Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Ett rikt och lyckligt självuppoffrande liv

Ett rikt och lyckligt självuppoffrande liv

Levnadsskildring

Ett rikt och lyckligt självuppoffrande liv

BERÄTTAT AV MARIAN OCH ROSA SZUMIGA

”Villigt skall jag frambära slaktoffer åt dig”, sägs det i Psalm 54:6. Det uttalandet har varit mottot i livet för Marian Szumiga och hans hustru, Rosa, som bor i Frankrike. De berättade nyligen om några av höjdpunkterna under ett långt och givande liv i tjänst för Jehova.

MARIAN: Mina föräldrar var katoliker och kom hit som invandrare från Polen. Min far var en enkel man. Han fick aldrig möjlighet att gå i skolan, men under första världskriget lärde han sig att läsa och skriva medan han låg i fält. Far var en gudfruktig man, men kyrkan gjorde honom ofta besviken.

Det var speciellt en händelse han aldrig kunde glömma. En dag under kriget fick hans förband besök av en fältpräst. När en granat briserade i närheten flydde prästen i panik, och han slog hästen med ett krucifix för att mana på den. Far tog mycket illa vid sig av att en Guds ”representant” använde ett ”heligt” föremål för att skynda på sin flykt. Trots sådana erfarenheter och de fasor som far hade sett under kriget försvagades inte hans tro på Gud. Han sade ofta att det var tack vare Gud han kom helskinnad tillbaka från kriget.

”Lilla Polen”

År 1911 gifte sig min far med en flicka från en grannby. Hon hette Anna Cisowski. Kort efter kriget, 1919, emigrerade far och mor från Polen till Frankrike, där far började arbeta i kolgruvorna. Jag föddes i mars 1926 i Cagnac-les-Mines i sydvästra Frankrike. Efter det bosatte sig mina föräldrar i en polsk koloni i Loos-en-Gohelle nära Lens i norra Frankrike. Bagaren var polack, slaktaren var polack och församlingsprästen var polack. Inte undra på att området kallades Lilla Polen! Mina föräldrar var engagerade i olika aktiviteter i samhället. Far anordnade ofta föreställningar med teater, musik och sång. Han hade också regelbundna diskussioner med prästen, men han var aldrig nöjd med prästens vanliga svar: ”Det finns många mysterier.”

En dag 1930 knackade två kvinnor på vår dörr. De var bibelforskare, som Jehovas vittnen kallades på den tiden. Min far skaffade sig en bibel av dem, en bok som han länge velat läsa. Han och mor läste också ivrigt de bibliska publikationer som kvinnorna lämnade. Mina föräldrar blev djupt berörda av det de läste i dessa publikationer. Trots sitt upptagna liv började mina föräldrar vara med vid möten som anordnades av bibelforskarna. Diskussionerna med prästen blev allt livligare, tills han en dag sade att om mina föräldrar fortsatte att vara tillsammans med bibelforskarna skulle min syster Stéphanie utestängas från katekesundervisningen. ”Oroa dig inte över det”, sade far. ”Från och med nu följer min dotter och de andra barnen med oss till bibelforskarnas möten.” Far tog avstånd från kyrkan, och i början av 1932 blev mina föräldrar döpta. Då fanns det bara omkring 800 förkunnare av Guds kungarike i Frankrike.

Rosa: Mina föräldrar kom från Ungern och hade, precis som Marians familj, slagit sig ner i norra Frankrike för att arbeta i kolgruvorna. Jag föddes 1925. År 1937 började ett Jehovas vittne, Auguste Beugin, eller Papa Auguste som vi kallade honom, komma med Vakttornet på ungerska till mina föräldrar. De tyckte att tidskrifterna var intressanta, men ingen av dem blev ett Jehovas vittne.

Trots att jag var ung berördes jag i mitt hjärta av det jag läste i Vakttornet, och Papa Augustes svärdotter, Suzanne Beugin, tog sig an mig. Mina föräldrar tillät att hon tog med mig till mötena. När jag senare började arbeta blev min far irriterad över att jag var med vid mötena på söndagar. Även om han vanligtvis var godmodig sade han klagande: ”Du är inte här under veckan, och på söndagarna går du på dina möten!” Men jag fortsatte. Så en dag sade min far: ”Packa din väska och ge dig av!” Det var sent på kvällen. Jag var bara 17 år och hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen. Till slut hamnade jag storgråtande hemma hos Suzanne. Jag bodde hos henne i ungefär en vecka innan far skickade min syster för att hämta hem mig. Jag var blyg av naturen, men tanken i 1 Johannes 4:18 hjälpte mig att stå fast. Där sägs det att ”den fullkomliga kärleken jagar bort fruktan”. Jag blev döpt 1942.

