LEVNADSSKILDRING
Jehova har varit med oss, både i krig och i fred
Paul: Vi var så förväntansfulla. Det var november 1985, och vi var på väg till vårt förordnande efter Gilead – Liberia i Västafrika. Vårt flyg mellanlandade i Senegal. ”Tänk! Om bara en timme är vi i Liberia”, sa Anne. Men plötsligt ropade de ut ett meddelande: ”Alla passagerare som ska till Liberia måste gå av planet. På grund av en statskupp kan vi inte landa där.” Under de följande tio dagarna fick vi bo hos missionärer i Senegal. Vi hörde på nyheterna att massor med människor hade blivit dödade i Liberia, och de fyllde hela lastbilsflak med döda kroppar. Det var utegångsförbud, och de som bröt mot det blev skjutna.
Anne: Vi är inte direkt sådana som älskar äventyr. Ända sedan jag var liten har jag faktiskt blivit kallad för ”ängsliga Annie”. Jag tycker till och med att det är otäckt att gå över gatan. Men vi såg ändå fram emot att åka till Liberia, trots att det kunde vara farligt.
Paul: Anne och jag växte upp bara 8 km från varandra i västra England. Både mina föräldrar och Annes mamma uppmuntrade oss att börja som pionjärer, och det gjorde vi direkt efter skolan. De var väldigt glada att vi satsade på heltidstjänsten. När jag var 19 fick jag börja på Betel, och Anne kom också dit efter att vi hade gift oss 1982.
Anne: Vi älskade Betel, men vi hade alltid drömt om att flytta till ett land där det var större behov. Och när vi fick samarbeta med före detta missionärer på Betel så blev den önskan ännu starkare. Varje dag i tre år berättade vi för Jehova att vi ville bli missionärer. Så vi blev överlyckliga när vi fick inbjudan till den 79:e gileadklassen 1985. Vi blev skickade till Liberia i Västafrika.
VÄNNERNAS KÄRLEK GAV OSS KRAFT
Paul: Så fort det var möjligt tog vi flyget till Liberia. Det var fortfarande en spänd stämning där, och det var utegångsförbud vissa tider. Det räckte med ett högt ljud från en bil för att människor skulle få panik och fly. Vi läste från Psalmerna varje kväll för att lugna våra nerver. Men trots allt det här så älskade vi ändå vårt uppdrag. Anne var missionär på fältet, och jag var på Betel. Jag fick samarbeta med a som hade varit länge i Liberia. Han hade mycket erfarenhet och visste hur vännerna där hade det, och jag lärde mig mycket av honom.
John Charuk,Anne: Vi började älska Liberia direkt, och det var tack vare vännerna. De var kärleksfulla, öppna och lojala. Vi kände ett starkt band till dem, och de blev vår nya familj. De gav oss goda råd och uppmuntrade oss. Tjänsten där var som en dröm. När man besökte människor kunde de bli upprörda om man gick därifrån för tidigt. Överallt kunde man höra hur folk pratade om bibliska frågor, så det var bara att gå fram till dem och hänga på samtalet. Vi ledde så många bibelstudier att det var svårt att hinna med alla. Men det var ett lyxproblem.
JEHOVA HJÄLPTE OSS NÄR VI VAR RÄDDA
Paul: Efter fyra år med relativt lugna förhållanden ändrades situationen drastiskt när inbördeskriget bröt ut 1989. Den 2 juli 1990 tog rebeller kontroll över området runt Betel. I tre månader hade vi ingen kontakt med omvärlden, inte ens med våra familjer eller huvudkontoret. Det rådde total anarki i landet. Det var brist på mat, och kvinnor blev våldtagna. De här hemska förhållandena fortsatte i 14 år och påverkade hela landet.
Anne: En del stred mot personer från andra stammar och dödade dem. Överallt på gatorna såg man rebellsoldater. De hade väldigt speciella kläder på sig och var fullt beväpnade. Och de gick in i vartenda hus och tog allt de ville. En del av dem som dödade andra sa att de såg det ungefär som att ”slakta kycklingar”. Det sattes upp vägspärrar, och de som ville ta sig förbi dem blev ofta dödade. Kropparna slängdes sedan i stora högar. Några av de här vägspärrarna låg i närheten av Betel. Flera vittnen dödades, bland annat två missionärer.
Vittnena riskerade livet för att gömma vänner som tillhörde de stammar som de stridande grupperna var ute efter. Även missionärer och beteliter gömde vänner. På Betel fick några vänner sova i korridorer och på kontor på nedervåningen och andra fick bo tillsammans med beteliterna på deras rum på övervåningen. Vi delade vårt rum med en familj på sju personer.
