4) Budskapet om en framtid utan krig och död fängslade mig. När jag kom tillbaka till flyktinglägret berättade jag om det här hoppet för en annan ung italienare, Giuseppe Tubini, och han tyckte också att det lät mycket intressant. Adolfo och andra vittnen kom och besökte oss i lägret då och då.

Adolfo tog mig med till Arbon, omkring en mil från Steinach, där det fanns en liten  grupp vittnen som höll möten på italienska. Jag blev så entusiastisk över det jag fick höra att jag veckan därpå gick dit till fots. Längre fram var jag med vid en sammankomst som vittnena höll i en kongresshall i Zürich. Jag blev särskilt tagen av en bildvisning med diabilder från utrotningsläger som visade högar av döda kroppar. Jag fick reda på att många tyska vittnen hade blivit dödade för sin tro. Vid den sammankomsten träffade jag Maria Pizzato. Hon hade dömts till 11 års fängelse av de fascistiska myndigheterna i Italien för att hon var ett Jehovas vittne.

När kriget var slut återvände jag till Italien och anslöt mig till den lilla församlingen i Como. Jag hade inte haft något regelrätt bibelstudium, men jag hade de grundläggande sanningarna klara för mig. Maria Pizzato hörde också till den församlingen. Hon talade med mig om behovet av att bli döpt och uppmanade mig att besöka Marcello Martinelli, som bodde i Castione Andevenno i provinsen Sondrio. Marcello var en trogen smord broder som hade dömts till ett 11-årigt fängelsestraff av diktaturregimen. Jag var tvungen att cykla åtta mil för att komma till honom.

Med hjälp av Bibeln förklarade Marcello kraven för att få bli döpt. Sedan bad vi till Jehova och begav oss till floden Adda, och där blev jag döpt. Det var i september 1946. För mig var det en mycket speciell dag! Jag var så uppfylld av att jag hade bestämt mig för att tjäna Jehova och hade fått ett säkert hopp för framtiden att jag när kvällen kom knappt tänkte på att jag hade cyklat 16 mil den dagen!

Den första sammankomsten i Italien efter kriget hölls i Milano i maj 1947. Det var cirka 700 närvarande, däribland många som hade genomlevt fascisternas förföljelse. Det hände något ganska ovanligt på den sammankomsten. Giuseppe Tubini, som jag hade vittnat för i flyktinglägret, höll doptalet – och sedan blev han själv döpt!

Vid den sammankomsten hade jag förmånen att få träffa broder Nathan Knorr från Betel i Brooklyn. Han uppmuntrade Giuseppe och mig att använda vår tid och kraft i tjänsten för Gud. Jag beslöt mig för att börja i heltidstjänsten inom en månad. När jag kom hem berättade jag det för min familj, som försökte avråda mig. Men jag hade bestämt mig. Så en månad senare började jag på Betel i Milano. Det var fyra missionärer som arbetade där: Giuseppe (Joseph) Romano och hans fru, Angelina, samt Carlo Benanti och hans fru, Costanza. Den femte medlemmen i Betelfamiljen var Giuseppe Tubini, som just kommit dit, och jag blev den sjätte.

Efter en månad på Betel fick jag börja i kretstjänsten och blev den förste inhemske kretstillsyningsmannen. Broder George Fredianelli från USA var redan i kretstjänsten. Han hade kommit 1946 och var den förste missionären i Italien. Han övade upp mig under några veckor, och sedan fick jag ge mig ut på det här äventyret på egen hand. Jag kommer särskilt ihåg den första församlingen jag besökte – Faenza. Tänk bara! Jag hade aldrig tidigare hållit tal i en församling! Men jag uppmuntrade de närvarande, däribland många ungdomar, att börja i heltidstjänsten. Längre fram var det många av de här ungdomarna som fick viktiga ansvarsuppgifter på det italienska fältet.

Jag hade börjat ett spännande liv i kretstjänsten, ett liv fyllt av överraskningar, omställningar, utmaningar och glädjeämnen. Jag fick även uppleva varm tillgivenhet från älskade bröder och systrar.

Det religiösa klimatet i efterkrigstidens Italien

Låt mig berätta något om den religiösa situationen i Italien på den tiden. Katolska kyrkan härskade oinskränkt. En ny författning  trädde visserligen i kraft 1948, men det var inte förrän 1956 som man upphävde de fascistlagar som hindrade vittnena från att predika fritt. Våra kretssammankomster blev ofta avbrutna, och det var prästerskapet som låg bakom det. Men det hände att prästernas planer misslyckades totalt, till exempel 1948 i Sulmona, en liten stad i mellersta Italien.

