Levnadsskildring

Äntligen förenade i sann tillbedjan!

BERÄTTAT AV SUMIKO HIRANO

Jag hade funnit den bästa levnadsvägen och ville att min man, Kazuhiko, skulle göra detsamma. Det skulle dröja 42 år innan det hände.

MIN man och jag gifte oss 1951, när jag var 21 år. Inom fyra år hade vi fått två söner, och mitt liv verkade på allt sätt välsignat.

En dag 1957 berättade min äldre syster att hon hade haft besök av en missionär som var ett Jehovas vittne. Trots att min syster var buddhist började hon studera Bibeln tillsammans med missionären och uppmuntrade mig att också göra det. Jag gick med på det trots att jag gick till en protestantisk kyrka. Jag tänkte att jag genom att studera med vittnena skulle kunna visa att de hade fel.

Jag märkte snart hur lite jag visste om Bibeln. Jag var tvungen att fråga missionären: ”Vem är Jehova?” Jag hade aldrig hört det namnet användas i min kyrka. Missionären, Daphne Cooke (senare Pettitt), slog upp Jesaja 42:8 som tydligt visar att Jehova är namnet på den allsmäktige Guden. Daphne besvarade alla mina frågor genom att använda Bibeln.

Jag ställde samma frågor till min präst. Han sade till mig: ”Det är en synd att ställa frågor. Tro bara på det du får höra.” Även om jag inte tyckte att det var fel att ställa frågor, fortsatte jag under ett halvårs tid att gå till kyrkan varje söndag förmiddag och vara med vid Jehovas vittnens möten på eftermiddagen.

Äktenskapet påverkas

Jag tyckte mycket om det jag fick lära mig  från Bibeln, och varje gång jag hade studerat eller varit på ett möte berättade jag för min man vad jag hade fått lära mig. Det gjorde att stämningen började bli tryckt oss emellan. Min man ville inte att jag skulle bli ett Jehovas vittne. Men jag tyckte att det var så givande att studera Bibeln, så jag fortsatte med det och att komma tillsammans med vittnena.

Innan jag gick hemifrån på möteskvällarna lagade jag Kazuhikos favoritmat, men han började i stället gå ut och äta. När jag kom hem var han på dåligt humör och vägrade prata. Efter ett par tre dagar blev han på bättre humör, men då var det dags för nästa möte.

Det var ungefär vid den här tiden som jag fick tuberkulos, en sjukdom som redan hade orsakat flera dödsfall i min mans släkt. Han blev därför väldigt orolig och sade att jag, när jag blev bättre, skulle få ägna mig åt precis vad jag ville. Min enda önskan var att han inte skulle motsätta sig att jag gick på mötena varje vecka, och det gjorde han inte heller.

Det tog sex månader för mig att tillfriskna, och under den tiden gick jag in för att studera Bibeln på djupet. Jag försökte finna motsägelser i Jehovas vittnens läror och hade tänkt sluta studera om jag upptäckte bara en enda felaktighet. Men jag fann inte någon. I stället såg jag tydligt felaktigheterna i den protestantiska kyrkans läror. Jag lärde känna Jehovas kärlek och rättvisa och insåg värdet av att leva efter hans lagar.

När jag hade tillfrisknat höll min man sitt löfte och lät mig gå på mötena. Jag gick framåt andligen, och i maj 1958 blev jag döpt som ett Jehovas vittne. Jag längtade efter att kunna få tillbe den sanne Guden tillsammans med min familj.

Jag ger mina barn andlig vägledning

Mina söner följde alltid med mig på mötena och i förkunnararbetet, men det var vissa episoder som fick mig att förstå att de tog till sig av det de fick lära sig från Bibeln. En dag var Masahiko, min sexårige son, utanför huset och lekte. Jag hörde en kraftig skräll och någon som skrek. En granne kom inrusande i huset och ropade att min son hade blivit påkörd av en bil. Var han död? Jag tvingade mig själv att inte gripas av panik och rusade ut. Synen av hans förstörda cykel fick mig att frukta det värsta, men så såg jag honom komma gående mot mig utan att vara allvarligt skadad. Han klamrade sig fast vid mig och sade: ”Mamma, visst var det Jehova som hjälpte mig?” Att se honom vid liv och höra honom säga de vackra orden fick mig att börja gråta.

En annan dag, när vi var ute i förkunnartjänsten, träffade vi en äldre man som skrek: ”Vad håller du på med egentligen – släpa runt ett litet barn på det här viset? Jag tycker synd om honom.” Innan jag hann säga något sade Tomoyoshi, som då var åtta år, artigt: ”Men farbror, min mamma tvingar mig inte att predika. Jag gör det för att jag vill tjäna Jehova.” Den äldre mannen bara stirrade, helt mållös.

