Levnadsskildring

Gudaktig förnöjsamhet har hållit mig uppe

BERÄTTAT AV BENJAMIN IKECHUKWU OSUEKE

En kort tid efter det att jag på allvar hade börjat ta del i det kristna predikoarbetet besökte jag mitt föräldrahem. När min far fick syn på mig tog han tag i min skjorta och skrek: ”Tjuv!” Han tog sin machete och slog mig med den flata sidan. Bråket fick andra bybor att samlas vid vårt hus. Vad hade jag stulit? Låt mig förklara.

JAG föddes 1930 i byn Umuariam i sydöstra Nigeria som det första av sju barn. Min äldsta syster dog när hon var 13 år. Mina föräldrar var anglikaner. Far var jordbrukare, och mor bedrev handel i liten skala. Hon gick till olika marknadsplatser ungefär tre mil från vår by för att köpa palmolja och kom tillbaka sent samma dag. Tidigt följande morgon gick hon sedan fyra mil till en stad med järnvägsstation för att sälja oljan. Om hon gjorde någon förtjänst, vilken inte brukade vara större än drygt en krona, köpte hon mat till familjen och återvände samma dag. Det här gjorde hon regelbundet i omkring 15 år, tills hon dog 1950.

Jag började min skolgång i min hemby vid en skola som drevs av anglikanska kyrkan, men för att kunna fullfölja den blev jag tvungen att bo inackorderad närmare fyra mil hemifrån. Eftersom mina föräldrar inte hade råd att låta mig fortsätta i skolan, började jag se mig om efter ett arbete. Till att börja med arbetade jag som hemhjälp åt en järnvägskonduktör i Lagos i västra Nigeria, och därefter arbetade jag åt en statstjänsteman i staden Kaduna norrut i Nigeria. I Benin City i södra  Nigeria hittade jag ett arbete som skrivbiträde åt en advokat, och senare arbetade jag vid ett sågverk. År 1953 reste jag därifrån till Kamerun för att bo hos en kusin, som hjälpte mig att få ett arbete på en gummiplantage. Min månadslön var ungefär 70 kronor. Jag hade bara enkla arbeten, men jag var nöjd så länge jag hade tillräckligt med mat.

En fattiglapp delar med sig av andliga rikedomar

Silvanus Okemiri, en arbetskamrat till mig, var ett Jehovas vittne. Han tog vara på varje tillfälle att dela med sig av sin kunskap i Bibeln till mig medan vi klippte gräs och lade ut kompost runt gummiträden. Även om jag lyssnade till vad han hade att säga, ledde det inte till något mer just då. Men när min kusin fick reda på att jag hade kontakt med vittnena gjorde han allt han kunde för att avskräcka mig. Han varnade mig och sade: ”Benji, gå inte till herr Okemiri. Han är en ’Jehova-man’ och en fattiglapp. Alla som umgås med honom kommer att bli precis som han.”

I början av 1954, då jag inte längre stod ut med de hårda arbetsförhållandena på plantagen, återvände jag hem. På den tiden hade anglikanska kyrkan ganska stränga moralnormer. Under min uppväxt fick jag lära mig att avsky omoraliskhet. Men det dröjde inte länge förrän jag upprördes av andra kyrkobesökares dubbelmoral. Samtidigt som de på det bestämdaste påstod sig följa Bibeln, visade deras uppförande motsatsen. (Matteus 15:8) Jag hade ofta diskussioner med min far, vilket ledde till att vårt förhållande blev mycket spänt. En natt gick jag helt enkelt hemifrån.

Jag flyttade till Omoba, en liten stad med järnvägsstation. Där kom jag åter i kontakt med Jehovas vittnen. Priscilla Isiocha, som jag kände igen hemifrån, gav mig broschyrerna ”Dessa goda nyheter om riket” och Efter Harmageddon – Guds nya värld. * Jag läste dem ivrigt, övertygad om att jag hade funnit sanningen. I min kyrka studerade vi inte Bibeln, utan koncentrerade oss på mänskliga traditioner. Men i litteraturen som Jehovas vittnen gav ut citerades Bibeln ofta.

