Levnadsskildring

Lärd av Jehova från min ungdom

BERÄTTAT AV RICHARD ABRAHAMSON

”O Gud, du har varit min lärare alltifrån min ungdom, och intill nu berättar jag ständigt om dina underbara gärningar.” Jag skulle gärna vilja förklara hur de här orden i Psalm 71:17 fick en särskild innebörd för mig.

ÅR 1924 kom min mor, Fannie Abrahamson, i kontakt med bibelforskarna, som Jehovas vittnen kallades på den tiden. Då var jag bara ett år. Allteftersom mor lärde känna Bibelns sanningar, skyndade hon i väg till sina grannar för att berätta vad hon hade fått lära sig, och hon undervisade även mig och min äldre bror och syster. Innan jag ens kunde läsa hade hon lärt mig flera bibelställen utantill, sådana som handlade om Guds rikes välsignelser.

I slutet av 1920-talet bestod vår bibelstudiegrupp i La Grande i Oregon i USA, där jag är född och uppvuxen, av några få kvinnor och barn. Trots att det var en isolerad plats fick vi besök en eller två gånger om året av resande tillsyningsmän som kallades pilgrimer. De höll uppmuntrande tal, följde med oss i tjänsten från dörr till dörr och intresserade sig också mycket för oss barn. Några av dessa älskade bröder var Shield Toutjian, Gene Orrell och John Booth.

Ingen av oss i gruppen hade möjlighet att vara med vid sammankomsten i Columbus i Ohio 1931, då bibelforskarna antog namnet Jehovas vittnen. Men i augusti samlades isolerade grupper och församlingar, som inte varit representerade vid sammankomsten, på andra orter för att anta en resolution om det nya namnet. Vår lilla grupp i La Grande gjorde likadant. I samband med kampanjen 1933, då vi spred broschyren Krisen, lärde jag mig ett  erbjudande utantill och gick för första gången ensam från hus till hus.

Under 1930-talet växte motståndet mot vårt arbete. För att kunna bemöta detta organiserades grupperna i något som kallades divisioner. Vi höll små sammankomster, och en eller två gånger om året tog vi del i en speciell form av predikoverksamhet som kallades divisionskampanjer. På de här sammankomsterna fick vi lära oss olika predikometoder och hur man respektfullt kunde bemöta polis som ingrep. Eftersom Jehovas vittnen ofta ställdes till svars inför polis eller domstol, övade vi oss med hjälp av något som kallades ”Anvisningar för tillvägagångssätt vid rättegång” (Order of Trial). Det här hjälpte oss att klara av motståndet.

Insikt i Bibelns sanning

Min uppskattning av Bibelns sanning och hoppet om att leva för evigt på jorden under Guds himmelska rike växte bara mer och mer. På den tiden var det inte så mycket tal om att låta döpa sig, om man inte hade hoppet om att få regera tillsammans med Kristus i himlen. (Uppenbarelseboken 5:10; 14:1, 3) Men jag fick i alla fall höra att om man var fast besluten i sitt hjärta att göra Jehovas vilja, skulle det vara lämpligt att låta döpa sig. Så jag blev döpt i augusti 1933.

När jag var 12 år sade min lärarinna att jag var duktig på att hålla tal. Hon övertalade därför mor att ordna med att jag skulle få lektioner i talekonst. Mor tänkte att det skulle hjälpa mig att tjäna Jehova bättre, och därför åtog hon sig att sköta tvätten åt min handledare under ett år mot att jag fick undervisning. Den här träningen visade sig vara till nytta i min tjänst. Men när jag var 14 år fick jag reumatisk feber och var borta från skolan i över ett år.

År 1939 kom en heltidstjänare som hette Warren Henschel till trakten där vi bodde. * Han var som en storebror för mig i andligt avseende, och vi gjorde heldagar i tjänsten tillsammans. Med hans hjälp dröjde det inte länge förrän jag började som feriepionjär, ett slags tillfällig heltidstjänst. Den sommaren organiserades vår grupp så att Warren var grupptjänare och jag var Vakttornsstudieledare. När Warren flyttade till New York för att tjäna vid Betel i Brooklyn, det internationella huvudkontoret för Jehovas vittnen, blev jag grupptjänare i hans ställe.