Sammankomsten hölls i en stor hörsal. Jag var ordförande på söndagsförmiddagen, och Giuseppe Romano höll det offentliga föredraget. För att vara på den tiden var åhörarskaran enorm. Vi var inte ens 500 förkunnare i hela landet, men i hörsalen trängdes 2 000 människor. I slutet av talet hoppade en ung man upp på scenen. Han hade fått instruktioner av två präster som befann sig i publiken. I ett försök att skapa förvirring började han ropa för full hals. Jag sade omedelbart till honom: ”Om du har något att säga får du hyra en egen lokal. Då kan du säga vad du vill.” Åhörarna blev inte särskilt imponerade av honom utan dränkte hans röst genom att ljudligt uttrycka sitt missnöje. Då hoppade den unge mannen ner från scenen och försvann.

På den tiden var det ett äventyr att ta sig från den ena församlingen till den andra. Ibland gick jag till fots, eller också cyklade jag, färdades med skraltiga, överfulla bussar eller tog tåget. Det hände att jag fick övernatta i ett stall eller i en redskapsbod. Kriget hade precis slutat, och de flesta italienare var fattiga. Vännerna var få, och de hade det inte så gott ställt. Men livet i Jehovas tjänst var ändå underbart.

Utbildning vid Gilead

År 1950 blev Giuseppe Tubini och jag inbjudna att gå igenom den 16:e klassen vid Gileadskolan för missionärer. Redan från början förstod jag att det skulle bli svårt för mig att lära mig engelska. Jag gjorde mitt allra bästa, men det var verkligen inte lätt. Vi skulle läsa igenom hela Bibeln på engelska. För att hinna med det hoppade jag ibland över lunchen och övade på högläsning. Till slut blev det min tur att hålla tal. Jag kommer ihåg lärarens kommentar som om det var i går: ”Dina gester och din entusiasm är lysande, men din engelska är fullständigt obegriplig!” Men trots allt lyckades jag ta mig igenom kursen. Sedan blev Giuseppe och jag förordnade att återigen tjäna i Italien. Med den extra utbildningen var vi båda bättre rustade att betjäna våra bröder.

 År 1955 gifte jag mig med Lidia. Jag hade hållit doptalet när hon döptes sju år tidigare. Hennes far, Domenico, var en omtyckt broder som hade lyckats få med alla sina sju barn i sanningen, trots att han förföljdes av fascistregimen och dömdes till tre års förvisning. Lidia var också en riktig kämpe för sanningen. Hon ställdes inför domstol tre gånger innan vår rätt att predika från hus till hus blev lagligen erkänd. När vi hade varit gifta i sex år föddes vår förste son, Beniamino. År 1972 fick vi en pojke till, Marco. Jag är verkligen glad över att de båda två tjänar Jehova nitiskt tillsammans med sina familjer.

Fullt verksam än i dag

Jag har levt ett lyckligt liv och fått vara med om många minnesvärda erfarenheter. Ett exempel var när min svärfar i början av 1980-talet skrev till Sandro Pertini, som då var president i Italien. Under fascisternas diktatur hade de båda förvisats till ön Ventotene, där sådana som uppfattades som fiender till regimen hamnade. Min svärfar bad om ett sammanträffande med presidenten och tänkte att han skulle få tillfälle att vittna för honom. Hans begäran beviljades och jag följde med honom. Vi fick ett hjärtligt mottagande – något vi inte alls var vana vid. Min svärfar fick stora famnen av presidenten. Sedan berättade vi om vår tro och gav honom en del litteratur.

År 1991 slutade jag i kretstjänsten efter att i 44 år ha rest runt i landet och besökt församlingarna. Under de följande fyra åren var jag tillsyningsman för en sammankomsthall, men sedan gjorde allvarliga hälsoproblem att jag var tvungen att ta det lite lugnare. Men tack vare Jehovas oförtjänta omtanke är jag fortfarande kvar i heltidstjänsten. Jag försöker göra mitt bästa för att predika och undervisa om de goda nyheterna och leder nu några bibelstudier. Bröderna säger att min entusiasm fortfarande är ”explosiv” när jag håller tal. Jag är tacksam mot Jehova för att min vitalitet inte har minskat med åren.

Som ung behärskades jag helt av min fruktan för döden, men den exakta kunskapen från Bibeln har gett mig ett säkert hopp om evigt liv – ”liv i överflöd”, som Jesus kallade det. (Joh. 10:10) Det är det jag ser fram emot nu – ett rikt liv i fred, trygghet och lycka, med storslagna välsignelser från Jehova. Må all ära gå till vår kärleksfulle Skapare, vars namn vi har förmånen att få bära. (Ps. 83:18)

[Karta på sidorna 22, 23]

(För formaterad text, se publikationen)

SCHWEIZ

BERN

Zürich

Arbon

Steinach

ITALIEN

ROM

Como

Milano

Adda

Castione Andevenno

Faenza

Sulmona

Ventotene

[Bild på sidan 22]

På väg till Gilead.

[Bild på sidan 22]

Giuseppe och jag vid Gileadskolan.

[Bild på sidan 23]

På vår bröllopsdag.

[Bild på sidan 23]

Min kära hustru har stått vid min sida i mer än 55 år.