Efter mindre än en månad frågade jag broder och syster Isiocha vilken dag de gick till sin kyrka. Första gången jag var med vid ett av Jehovas vittnens möten förstod jag ingenting. Vakttornsstudiet handlade om angreppet från ”Gog i ... Magog”, som det talas om i Hesekiels profetiska bok. (Hesekiel 38:1, 2) Många uttryck var främmande för mig, men jag var så imponerad av det varma mottagande jag fick att jag bestämde mig för att gå tillbaka följande söndag. Vid det mötet hörde jag talas om predikoarbetet. Jag frågade därför Priscilla när de skulle gå ut och predika. Den tredje söndagen följde jag med dem, bärande på en liten bibel. Jag hade varken väska eller någon biblisk litteratur. Men jag blev ändå en förkunnare av Guds kungarike och rapporterade tjänst vid slutet av den månaden!

Det var ingen som studerade Bibeln med mig, men varje gång jag besökte familjen Isiocha snappade jag upp trosstärkande och uppmuntrande ord från Bibeln och fick en del biblisk litteratur. Vid en områdessammankomst i Aba den 11 december 1954 visade jag mitt överlämnande åt Jehova genom vattendopet. Min släkting, som jag bodde och gick som lärling hos, slutade då upp att ge mig mat och utbildning och gav mig inte heller ett enda öre i ersättning för det arbete som jag hade gjort. Ändå kände jag ingen bitterhet mot honom, utan jag var bara så tacksam över att ha ett personligt förhållande till Gud. Det  gav mig tröst och sinnesfrid. Vittnena i den lokala församlingen kom till min hjälp. Familjen Isiocha gav mig mat, och andra lånade ut pengar så att jag kunde starta en liten affärsrörelse. I mitten av 1955 köpte jag en begagnad cykel, och i mars 1956 började jag som reguljär pionjär. En kort tid därefter betalade jag tillbaka mina skulder. Trots att förtjänsten som jag fick från mitt arbete inte var stor, kunde jag nu klara mig själv. Det Jehova gav var tillräckligt för mig.

Jag ”stjäl” mina syskon

Det första jag tänkte på så snart jag hade fått ett eget hem var att hjälpa mina syskon andligen. På grund av fars fördomar och djupa misstänksamhet motsatte han sig att jag blev ett vittne. Hur skulle jag med tanke på det kunna hjälpa mina syskon att lära känna Bibelns sanning? Jag erbjöd mig att ta hand om min yngre bror Ernest, och tack vare det tillät far att han bodde hos mig. Ernest omfattade snabbt sanningen och blev döpt 1956. Hans beslut gjorde att fars motstånd blev ännu hårdare. Men trots det kom min syster, som redan var gift, också med i sanningen tillsammans med sin man. När jag ordnade så att min andra syster, Felicia, skulle kunna bo hos mig under skolloven, gick far motvilligt med på det. Inom kort blev även Felicia döpt som ett Jehovas vittne.

År 1959 åkte jag hem för att hämta Bernice, min tredje syster, som skulle bo hos Ernest. Det var då som far gav sig på mig och anklagade mig för att stjäla hans barn. Han förstod inte att de hade fattat personliga beslut om att tjäna Jehova. Far svor att han aldrig skulle låta Bernice följa med mig. Men Jehovas hand var inte för kort, för redan året därpå kom Bernice och tillbringade skollovet hos Ernest. Och precis som sina systrar omfattade hon sanningen och blev döpt.

”Jag lär mig hemligheten”

I september 1957 började jag som pionjär med särskilt uppdrag och använde omkring 150 timmar varje månad till predikoarbetet. Min kamrat, Sunday Irogbelachi, och jag tjänade i staden Akpu-na-abuo i det vidsträckta området Etche. Vid den första kretssammankomsten som vi var med vid under vår tid där blev 13 personer från vår grupp döpta. Vi känner oss verkligen glada över att det i dag finns 20 församlingar i det här området!