Jag börjar i heltidstjänsten

Det ökade ansvaret som grupptjänare stärkte min önskan att sätta i gång i heltidstjänsten, så jag började när jag var 17 år och hade gått ut tredje året på high school. Min far delade inte våra religiösa uppfattningar, men han tog hand om oss väl och var en man med höga principer. Han ville att jag skulle börja på college, men så länge jag inte kom till honom och bad om mat och husrum kunde jag göra vad jag själv ville, menade han. Därför började jag som pionjär den 1 september 1940.

 När jag flyttade hemifrån ville mor att jag skulle läsa Ordspråken 3:5, 6: ”Förtrösta på Jehova av allt ditt hjärta och stöd dig inte på ditt eget förstånd. Ta notis om honom på alla dina vägar, och han själv kommer att göra dina stigar raka.” Det har verkligen varit till stor hjälp för mig att alltid lägga mitt liv i Jehovas händer.

Jag var snart i gång i tjänsten tillsammans med Joe och Margaret Hart i de norra och centrala delarna av staten Washington. Det var ett varierande distrikt där det både fanns boskapsrancher med får och nötkreatur, indianreservat och små städer och byar. På våren 1941 blev jag förordnad som grupptjänare i församlingen i Wenatchee i Washington.

Vid en av våra sammankomster i Walla Walla i Washington hade jag uppgiften att välkomna besökarna. Jag lade märke till en ung broder som inte lyckades få högtalarsystemet att fungera. Jag föreslog att vi skulle byta uppgifter med varandra. När den resande tjänaren, Albert Hoffman, kom tillbaka och såg att jag hade lämnat den uppgift jag fått, förklarade han med ett vänligt leende hur viktigt det var att hålla fast vid sin uppgift till dess man får andra anvisningar. Jag har kommit ihåg hans råd sedan dess.

I augusti 1941 planerade Jehovas vittnen en stor sammankomst i Saint Louis i Missouri. Familjen Hart monterade bänkar på flaket till sin pickup och täckte det med en presenning. Vi var nio pionjärer som gjorde den 240 mil långa resan till Saint Louis i pickupen. Det tog ungefär en vecka enkel väg. Polisen beräknade att högsta antalet närvarande vid sammankomsten var omkring 115 000. Även om det nog inte var riktigt så många, var det helt säkert fler än de 65 000 Jehovas vittnen som fanns i USA vid den tiden. Sammankomsten var verkligen andligt upplyftande.

Tjänst vid Betel i Brooklyn

När jag kom tillbaka till Wenatchee, fick jag ett brev där man bad mig att komma till Betel i Brooklyn. Jag anlände den 27 oktober 1941 och fick då prata med Nathan H. Knorr, som var tryckeritillsyningsman. Han berättade vänligt om Betel och betonade att det var nödvändigt att hålla sig tätt till Jehova för att lyckas i livet där. Efter det fick jag följa med till litteraturavdelningen och börja arbeta med att sätta ihop kartonger för transport av litteraturen.

Den 8 januari 1942 dog Joseph Rutherford, som hade haft huvudansvaret för Jehovas vittnens internationella verksamhet. Fem dagar senare valde Sällskapets styrelseledamöter broder Knorr till hans efterträdare. När W. E. Van Amburgh, som i många år hade varit sekreterare och kassaförvaltare, tillkännagav detta för Betelfamiljen, sade han: ”Jag minns när C. T. Russell dog [1916] och ersattes av J. F. Rutherford. Herren fortsatte att leda sitt verk och ge det framgång. Nu räknar jag helt och fullt  med att verket fortsätter att gå framåt med Nathan H. Knorr som president, därför att det här är Herrens verk, inte en människas.”

I februari 1942 tillkännagavs det att kursen för vidareutbildning i teokratisk ämbetsutövning skulle sättas i gång. Den hade utarbetats för att hjälpa dem som tjänade vid Betel att bli bättre på att göra efterforskningar i bibliska ämnen, att sammanställa sitt material och sedan redovisa det effektivt. Tack vare att jag tidigare hade övat på att hålla tal gjorde jag snabbt framsteg.