Paul: Varje dag försökte rebellerna ta sig in på Betel för att se om det gömde sig några där. Och vi hade ett system för hur vi skulle göra när det hände. Två bröder gick ut till grinden vid infarten till Betel för att prata med soldaterna, och
två andra ställde sig vid ett fönster. Om de två bröderna vid grinden höll händerna framför sig så betydde det att det var lugnt. Men om de satte händerna på ryggen så betydde det att soldaterna var aggressiva. Och då brukade de två i fönstret skynda sig att gömma vännerna.Anne: En dag lyckades en grupp soldater bryta sig in på Betel. Jag låste in mig i badrummet tillsammans med en syster, och vi hade ett skåp därinne med en löstagbar skiva. Om man tog bort den fanns det plats för en person att gömma sig, så systern tryckte sig in där. Soldaterna hade följt efter mig upp på övervåningen, och de var beväpnade med maskingevär. De bankade på dörren. Paul försökte vädja till dem och sa: ”Min fru sitter på toa.” Det lät väldigt mycket när jag satte tillbaka skivan i skåpet, och sedan tog det tid att ställa i ordning sakerna på hyllorna så att det inte skulle se misstänkt ut. Jag var så rädd och skakade i hela kroppen. Jag visste att jag behövde lugna ner mig innan jag öppnade dörren för soldaterna, så jag bad en tyst bön till Jehova om att få lugn. Sedan öppnade jag dörren och lyckades få fram en hälsning. En av soldaterna puttade mig åt sidan och gick rakt fram till skåpet, öppnade det och föste undan sakerna på hyllorna. Han hittade ingenting, och det såg ut som att han inte fattade vad det var som hade hänt. Han och resten av soldaterna sökte igenom alla rum och vinden, men de hittade ingenting.
ETT LJUS I MÖRKRET
Paul: Under flera månader hade vi väldigt lite att äta. Men den andliga maten blev vår räddning. Ofta var morgontillbedjan den enda ”frukost” vi hade. Vi var så tacksamma för att det gav oss den styrka vi behövde varje dag.
Om maten och vattnet skulle ta slut så skulle vi inte längre kunna skydda de vänner som behövde gömma sig, och då skulle de antagligen bli dödade. Men Jehova gav oss ofta precis det vi behövde när vi behövde det, och ibland på helt mirakulösa sätt. Han tog hand om oss och gav oss ett inre lugn.
När världen blev allt mörkare lyste sanningen allt klarare. Många av våra vänner behövde fly för sina liv, men trots de här svårigheterna fortsatte de att vara lugna och ha stark tro. En del sa att de såg det som en förberedelse för den stora prövningen. De äldste och de yngre bröderna var väldigt modiga och gjorde allt de kunde för att hjälpa vännerna. Bröderna och systrarna som flydde till andra områden tog hand om varandra, och de började predika i de områdena. De byggde enkla Rikets salar av sådant de hittade i skogen. Mötena och tjänsten gav våra vänner hopp och den uppmuntran de behövde när allt annat såg mörkt ut. När vi lyckades ta oss till de här vännerna för att ge dem mat, kläder och annat, sa de att de hellre ville ha tjänsteväskor än kläder. Vi blev så rörda! Många människor hade upplevt Matt. 5:14–16) Tack vare vännernas frimodighet blev till och med några av rebellerna vittnen.
fruktansvärda saker under kriget, så de ville gärna lyssna på de goda nyheterna. Vännerna lyste verkligen som ett ljus i mörkret! (HJÄRTSLITANDE AVSKED
Paul: Ibland var vi tvungna att lämna landet. Tre gånger var vi borta kortare perioder, men två gånger var vi borta i ett helt år. En missionärssyster lyckades verkligen sätta ord på hur det här kändes. Hon sa: ”På Gilead fick vi lära oss att gå in för vårt förordnande av hela vårt hjärta, och det gjorde vi. Så när vi var tvungna att lämna våra vänner i den här svåra situationen kändes det som att hjärtat skulle gå sönder.” Men vi var glada över att vi ändå kunde hjälpa vännerna i Liberia och stötta predikoverksamheten där på distans.