År 1958 lärde jag känna Christiana Azuike, en reguljär pionjär som tillhörde Aba Östra församling. Jag beundrade hennes nit, och i december samma år gifte vi oss. I början av 1959 blev jag förordnad som resande tillsyningsman, eller kretstillsyningsman, och besökte olika församlingar och uppmuntrade våra andliga bröder. Från och med då och fram till 1972 besökte min fru och jag nästan alla församlingar av Jehovas folk i östra och mellersta Nigeria.

Det var långt mellan församlingarna, och vårt huvudsakliga transportmedel var våra cyklar. När vi besökte församlingarna i de större städerna, beställde våra bröder en taxi som körde oss till nästa församling. I vissa fall hade rummen där vi fick bo jordgolv och saknade tak. Vi sov på sängar gjorda av bastmaterial. En del av sängarna hade en madrass som var fylld med gräs och täckt med en matta, men andra hade ingen madrass alls. Varken mängden mat eller kvaliteten på den var något problem för oss. Genom att vi tidigare hade lärt oss att vara nöjda med att bara ha det nödvändigaste, var vi tacksamma för den mat vi fick, och den inställningen uppskattades av våra värdar. I vissa städer fanns det ingen elektricitet på den tiden, så vi hade alltid med vår egen fotogenlykta. Men trots att förhållandena var svåra, hade vi många trevliga stunder tillsammans med församlingarna.

Under de här åren kom vi att inse värdet av aposteln Paulus förmaning: ”När vi har vad som när och skyler, skall vi vara nöjda med dessa ting.” (1 Timoteus 6:8) Under sina motgångar och svårigheter lärde sig Paulus en hemlighet som hjälpte honom att vara nöjd.  Vad var det? Han förklarade: ”Jag vet verkligen hur det är att ha det knappt ställt, jag vet verkligen hur det är att ha överflöd. I allting och i alla förhållanden har jag lärt mig hemligheten, både att vara mätt och att vara hungrig, både att ha överflöd och att lida brist.” Vi lärde oss också den hemligheten. Paulus sade också: ”Allt har jag styrka till på grund av honom [Gud] som ger mig kraft.” (Filipperna 4:12, 13) Det här visade sig verkligen vara sant i vårt fall! Jehova välsignade oss på många sätt. Vi kände förnöjsamhet, var fullt upptagna i uppbyggande kristen verksamhet och hade sinnesfrid.

Vi besöker församlingar som familj

I slutet av 1959 föddes vår förste son, Joel, och 1962 föddes vår andre son, Samuel. Christiana och jag fortsatte i kretstjänsten och besökte församlingarna tillsammans med pojkarna. År 1967 bröt inbördeskrig ut i Nigeria. Skolorna stängdes på grund av de ständiga flyganfallen. Min fru hade varit lärare innan hon började följa med mig i kretstjänsten, så under kriget undervisade hon barnen hemma. Vid sex års ålder kunde Samuel läsa och skriva. När han sedan började skolan efter kriget, låg han två klasser före sina kamrater.

Vid den tiden insåg vi inte till fullo hur svårt det var att uppfostra barn medan vi var kvar i kretstjänsten. Men det blev lättare när vi 1972 förordnades som pionjärer med särskilt uppdrag. Det gjorde att vi kunde stanna på en plats och ägna tillräcklig uppmärksamhet åt vår familjs andlighet. Från det att våra söner var små undervisade vi dem om hur viktigt det är att visa gudaktig förnöjsamhet. Samuel blev döpt 1973, och samma år började Joel som reguljär pionjär. Båda två är gifta med fina kristna kvinnor och fostrar nu sina egna familjer i sanningen.

Fattigdom och misär till följd av striderna

Jag besökte en församling i staden Onitsha som kretstillsyningsman, tillsammans med min familj, när inbördeskriget bröt ut. Kriget gjorde att vi blev ännu mer medvetna om hur meningslöst det är att samla på sig materiella ägodelar eller sätta sin förtröstan till dem. Jag såg människor springa för livet – och lämna sina värdefulla tillhörigheter på gatorna.