Det dröjde inte länge förrän jag blev förordnad att arbeta på avdelningen Tjänst på fältet, där man samordnar Jehovas vittnens arbete med att predika i USA. Senare samma år blev det bestämt att man skulle återinföra anordningen med att ha tjänare som besökte Jehovas vittnens församlingar. De här resande tjänarna, som kallades ”tjänare för bröderna”, kallas i dag kretstillsyningsmän. Under sommaren 1942 anordnade man en kurs på Betel för att öva upp sådana bröder, och jag fick privilegiet att vara med. Jag kommer särskilt ihåg en sak som Broder Knorr, en av lärarna, framhöll: ”Försök inte behaga människor. Det slutar bara med att ingen blir nöjd. Behaga Jehova, så kommer ni att behaga alla som älskar honom.”

Resetjänsten sattes i gång i oktober 1942. En del beteliter fick hjälpa till vissa helger med att besöka församlingar inom 40 mils radie från New York. Vi gick igenom församlingarnas rapporter över tjänst och mötesnärvaro, hade ett möte med de ansvariga i församlingen, höll ett tal eller två och samarbetade med vännerna i tjänsten.

År 1944 var jag en av dem från avdelningen Tjänst på fältet som fick i uppdrag att arbeta i resetjänsten under en sexmånadersperiod i staterna Delaware, Maryland, Pennsylvania och Virginia. Lite längre fram fick jag under några månader även besöka församlingar i Connecticut, Massachusetts och Rhode Island. När jag kom tillbaka till Betel, arbetade jag deltid på kontoret tillsammans med broder Knorr och hans sekreterare, Milton Henschel, och det gav mig inblick i vårt världsvida arbete. Jag arbetade också deltid på ekonomiavdelningen under tillsyn av W. E. Van Amburgh och hans medhjälpare, Grant Suiter. Efter ett tag, 1946, blev jag själv tillsyningsman för några avdelningar på Betel.

Stora förändringar i livet

När jag var ute och betjänade församlingar 1945, lärde jag känna Julia Charnauskas från Providence i Rhode Island. Sommaren 1947 gick vi i giftastankar. Jag älskade verkligen Beteltjänsten, men på den tiden gick det inte att få in sin äkta hälft på Betel, när man gifte sig. Därför slutade jag i januari 1948, och Julia (Julie) och jag gifte oss. Jag fick ett deltidsjobb på en stormarknad i Providence, och så började vi i pionjärtjänsten tillsammans.

I september 1949 blev vi inbjudna att arbeta i resetjänsten i nordvästra Wisconsin. Det var en stor förändring för Julie och mig att predika i mestadels små städer och ute på landsbygden. Vintrarna var långa och kalla, temperaturen låg ofta på minus 20 grader, och det var mycket snö. Vi hade ingen bil. Men det var alltid någon som gav oss skjuts till nästa församling.

Strax efter det att vi hade börjat i resetjänsten hade vi en kretssammankomst. Jag minns att jag hela tiden gick runt och kontrollerade att alla avdelningar fungerade som de skulle, och det gjorde en del lite nervösa. Områdestillsyningsmannen, Nicholas Kovalak, förklarade därför vänligt att bröderna var vana att sköta saker och ting på sitt eget sätt och att jag måste låta bli att försöka kontrollera allt in i minsta detalj. Det rådet har varit till hjälp när jag har tagit itu med många andra uppgifter sedan dess.

År 1950 fick jag ett tillfälligt förordnande som gällde att ha tillsyn över logianordningen för delegaterna vid den första av flera stora sammankomster på Yankee Stadium i New  York. Sammankomsten var en stor upplevelse från början till slut med delegater från 67 länder och med ett högsta antal närvarande på 123 707! Efter sammankomsten fortsatte Julie och jag i kretstjänsten. Vi tyckte verkligen om det livet, men kände också att vi ville fortsätta att ställa oss till förfogande. Så varje år skickade vi in ansökningar både för Beteltjänst och för missionärstjänst. Vi blev mycket glada när vi 1952 fick en inbjudan till den 20:e klassen av Vakttornets Bibelskola Gilead, där vi utbildades för missionärstjänsten.

