”Vi måste lyda Gud som vår härskare mer än människor”

Befriade genom ”dyrbart blod”

JEHOVAS största kärlekshandling var att sända sin enfödde Son för att offra sitt fullkomliga mänskliga liv som en lösen. Som syndfulla människor behöver vi verkligen denna lösen, eftersom ingen ofullkomlig människa ”på något sätt [kan] friköpa ens en broder eller ge Gud en lösen för honom ..., så att han skulle få leva för alltid”. (Psalm 49:6–9) Vi är verkligen tacksamma över att Gud ”gav sin enfödde Son, för att var och en som utövar tro på honom inte skall bli tillintetgjord utan ha evigt liv”. (Johannes 3:16)

Hur får vi befrielse genom återlösningen? Vi skall nu begrunda fyra sätt varpå den här storslagna kärlekshandlingen från Jehovas sida ger oss befrielse.

Frigörelse genom lösen

För det första kan Jesu offer befria oss från nedärvd synd. Vi är alla födda i synd. Ja, vi är syndiga redan innan vi kan bryta Guds lag. Hur då? I Romarna 5:12 sägs det: ”Synden kom in i världen genom en enda människa [Adam], och döden genom synden.” Eftersom vi är Adams avkomlingar, har vi ärvt hans ofullkomlighet. Men genom betalningen av lösen kan vi bli befriade från den nedärvda syndens grepp. (Romarna 5:16) Jesus smakade ”döden för varje människa” genom att bära syndens verkningar för Adams avkomlingar. (Hebréerna 2:9; 2 Korinthierna 5:21; 1 Petrus 2:24)

För det andra kan återlösningen befria oss från syndens dödliga verkningar. ”Den lön synden betalar ut är död.” (Romarna 6:23) Straffet för synd är död. Guds Son gjorde genom sin offerdöd det möjligt för lydiga människor att få evigt liv. Ja, ”den som utövar tro på Sonen har evigt liv; den som inte lyder Sonen skall inte få se livet”. (Johannes 3:36)

Lägg märke till att vi kan bli befriade från syndens verkningar enbart om vi utövar tro på Guds Son. Det innebär att vi gör förändringar i vårt liv och försöker föra det i harmoni med Guds vilja. Vi måste överge det orätta levnadssätt vi tidigare kan ha haft och sedan göra sådant som behagar Gud. Aposteln Petrus sade att vi behöver ”ändra ... sinne och vända om för att få ... [våra] synder utplånade”. (Apostlagärningarna 3:19)

För det tredje befriar Jesu offer oss från ett skuldtyngt samvete. Alla som överlämnar sig åt Jehova och blir döpta lärjungar till hans Son får tröst och lättnad. (Matteus 11:28–30) Vi kan trots vår ofullkomlighet få glädjen att tjäna Gud med ett rent samvete. (1 Timoteus 3:9; 1 Petrus 3:21) När vi bekänner våra synder och överger dem får vi barmhärtighet och blir befriade från ett plågat samvete. (Ordspråksboken 28:13)

Ger hjälp och hopp

Slutligen blir vi genom att utöva tro på återlösningen befriade från fruktan för hur vår ställning inför Gud är. Aposteln Johannes skrev: ”Om någon ... begår en synd, då har vi en hjälpare hos Fadern, Jesus Kristus.” (1 Johannes 2:1) Aposteln Paulus skrev så här om Jesu roll som hjälpare: ”Han [kan]  också fullständigt rädda dem som närmar sig Gud genom honom, eftersom han alltid är vid liv för att lägga sig ut för dem.” (Hebréerna 7:25) Så länge minsta spår av synd finns kvar hos oss behöver vi översteprästen Jesu Kristi tjänster för att kunna ha en rättfärdig ställning inför Gud. Hur har Jesus handlat som överstepräst för oss?

Fyrtio dagar efter sin uppståndelse år 33 for Jesus upp till himlen, där han frambar värdet av sitt ”dyrbara blod” till Gud. Som ett resultat av detta kommer Jesus snart att befria lydiga människor från synd och död. * (1 Petrus 1:18, 19) Håller du därför inte med om att Jesus Kristus förtjänar vår kärlek och lydnad?

Jehova Gud förtjänar också vår kärlek och lydnad. Det var han som i kärlek gjorde det möjligt för oss att få ”frigörelse genom lösen”. (1 Korinthierna 1:30) Vi har honom att tacka både för vårt liv och för framtidsutsikten att få leva för evigt. Därför har vi all anledning att ”lyda Gud som vår härskare mer än människor”. (Apostlagärningarna 5:29)

[Fotnot]

[Ruta/Bilder på sidan 9]

VISSTE DU?

• Jesus for upp till himlen från Olivberget. (Apostlagärningarna 1:9, 12)

• Det var endast Jesu trogna apostlar som bevittnade hans himmelsfärd. (Apostlagärningarna 1:2, 11–13)