Allteftersom kriget intensifierades, blev män i arbetsför ålder uttagna till militärtjänst. Många bröder som vägrade att låta sig värvas torterades. Vi kunde inte röra oss fritt. Livsmedelsbrist vållade stora svårigheter i landet. Priset på ett halvt kilo kassava steg från cirka 55 öre till 110 kronor, och priset på en kopp salt steg från cirka 60 kronor till 330 kronor. Mjölk, smör och socker fanns inte över huvud taget. För att överleva malde vi omogen papaya och blandade den med lite kassavamjöl. Vi åt också gräshoppor, kassavaskal, hibiskusblad och elefantgräs – ja, vad vi än kunde få tag på. Kött var en lyxvara, så jag fångade ödlor som barnen fick att äta. Men Jehova uppehöll oss alltid, hur svår situationen än var.

Men något som var ännu farligare var att det till följd av kriget blev brist på andlig föda. De flesta bröder flydde från krigszonen in i djungeln eller till andra byar, och under flykten förlorade de det mesta av, ja kanske rentav  all, sin bibliska litteratur. Regeringstruppernas blockad gjorde det dessutom omöjligt att föra in ny biblisk litteratur i Biafraområdet. Även om de flesta församlingarna försökte hålla sina möten, blev brödernas andlighet lidande, eftersom de inte kunde nås av avdelningskontorets anvisningar.

Kampen mot andlig undernäring

Kretstillsyningsmännen gjorde sitt bästa för att fortsätta att besöka varje församling. Eftersom många bröder hade flytt från städerna, sökte jag upp dem var de än kunde finnas. Vid ett tillfälle lämnade jag min fru och mina barn på ett tryggt ställe och reste i väg ensam i sex veckor till olika byar och delar av djungeln för att söka efter mina bröder.

Medan jag var på besök i en församling i staden Ogbunka, hörde jag talas om att det fanns en stor grupp av vittnen i Okigweområdet i närheten av staden Isuochi. Jag bad därför att man skulle sätta sig i förbindelse med bröderna där och be dem komma till en plantage med acajouträd som låg vid byn Umuaku. En äldre broder och jag cyklade 15 kilometer för att komma dit, och där hade omkring 200 vittnen, däribland kvinnor och barn, samlats. Med hjälp av en pionjärsyster kunde jag leta upp en annan grupp på omkring hundra vittnen, som hade tagit sin tillflykt till Lomarabushen.

Lawrence Ugwuegbu var en av flera modiga bröder som bodde i den krigshärjade staden Owerri. Han talade om för mig att det fanns många vittnen i Ohajiområdet. De kunde inte röra sig fritt och obehindrat, eftersom området var ockuperat av soldater. Broder Ugwuegbu och jag cyklade dit i skydd av nattens mörker och träffade omkring 120 vittnen på en inhägnad egendom som en broder ägde. Vi tog också vara på tillfället och besökte några andra vittnen i deras gömställen.

Broder Isaac Nwagwu riskerade sitt liv för att hjälpa mig att leta upp andra bröder som tvingats fly. Han tog mig över floden Otamiri i kanot för att jag skulle träffa över 150 vittnen som hade samlats i byn Egbu-Etche. En av bröderna där utbrast: ”Det här är den bästa dagen i mitt liv! Jag trodde aldrig att jag skulle leva så länge att jag fick se en kretstillsyningsman igen. Om jag skulle dö nu medan kriget pågår, är jag nöjd.”