Ett dyrbart andligt arv

Marian: Jag blev döpt 1942, samtidigt som mina systrar Stéphanie och Mélanie och min bror Stéphane. I vårt hem kretsade familjelivet kring Guds ord. Medan vi allesammans satt kring bordet brukade far läsa Bibeln för oss på polska. På kvällarna lyssnade vi ofta på våra föräldrar när de berättade erfarenheter från förkunnartjänsten. Sådana andligt värdefulla stunder lärde oss att älska Jehova och förtrösta på honom mer och mer. På grund av dålig hälsa tvingades far sluta arbeta, men han fortsatte att ta hand om oss andligt och materiellt.

Eftersom far nu hade tid över, ledde han varje vecka ett bibelstudium på polska med ungdomarna i församlingen. Där lärde jag mig att läsa polska. Far uppmuntrade ungdomarna på andra sätt också. En gång när broder Gustave Zopfer, som på den tiden hade tillsyn över Jehovas vittnens arbete i Frankrike, besökte vår församling, ordnade far med en kör och ett bibliskt drama som handlade om kung Belsassars festmåltid och skriften på väggen. (Daniel 5:1–31) Daniels roll spelades av Louis Piéchota, som senare intog en fast ståndpunkt mot nazisterna. * Det var en sådan atmosfär vi barn växte upp i. Vi såg att våra föräldrar var fullt upptagna med andliga angelägenheter. Nu förstår jag vilket dyrbart arv mina föräldrar gav oss.

När andra världskriget bröt ut 1939 förbjöds Jehovas vittnens predikoverksamhet i Frankrike. Vid ett tillfälle blev vår by genomsökt, och alla hus omringades av tyska soldater. Far hade gjort ett lönnfack i botten på en garderob, och vi gömde olika bibliska publikationer där. Men flera exemplar av broschyren Fascism eller frihet låg i en låda i ett skåp i matrummet. Far gömde dem snabbt i fickan på en jacka som hängde i korridoren. Två soldater och en fransk polis sökte igenom vårt hus. Vi höll andan. En av soldaterna sökte igenom kläderna som hängde i korridoren, och efter en liten stund kom han in i köket, där vi var, med broschyrerna i handen. Han stirrade på oss, lade broschyrerna på bordet och fortsatte sökandet i en annan del av huset. Jag tog snabbt upp broschyrerna och lade dem i en låda som soldaterna redan hade sökt igenom. Soldaten frågade aldrig efter broschyrerna – det var som om han hade glömt bort dem helt och hållet!

Jag börjar i heltidstjänsten

År 1948 bestämde jag mig för att börja tjäna Jehova på heltid i pionjärtjänsten. Kort därefter fick jag ett brev från Jehovas vittnens avdelningskontor i Frankrike. Jag hade blivit förordnad att tjäna som pionjär i församlingen i Sedan nära Belgien. Mina föräldrar blev mycket glada över att jag valde att tjäna Jehova på det sättet. Samtidigt påpekade far att pionjärtjänsten inte var något latmansgöra utan skulle innebära hårt arbete. Men han sade att jag alltid var välkommen hem och att jag kunde räkna med honom om jag fick problem. Trots att mina föräldrar inte hade så mycket pengar köpte de mig en ny cykel. Jag har fortfarande kvar kvittot på cykeln, och när jag tittar på det får jag tårar i ögonen. Far och mor dog 1961, men fars visa ord klingar fortfarande i mina öron. De har uppmuntrat och tröstat mig genom åren i Jehovas tjänst.

En annan källa till uppmuntran var en 75-årig kristen syster i församlingen i Sedan, Elise Motte. Under sommaren cyklade jag till de avsides belägna byarna för att förkunna, och Elise tog tåget. Men en dag strejkade lokförarna, och Elise kunde inte komma hem. Den enda lösning jag kunde komma på var att sätta henne på pakethållaren på cykeln och skjutsa henne hem – en inte särskilt bekväm färd. Morgonen efter tog jag med mig en kudde och hämtade Elise hemma hos henne. Hon slutade åka tåg, och för de sparade biljettpengarna kunde hon köpa oss något varmt att dricka vid middagstid. Vem hade kunnat tro att min cykel skulle komma att användas för kollektivtrafik?