 Andligt sett var mina söner faderlösa. Det var jag som fick ta ansvaret att undervisa dem om Bibelns sanningar, och det trots att jag fortfarande hade så mycket att lära mig. Jag fördjupade min kärlek, tro och nitälskan och försökte vara ett gott föredöme. Varje dag bad jag till Jehova och tackade honom tillsammans med barnen. Jag berättade för dem om mina erfarenheter i förkunnararbetet, och det gjorde dem positivt inställda till tjänsten. När de längre fram blev tillfrågade varför de hade börjat som pionjärer, eller heltidsförkunnare, svarade de: ”Vi såg att vår mor var lycklig i sin tjänst som pionjär, och vi ville också vara lyckliga.”

Jag var mycket noga med att inte tala nedsättande om deras far eller om någon i församlingen. Jag insåg att negativa kommentarer kunde ha en skadlig inverkan på barnen. De skulle kunna förlora respekten inte bara för den som blev kritiserad, utan också för den som framförde kritiken.

Problem övervinns

År 1963 flyttade vi till Taiwan på grund av min mans arbete. Han sade att det skulle orsaka problem om jag predikade för den japansktalande kolonin. Vi skulle bli hemskickade till Japan, och det skulle skapa problem för det företag han arbetade åt. Han ville bryta vår kontakt med vittnena.

På Taiwan, där alla möten hölls på kinesiska, fick vi ett varmt mottagande av vittnena. Jag bestämde mig för att lära mig kinesiska för att kunna vittna för lokalbefolkningen i stället för att vittna för dem som talade japanska. På det sättet undvek jag de problem som min man hade talat om.

Vår vänskap med vittnena på Taiwan styrkte oss. Ett missionärspar, Harvey och Kathy Logan, hjälpte oss oerhört mycket. Broder Logan blev en andlig far för mina pojkar. Han visade att livet i Jehovas tjänst inte är torrt och tråkigt. Jag tror att det var medan vi bodde på Taiwan som pojkarna beslöt sig för att tjäna Jehova.

Tomoyoshi och Masahiko gick i en amerikansk skola och fick lära sig både engelska och kinesiska. Den undervisning de fick där blev en tillgång för dem längre fram i deras tjänst för den sanne Guden, Jehova. Jag är djupt tacksam mot Jehova för att det som hade kunnat bli en svår period i vårt liv i stället kom att medföra bestående välsignelser. Efter den här oförglömliga tre och ett halvt år långa perioden på Taiwan återvände vi till Japan.

Pojkarna var nu i tonåren och ville bli mer och mer självständiga. Jag ägnade många timmar åt att resonera med dem om bibliska principer, och med Jehovas hjälp klarade  de av den här besvärliga tiden. Efter gymnasiet började Tomoyoshi som pionjär. Han fick hjälpa fyra personer fram till överlämnande och dop under sina första år som pionjär. Masahiko följde sin brors exempel och började som pionjär direkt efter skolan, och under sina fyra första år som pionjär hjälpte han fyra ungdomar att bli vittnen.

Sedan fick de ännu fler välsignelser från Jehova. Tomoyoshi studerade med en man vars hustru jag hade studerat med. Parets båda döttrar blev också vittnen. Längre fram gifte sig Tomoyoshi med den äldsta dottern, Nobuko, och Masahiko gifte sig med den yngsta, Masako. Tomoyoshi och Nobuko tjänar nu vid Jehovas vittnens huvudkontor i Brooklyn i New York, och Masahiko och Masako är missionärer i Paraguay.

Min mans gradvisa förändring

Min man verkade likgiltig för vår tro under de här åren, men vi kunde ändå se att han började ändra sig. När andra vände sig emot mig försvarade han mina trosuppfattningar, och han understödde Bibelns sanningar utan att själv vara medveten om det. Han gav också materiell hjälp till behövande vittnen. I ett kort tal vid en av våra söners bröllop sade han: ”Att undervisa andra om det rätta levnadssättet är det viktigaste och svåraste arbete som finns. Mina söner och deras hustrur har valt att göra denna den svåraste av vägar till sin levnadsbana. Jag ber er att tänka på dem och ge dem ert stöd.” Allt det här gjorde mig övertygad om att han en dag skulle förena sig med oss i att tjäna Jehova.

Jag ordnade så att medvittnen kom hem och besökte oss. Jag inbjöd Kazuhiko till möten och sammankomster och även till åminnelsen av Kristi död. Och när hans arbetssituation tillät det följde han med, om än motvilligt. Många gånger trodde jag att han skulle tacka ja till ett bibelstudium och bjöd därför hem olika församlingsäldste. Men han vägrade. Jag undrade vad det var som var fel.

Jag kom att tänka på aposteln Petrus ord: ”Ni hustrur [skall] underordna er era män, så att, om några inte är lydiga mot ordet, de kan vinnas utan ord genom sina hustrurs uppförande, eftersom de har varit ögonvittnen till ert rena uppförande förbundet med djup respekt.” (1 Petrus 3:1, 2) Jag insåg att jag inte alltid hade följt det rådet. För att till fullo göra det behövde jag gå framåt andligen.

År 1970 började jag som pionjär med målet att bli en mer andlig människa. Det gick tio år, och det gick tjugo, men jag såg fortfarande ingen förändring hos min man i andligt avseende. En gång sade en kvinna som jag studerade Bibeln med: ”Det måste vara svårt att hjälpa andra, när du inte ens kan hjälpa din egen man.” De orden gjorde mig missmodig, men jag gav inte upp.