Jag riskerade att bli uttagen till militärtjänst, men gång på gång kände jag Jehovas beskydd. En eftermiddag, när jag var på väg till mitt logi efter ett möte med omkring 250 bröder, stoppades jag vid en vägspärr av en grupp kommandosoldater. ”Varför har du inte anslutit dig till armén?” frågade de. Jag förklarade att jag var en missionär som predikade om Guds kungarike. Jag förstod att de hade bestämt sig för att gripa mig. Efter att snabbt ha bett en tyst bön sade jag till deras befälhavare: ”Var snäll och släpp mig.” Till min förvåning svarade han: ”Menar du att vi skall låta dig gå?” ”Ja”, svarade jag, ”släpp mig.” Han sade: ”Du är fri att gå.” Ingen av soldaterna sade ett ord. (Psalm 65:1, 2)

Förnöjsamhet medför fler välsignelser

När kriget slutade 1970, fortsatte jag att arbeta i kretstjänsten. Det var en förmån att få  hjälpa till att reorganisera församlingarna. Efter detta tjänade Christiana och jag som pionjärer med särskilt uppdrag fram till 1976, när jag återigen blev förordnad som kretstillsyningsman. Fram emot mitten av det året blev jag förordnad som områdestillsyningsman. Sju år senare blev vi inbjudna att tjäna vid Jehovas vittnens avdelningskontor i Nigeria, och där bor vi nu. Här vid avdelningskontoret är det alltid en stor glädje för oss att återse bröder och systrar som vi träffade under inbördeskriget och vid andra tillfällen och som fortfarande tjänar Jehova troget.

Under årens lopp har Christiana varit ett fantastiskt stöd och en lojal kamrat. Trots att hon sedan 1978 haft ständiga hälsoproblem, har hennes positiva och beslutsamma anda hjälpt mig att kunna fortsätta att sköta mina ansvarsuppgifter. Vi har upplevt sanningen i psalmistens ord: ”Jehova själv kommer att stödja honom på sjukdivanen.” (Psalm 41:3)

När jag ser tillbaka på de här åren av teokratisk verksamhet, kan jag inte annat än tacka Jehova för hans underbara välsignelser. Jag kan uppriktigt säga att jag, genom att vara nöjd med det han ger, har funnit stor lycka. Glädjen att se mina syskon, mina barn och deras familjer tjäna Jehova tillsammans med mig och min fru är en välsignelse, större än något annat. Jehova har gett mig ett rikt och meningsfullt liv. Alla mina önskningar har gått i uppfyllelse.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 27]

En anordning i rätt tid hjälper till att uppehålla brödraskapet

I mitten av 1960-talet ledde konflikter mellan etniska grupper i norra och östra Nigeria till oroligheter, häftiga upplopp, laglöshet och etniskt våld. Denna utveckling ledde till att Jehovas vittnen, som var beslutna att bevara sig strikt neutrala i konflikten, utsattes för stor press. Omkring 20 vittnen blev mördade. De flesta andra förlorade alla sina tillhörigheter.

Den 30 maj 1967 avskilde sig Nigerias östra stater från federationen och bildade republiken Biafra. Den federala armén mobiliserades, och Biafra utsattes för en total blockad. Ett blodigt och våldsamt inbördeskrig blev följden.

Jehovas vittnens neutralitet i Biafraområdet gjorde dem till måltavlor. Tidningar publicerade hetsiga kommentarer och piskade upp den allmänna opinionen mot dem. Men Jehova såg till att hans tjänare fick andlig mat. Hur då?

I början av 1968 fick en tjänsteman en offentlig befattning i Europa, och en annan fick i uppdrag att arbeta på flygfältet i Biafra. Båda var Jehovas vittnen. Deras arbetsuppgifter placerade dem i var sin ände av den enda förbindelselänk som fanns mellan Biafra och yttervärlden. De här båda vittnena tog på sig den riskfyllda uppgiften att föra in andlig mat i Biafra. De hjälpte också till så att våra krisdrabbade bröder i Biafra kunde få hjälpsändningar. Bröderna kunde hålla i gång den här viktiga anordningen under hela kriget, som slutade 1970. En av dem sade senare: ”Den här anordningen var verkligen ingenting som människor kunde ha planerat.”

[Bild på sidan 23]

År 1956

[Bild på sidan 25]

År 1965 med våra söner, Joel och Samuel

[Bild på sidan 26]

Det är en verklig välsignelse att få tjäna Jehova som familj!

[Bild på sidan 27]

I dag tjänar Christiana och jag vid avdelningskontoret i Nigeria