Fler ansvarsuppgifter

År 1950 blev jag tillfrågad om att tjäna som kretstillsyningsman för hela norra Frankrike. Jag var bara 23 år, och först blev jag helt förskräckt. Jag trodde att avdelningskontoret hade gjort ett misstag! Många frågor for genom huvudet: Klarar jag av det här uppdraget, både andligt och fysiskt? Hur skall jag kunna bo på olika ställen varje vecka? Sedan sex års ålder har jag dessutom haft ett ögonfel som kallas strabism, vilket gör att det ena ögat är utåtskelande. Det har alltid gjort mig mycket osäker, och jag har oroat mig för hur andra skall reagera. Lyckligtvis fick jag vid det här tillfället mycket hjälp av Stefan Behunick, som hade gått igenom missionärsskolan Gilead. Broder Behunick hade blivit utvisad från Polen på grund av sitt predikoarbete och kom då till Frankrike. Hans mod gjorde verkligen intryck på mig. Han hade djup respekt för Jehova och sanningen. Några tyckte att han var för sträng mot mig, men jag lärde mig så mycket av honom. Hans oförskräckta inställning gjorde att min tillförsikt växte.

Kretstjänsten ledde till att jag fick uppleva underbara erfarenheter i förkunnartjänsten. År 1953 ombads jag att besöka en viss man som hette Paoli. Han bodde söder om Paris och hade en prenumeration på Vakttornet. Vi träffades, och jag fick veta att han hade varit i armén och att han tyckte mycket om Vakttornet. Han berättade att han efter att ha läst en artikel om åminnelsen av Kristi död i ett av de senaste numren hade firat högtiden själv och läst i Psalmerna i Bibeln resten av kvällen. Vårt samtal fortsatte nästan hela eftermiddagen. Innan jag gick talade vi också helt kort om dopet. Senare skickade jag honom en inbjudan till vår kretssammankomst, som skulle hållas i början av 1954. Paoli kom dit, och han var en av de 26 personer som blev döpta vid den sammankomsten. Sådana erfarenheter är fortfarande en källa till glädje för mig.

Rosa: I oktober 1948 började jag tjäna som pionjär. Efter att ha tjänat i Anor nära Belgien fick jag flytta till Paris tillsammans med en annan pionjär, Irène Kolanski (nu Leroy). Vi bodde i ett pyttelitet rum i Saint-Germain-des-Près mitt i staden. Jag som hade vuxit upp på landet var mycket imponerad av parisarna. Jag föreställde mig att alla var sofistikerade och mycket intelligenta. Men när jag predikade för dem lärde jag mig snart att de var som alla andra människor. Många gånger jagade portvakten i väg oss, och det var svårt att sätta i gång bibelstudier. Men några tog ändå emot budskapet.

Vid en kretssammankomst 1951 blev Irène och jag intervjuade om vår pionjärtjänst. Gissa vem som intervjuade oss? En ung kretstillsyningsman som hette Marian Szumiga. Vi hade träffats en gång tidigare, men efter den här sammankomsten började vi brevväxla. Marian och jag hade mycket gemensamt, bland annat att vi döptes samma år och blev pionjärer samma år. Men viktigast av allt var att vi båda ville fortsätta i heltidstjänsten. Så efter att ha tänkt över saken under bön gifte vi oss den 31 juli 1956. I och med det steget började ett helt nytt liv för mig. Jag måste vänja mig vid att inte bara vara gift, utan också att följa med Marian i kretstjänsten, vilket innebar att vi fick bo i olika hem varje vecka. Till att börja med var det verkligen inte lätt, men stora glädjeämnen låg framför oss.

Ett rikt liv

Marian: Under årens lopp har vi haft privilegiet att hjälpa till med att förbereda ett antal sammankomster. Särskilt kära minnen har jag av en som hölls 1966 i Bordeaux. På den tiden var Jehovas vittnens arbete i Portugal förbjudet, så sammankomstprogrammet framfördes också på portugisiska till nytta för de vittnen som kunde resa till Frankrike. Hundratals av våra kristna bröder och systrar från Portugal kom, men det var svårt att hitta logi åt alla. Eftersom vittnena i Bordeaux inte hade tillräckligt med plats för dem i sina hem, hyrde vi en tom biograf att använda som sovsal. Vi tog bort alla sittplatser, och en ridå från scenen användes till att dela av lokalen till två sovsalar, en för bröderna och en för systrarna. Vi installerade också duschar och handfat, lade hö på betonggolvet och täckte det med kraftigt tyg. Alla var nöjda med arrangemangen.

Efter sammankomstsessionerna besökte vi våra bröder och systrar i sovsalen. Det var en underbar stämning där. Vi blev verkligen uppmuntrade av att höra dem berätta vad de hade varit med om under alla år av motstånd. När de reste efter sammankomsten hade vi tårar i ögonen allihop.

Vi hade fått ett annat privilegium två år tidigare, 1964, när jag blev ombedd att tjäna som områdestillsyningsman. Ännu en gång undrade jag om jag skulle klara av uppdraget. Men jag sade till mig själv att om de ansvariga bröderna bad mig att ta emot ett sådant uppdrag trodde de uppenbarligen att jag skulle kunna gå i land med det. Det var mycket trevligt att få samarbeta så nära med andra resande tillsyningsmän. Jag lärde mig mycket av dem. Många av dem är verkligt fina exempel på tålamod och uthärdande, egenskaper som är mycket viktiga i Jehovas ögon. Jag har kommit att förstå att om vi bara lär oss att vänta, så vet Jehova var han skall hitta oss.