I slutet av 1980-talet var våra föräldrar mycket gamla. Det var ansträngande och stressande att ta hand om dem och samtidigt sköta mina andra uppgifter. Under många år hade de alla varit emot min tro på Jehova, men jag hade ändå försökt vara så kärleksfull mot dem som möjligt. En kort tid innan min 96-åriga mor dog, sade hon till mig: ”Sumiko, om jag får uppstå skall jag gå med i din religion.” Jag förstod då att mina ansträngningar inte hade varit förgäves.

Det jag hade gjort för våra föräldrar hade inte gått Kazuhiko obemärkt förbi. För att visa sin uppskattning började han regelbundet följa med på mötena och gjorde så under flera års tid, men utan att egentligen göra några andliga framsteg. Jag fortsatte att försöka vara honom till lags. Jag bjöd hem hans vänner och till och med hans utländska affärskolleger på mat. När han ägnade sig åt sina fritidsintressen gjorde jag honom sällskap, och när timkvoten för pionjärer sänktes till 70 timmar per månad, använde jag ännu mer tid tillsammans med honom.

Pensionering medför förändringar

Min man gick i pension 1993. Nu äntligen, tänkte jag, kommer han att få tid till att studera  Bibeln. Men han sade att det skulle vara vanvördigt att tillbe Gud bara för att han hade tid till det. Om han skulle tillbe Gud, skulle det vara för att han själv ville det, och han bad mig att inte pressa honom.

En dag frågade Kazuhiko om jag nu kunde tänka mig att bara ägna mig åt honom resten av mitt liv. Det sårade mig, eftersom jag hade gjort allt jag kunnat för honom ända sedan jag gifte mig med honom. Jag hade verkligen ansträngt mig för att göra honom lycklig, men han tyckte att jag hade levt mer för Jehova än för honom. När jag hade tänkt över det hela, sade jag att jag inte kunde göra mer för honom än vad jag redan gjorde. Men om han var villig att engagera sig i det som jag ägnade mig åt, skulle vi kunna börja ett underbart nytt liv tillsammans, ett liv som inte bara skulle vara några få år, utan för evigt. Dagarna gick, och han sade inget mer om saken. Men så till slut frågade han: ”Skulle du i så fall vilja studera Bibeln med mig?” Varje gång jag tänker på de orden klappar hjärtat lite extra.

Först bad jag en församlingsäldste leda studiet, men min man sade till mig: ”Jag vill inte studera med någon annan än med dig.” Så vi två började studera Bibeln varje dag. Eftersom jag tillhörde en kinesisk församling och min man talar det språket flytande, studerade vi på kinesiska. Vi läste också igenom hela Bibeln tillsammans på mindre än ett år.

En äldste i den kinesiska församlingen och hans hustru visade oss båda personligt intresse under den här tiden. Trots att de var yngre än våra barn, blev vi verkliga vänner. Många andra vittnen visade också min man personligt intresse. De var gästfria mot oss och talade med Kazuhiko som om han var deras far. Det här gjorde honom mycket glad.

En dag kom ett brev med en inbjudan till ett bröllop från ett par i församlingen, och det var adresserat till min man. Att han på det här sättet blev erkänd som familjens huvud gjorde ett djupt intryck på honom, och han beslöt sig för att närvara. Det dröjde inte länge förrän han pratade otvunget med vittnena och började studera Bibeln tillsammans med en äldste i församlingen. Hans bibelstudium, mötesnärvaro och församlingens kärleksfulla anda hjälpte honom att göra fina andliga framsteg.

En andligt förenad familj till slut

I december 2000 blev min man döpt som ett tecken på sitt överlämnande åt Jehova. Våra söner och deras hustrur kom långväga ifrån för att få se detta nutida ”underverk”. Det dröjde 42 år, men nu är vi äntligen förenade i sann tillbedjan.

Min man och jag börjar numera dagen med att resonera om en bibelvers, och vi läser också ett avsnitt i Bibeln tillsammans. Varje dag samtalar vi om andliga ting och tar del i andlig verksamhet. Min man är nu biträdande tjänare i församlingen, och nyligen höll han ett offentligt bibliskt föredrag på kinesiska. Jag tackar Jehova för att han har fört oss samman. Tillsammans med alla mina nära och kära ser jag fram emot att få försvara Jehovas namn och suveränitet i evighet.

[Karta på sidan 13]

(För formaterad text, se publikationen)

KINA

NORDKOREA

SYDKOREA

Japanska havet

JAPAN

Tokyo

Östkinesiska havet

TAIWAN

Taipei

[Bild på sidan 12]

Vår familj 1958, det år jag blev döpt

[Bilder på sidan 13]

Vi blev andligt styrkta av sådana vänner som Harvey och Kathy Logan när vi flyttade från Tokyo till Taipei

[Bild på sidan 15]

Vår familj är nu förenad i sann tillbedjan