Vi tjänar utomlands

Vi tog examen 1953 och blev förordnade att tjäna i Storbritannien. Där tjänade vi i områdestjänsten i södra England. Vi hade tjänat där mindre än ett år, och både Julie och jag trivdes verkligen med det, när vi till vår stora förvåning blev förordnade att tjäna i Danmark. Det behövdes någon som kunde ha tillsyn över avdelningskontoret där. Eftersom jag inte befann mig så långt därifrån och hade blivit övad för sådant arbete i Brooklyn, skickades jag dit för att hjälpa till. Vi tog en färja till Nederländerna, och därifrån tog vi tåget till Köpenhamn. Vi kom fram den 9 augusti 1954.

Ett av de problem som behövde lösas var att några i ansvariga ställningar inte följde alla anvisningar från huvudkontoret i Brooklyn. Dessutom hade tre av de fyra som översatte litteraturen till danska lämnat Betel och slutade så småningom att församlas med Jehovas vittnen. Men Jehova besvarade våra böner. Två pionjärer, Jørgen och Anna Larsen, som hade översatt på deltid, ställde sig till förfogande på heltid. Översättningen av tidskrifterna till  danska kunde därför fortsätta utan att ett enda nummer uteblev. Larsens är fortfarande kvar på Betel i Danmark, och Jørgen är samordnare för avdelningskontorets kommitté.

Något som verkligen var uppmuntrande under de där första åren var att broder Knorr regelbundet kom på besök. Han tog sig tid att sitta ner och prata med var och en, och han berättade erfarenheter som visade hur man kunde ta itu med olika problem. När han besökte oss 1955, bestämdes det att vi skulle bygga ett nytt avdelningskontor med tryckeri, så att vi själva skulle kunna trycka våra tidskrifter. Vi skaffade mark i en förort norr om Köpenhamn, och sommaren 1957 kunde vi flytta in i ett nybyggt hus. Harry Johnson med sin fru Karin hade precis kommit till Danmark efter att ha gått igenom Gileadskolans 26:e klass, och de hjälpte oss att färdigställa och sätta i gång tryckeriet.

Vi blev bättre på att organisera stora sammankomster i Danmark, och mina erfarenheter av att arbeta med sammankomsterna i USA visade sig vara värdefulla. På vår stora internationella sammankomst i Köpenhamn 1961 kom delegaterna från mer än 30 länder. Högsta antalet närvarande var 33 513. Vi hade en sammankomst 1969, som visade sig bli den största som har hållits i Skandinavien, med som mest 42 073 närvarande.

År 1963 blev jag inbjuden till Gileadskolans 38:e klass. Nu gällde det en skräddarsydd tiomånaderskurs för dem som arbetade vid avdelningskontoren. Det var ett sant nöje att få vara tillsammans med Betelfamiljen i Brooklyn igen och lära av erfarna bröder som hade arbetat med olika uppgifter vid huvudkontoret i många år.

Efter den här kursen återvände jag till Danmark för att fortsätta med mitt arbete där. Dessutom fick jag privilegiet att tjäna som zontillsyningsman och besöka avdelningskontor i Väst- och Nordeuropa för att ge beteliterna uppmuntran och hjälpa dem att fullgöra sina förpliktelser. På senare tid har jag fått utföra samma arbete i Västafrika och i Västindien.

Vid slutet av 1970-talet började bröderna i Danmark se sig om efter en plats där en större fastighet skulle kunna byggas för att utöka översättningsavdelningen och tryckeriet. Man fick tag på en mycket fin tomt omkring 6 mil väster om Köpenhamn. Tillsammans med andra bröder arbetade jag med att utforma och projektera det här nya, fina byggnadskomplexet, och Julie och jag såg fram emot att få bo där tillsammans med Betelfamiljen. Men saker och ting tog en annan vändning.

Tillbaka i Brooklyn

I november 1980 blev Julie och jag inbjudna att komma och tjäna vid Betel i Brooklyn, och vi anlände i början av januari 1981. Då hade vi hunnit bli närmare 60 år, och efter att ha tjänat tillsammans med våra kära bröder och systrar i Danmark större delen av vårt vuxna liv var det inte lätt att bryta upp och återvända till USA. Men vi ältade inte frågan om var vi helst skulle vilja vara, utan försökte inrikta oss på våra uppgifter och de utmaningar som de medförde.