År 1982 bad bröderna vid avdelningskontoret oss att också ta hand om en liten grupp med 12 polska förkunnare i Boulogne–Billancourt i utkanten av Paris. Det var en överraskning. Jag kände till teokratiska uttryck på polska, men det var svårt för mig att bilda meningar. Brödernas vänlighet och samarbetsanda var emellertid till stor hjälp för mig. Nu finns det omkring 170 förkunnare i den församlingen, däribland närmare 60 pionjärer. Senare besökte Rosa och jag också polska grupper i Danmark, Tyskland och Österrike.

Ändrade omständigheter

Att besöka olika församlingar var vårt liv, men min sviktande hälsa gjorde att vi måste sluta i resetjänsten 2001. Vi hittade en lägenhet i staden Pithiviers, där min syster Ruth bor. Omtänksamt nog förordnade avdelningskontoret oss som pionjärer med särskilt uppdrag, med ett timkrav anpassat till våra omständigheter.

Rosa: Det första året efter det att vi slutat i kretstjänsten var mycket svårt för mig. Förändringen var så stor att jag kände mig helt onyttig. Sedan påminde jag mig själv om att jag fortfarande kunde använda min tid och mina krafter väl genom att tjäna som pionjär. Nu är jag lycklig över att få arbeta tillsammans med de andra pionjärerna i vår församling.

Jehova har alltid tagit hand om oss

Marian: Jag är mycket tacksam mot Jehova för att jag har haft Rosa som min kamrat de senaste 48 åren. Under alla år i resetjänsten var hon ett fantastiskt stöd för mig. Inte en enda gång hörde jag henne säga: Jag önskar att vi kunde slå oss till ro och skaffa ett eget hem.

Rosa: Ibland kunde någon säga till mig: ”Det liv ni lever är inte normalt. Ni bor alltid hos andra.” Men vad är egentligen ett ”normalt liv”? Ofta omger vi oss med en mängd saker som kan hindra oss i vår andliga verksamhet. Allt vi i själva verket behöver är en bra säng, ett bord och några få andra nödvändiga saker. Som pionjärer hade vi inte mycket i materiellt avseende, men vi hade ändå allt vi behövde för att göra Jehovas vilja. Ibland frågade någon: ”Hur skall det gå när ni blir gamla och inte har något hem och ingen pension?” Då brukade jag citera orden i Psalm 34:10: ”De som söker Jehova skall inte sakna något gott.” Jehova har alltid tagit hand om oss.

Marian: Ja, verkligen! Jehova har faktiskt gett oss mycket mer än bara det nödvändiga. Jag blev till exempel utvald att representera vår krets vid den internationella sammankomsten i New York 1958. Men vi hade inte råd att köpa en biljett åt Rosa. En kväll gav en broder oss ett kuvert som det stod ”New York” på. Gåvan i kuvertet gjorde att Rosa kunde följa med!

Rosa och jag ångrar absolut inte våra år i Jehovas tjänst. Vi har inte gått miste om något, utan har fått allt – ett rikt och lyckligt liv i heltidstjänsten. Jehova är en så underbar Gud. Vi har lärt oss att förtrösta helt och hållet på honom, och vår kärlek till honom har fördjupats. Några av våra kristna bröder har betalat med sina liv för sin trohet. Men min tanke är att man också kan offra sitt liv lite i taget under årens lopp. Det är vad Rosa och jag har försökt göra fram till nu, och det är vad vi är beslutna att göra i framtiden.

[Fotnoter]

^ § 14 Louis Piéchotas levnadsskildring, ”Jag överlevde ’dödsmarschen’”, var införd i Vakttornet för 15 december 1980.

[Bild på sidan 20]

François och Anna Szumiga och deras barn Stéphanie, Stéphane, Mélanie och Marian omkring 1930. Marian står på stolen

[Bild på sidan 22]

Ovan: Erbjuder bibliska publikationer vid ett marknadsstånd i Armentières i norra Frankrike 1950

[Bild på sidan 22]

Till vänster: Stefan Behunick och Marian 1950

[Bild på sidan 23]

Marian och Rosa dagen före sitt bröllop

[Bild på sidan 23]

Rosa (längst till vänster) och Irène, hennes pionjärkamrat, (fjärde från vänster) annonserar en sammankomst 1951

[Bild på sidan 23]

Det var oftast cykeln som var transportmedlet under kretsbesöken