Människans hopp om liv och befrielse

FORNTIDENS trogna hade hoppet om liv och befrielse. Aposteln Paulus framhåller detta i sitt brev till de kristna i Rom. Han talar om Abrahams avkomlingar som levde innan den mosaiska lagen gavs, och han talar om sig själv, en hebré, som om han levde då i den bemärkelsen att han som ännu ofödd var till i sina förfäders länder. Han säger: ”Jag var en gång vid liv utan lag; men när budet kom, fick synden liv igen, och jag dog. Och budet som var till liv, detta fann jag vara till död.” (Romarna 7:9, 10; jämför Hebréerna 7:9, 10, fotnoten.) Män som Abel, Enok, Noa och Abraham satte sitt hopp till Gud. De trodde på den ”avkomma” som skulle krossa ormens huvud, något som skulle innebära befrielse. (1 Moseboken 3:15; 22:16–18) De såg fram emot Guds kungarike, ”staden som har de verkliga grundvalarna”. De trodde att de döda skulle väckas upp till liv igen. (Hebréerna 11:10, 16, 35)

När Jehova gav israeliterna lagen sade han: ”Ni skall följa mina stadgar och mina rättsliga beslut, ty den människa som handlar efter dem skall leva genom dem.” (3 Moseboken 18:5) Israeliterna välkomnade utan tvivel lagen, för den gav dem hoppet om liv. Lagen var ”helig och rättfärdig”, och de som fullt ut kunde leva upp till dess normer skulle bli förklarade fullständigt rättfärdiga. (Romarna 7:12) Men i stället för att ge liv visade lagen att israeliterna, och människor i allmänhet, var ofullkomliga och syndare. Den dömde dessutom judarna till döden. (Galaterna 3:19; 1 Timoteus 1:8–10) Paulus skrev: ”När budet kom, fick synden liv igen, och jag dog.” Den mosaiska lagen kunde alltså inte ge liv och befrielse.

Aposteln säger i sin argumentation: ”Om nämligen en lag hade blivit given som kunde ge liv, då skulle rättfärdighet faktiskt ha kommit genom lag.” (Galaterna 3:21) Judarna var syndare eftersom de var avkomlingar av Adam. Men de kom också under förbannelse därför att de bröt lagen. Det var därför som Kristus måste dö på en tortyrpåle, som Paulus säger: ”Kristus köpte oss fria från lagens förbannelse genom att bli en förbannelse i stället för oss, eftersom det står skrivet: ’Förbannad är var och en som är upphängd på en träpåle.’” (Galaterna 3:13) Genom att undanröja detta hinder, nämligen den förbannelse som vilade över judarna för att de hade brutit mot lagen, gjorde Jesus Kristus det möjligt för dem att uppnå liv. Den lösen han betalade kunde således bli till nytta både för judarna och för andra.

Det framgår tydligt av Bibeln att Guds tjänare alltid har haft hoppet om att Gud skulle ge dem befrielse och evigt liv. Detta hopp har uppmuntrat dem att förbli trogna. Det är inget själviskt hopp, för Paulus skriver: ”Utan tro är det omöjligt att behaga honom, ty den som närmar sig Gud måste tro att han är till och att han belönar dem som uppriktigt söker honom.” (Hebréerna 11:6) Det är en sådan Gud Jehova är, och det är en av orsakerna till att han förtjänar sina skapelsers fulla hängivenhet.