Vi kom till Brooklyn och gjorde oss hemmastadda. Julie började på redovisningsavdelningen, där hon fick ungefär samma uppgifter som hon hade haft i Danmark. Jag hamnade på författaravdelningen och fick hjälpa till med att planera framställningen av vår litteratur.  Början av 1980-talet var en förändringens tid för vårt arbete i Brooklyn. Vi gick från att använda skrivmaskiner och sättning i tryckformar till att använda datorer och offsettryckning. Jag visste ingenting om datorer men hade erfarenhet av hur man organiserar olika uppgifter och samarbetar med andra.

Strax därefter uppstod ett behov av att bättre organisera avdelningen för bildframställning, när vi gick över till offsettryckning i fyrfärg och att ha illustrationer och foton i färg. Trots att jag inte hade någon konstnärlig erfarenhet kunde jag hjälpa till med själva organiserandet. Jag hade privilegiet att ha tillsyn över den avdelningen i nio år.

År 1992 blev jag förordnad att vara medhjälpare till den styrande kretsens utgivarkommitté och blev förflyttad till ekonomiavdelningen. Här tjänar jag nu och arbetar med Jehovas vittnens ekonomiska angelägenheter.

Jag har tjänat från min ungdom

Från min tidiga ungdom och under mina 70 år som överlämnad och döpt tjänare åt Jehova har han tålmodigt undervisat mig genom sitt ord, Bibeln, och genom hjälpsamma bröder i hans fantastiska organisation. Jag har varit mer än 63 år i heltidstjänsten, och av dem mer än 55 år tillsammans med min lojala fru, Julie. Jag känner mig verkligen rikt välsignad av Jehova.

Den där gången 1940, när jag flyttade hemifrån för att börja i pionjärtjänsten, sade far lite hånfullt: ”Du skall ha klart för dig att nu när du flyttar hemifrån för att syssla med det där, skall du inte tro att du kan springa hem och be mig om hjälp när det kniper.” Åren har gått och jag har aldrig behövt göra det. Jehova har generöst fyllt mina behov, ofta genom omtänksamma medkristnas försorg. Senare i livet började far respektera vårt arbete, och han gjorde faktiskt framsteg i att lära känna Bibelns sanningar innan han dog 1972. Mor, som hade det himmelska hoppet, fortsatte troget att tjäna Jehova till sin död 1985 vid 102 års ålder.

Problem dyker upp även i heltidstjänsten, men Julie och jag har aldrig övervägt att ge upp vårt förordnande. Jehova har alltid hjälpt oss i den här föresatsen. När mina föräldrar blev gamla och behövde hjälp, ställde min syster, Victoria Marlin, upp och tog omtänksamt hand om dem. Vi är djupt tacksamma för hennes kärleksfulla insats, som har hjälpt oss att fortsätta i heltidstjänsten.

Julie har lojalt stått vid min sida oavsett vilka uppdrag vi har haft, och hon har sett det som en del av sitt överlämnande åt Jehova. Och även om jag nu är 80 år och har en del hälsoproblem, känner jag mig rikt välsignad av Jehova. Jag blir mycket uppmuntrad av det psalmisten nämner sedan han sagt att Gud varit hans lärare alltifrån hans ungdom. Han ber: ”Överge mig inte heller, o Gud, intill ålderdom och gråhårighet, till dess jag får berätta om din arm för nästa generation, för alla dem som skall komma om din väldighet.” (Psalm 71:17, 18)

[Fotnoter]

[Bild på sidan 20]

Tillsammans med mor 1940, när jag började som pionjär

[Bild på sidan 21]

Tillsammans med mina pionjärkamrater Joe och Margaret Hart

[Bild på sidan 23]

På vår bröllopsdag i januari 1948

[Bild på sidan 23]

Med klasskamrater på Gileadskolan 1953. Från vänster till höger: Don och Virginia Ward, Geertruida Stegenga, Julie och jag

[Bild på sidan 23]

Tillsammans med Frederick W. Franz och Nathan H. Knorr i Köpenhamn 1961

[Bild på sidan 25]

Julie och jag i dag