Anne: I maj 1996 fyllde vi och två andra en av Betels bilar med viktiga dokument om arbetet i Liberia och körde iväg för att ta oss till en säkrare plats som låg 16 kilometer bort. Precis då attackerades vårt område. Några arga soldater sköt i luften och stoppade vår bil. De slet ut tre av oss och körde iväg med bilen medan Paul fortfarande var kvar i den. Kvar stod vi – helt chockade. Men plötsligt såg vi hur Paul kom gående emot oss. Det rann blod från hans panna. Först trodde vi att han hade blivit skjuten, men sedan insåg vi att han såklart inte skulle kunna gå då. En av soldaterna hade slagit till honom och puttat ut honom ur bilen. Men tack och lov var det ingen fara med honom.
Det stod ett militärfordon i närheten som var fullt av skräckslagna människor som ville ta sig därifrån. Det var omöjligt att få plats därinne, men vi lyckades klamra oss fast på utsidan. Föraren tryckte gasen i botten, och vi ramlade nästan av eftersom vi knappt hade något att hålla oss i. Vi ropade att han skulle sakta ner, men han var så rädd så han vågade inte det. Vi lyckades hålla oss kvar hela vägen, men när vi väl var framme skakade vi av utmattning och rädsla.
Paul: Vi tittade på varandra där vi stod med våra smutsiga sönderslitna kläder och kunde knappt tro att det var sant att vi fortfarande var vid liv. Den natten sov vi på ett öppet fält bredvid en helikopter som var full av skotthål och såg ut som att den skulle falla sönder när som helst. Men med hjälp av den helikoptern kunde vi nästa dag ta oss till Sierra Leone. Vi var så tacksamma att vi fortfarande levde, men samtidigt oroade vi oss för vännerna som var kvar i Liberia.
JEHOVA HJÄLPTE OSS IGENOM NYA UTMANINGAR
Anne: Vi kom tryggt fram till Betel i Freetown i Sierra Leone, och vännerna tog verkligen hand om oss där. Men jag började få flashbacks. På dagarna var jag på helspänn och konstant rädd för att något hemskt skulle hända. Och jag hade svårt att greppa vad som hände omkring mig. Det var som en enda dimma. Och på nätterna brukade jag vakna av att jag skakade och var helt kallsvettig och livrädd. Jag kunde knappt andas. Paul höll om mig och bad med mig. Vi sjöng rikets sånger tills jag slutade skaka. Men det kändes som att jag höll på att bli galen, och jag tänkte att jag skulle behöva sluta som missionär.
Jag glömmer aldrig vad som hände sedan. Samma vecka fick vi två tidskrifter. Den ena var Vakna! för 8 juni 1996. I den fanns det en artikel som hette ”Hur man kan hantera panikattacker”. Äntligen förstod jag vad som hände med mig! Den andra tidskriften var Vakttornet för 15 maj 1996, och i den fanns det en artikel som hette ”Var får de sin styrka ifrån?” Där fanns det en bild på en fjäril med skadade vingar. Det stod i artikeln att trots att den var skadad kunde den fortsätta flyga och hitta mat. Sedan stod det att vi kan vara känslomässigt skadade, men att vi med Jehovas hjälp ändå kan fortsätta hjälpa andra. Jehova gav mig verkligen det jag behövde i precis rätt tid. Jag studerade om det här och sparade artiklar som jag hade stor nytta av. Med tiden klingade symptomen på min posttraumatiska stress av.
JEHOVA HJÄLPTE OSS ATT TA EMOT NYA UPPDRAG
Paul: Vi blev alltid lika glada varje gång vi fick återvända till Liberia. I slutet av 2004 hade det gått
nästan 20 år sedan vi kom dit. Kriget var slut. Och det fanns planer för ett byggprojekt på avdelningskontoret. Men plötsligt fick vi ett nytt förordnande!Det här var verkligen en prövning. Vi älskade våra vänner i Liberia; de var som vår familj och vi ville inte lämna dem. Men vi hade redan fått uppleva hur Jehova hjälpte oss när vi lämnade våra familjer för att åka till Gilead, så vi tackade ja till vårt nya förordnande i grannlandet Ghana.
Anne: Vi grät mycket när vi skulle lämna Liberia. Vi blev förvånade när en gammal och klok broder som hette Frank sa till oss: ”Ni måste glömma oss!” Sedan förklarade han vad han menade: ”Vi vet att ni inte kommer att glömma oss, men ni måste fokusera på vännerna i Ghana och älska dem av hela ert hjärta. Det är Jehova som vill att ni ska dit.” Det han sa gav oss den kraft vi behövde för att börja om på en plats där allting var nytt för oss och där väldigt få kände oss.
Paul: Vi började snabbt älska vännerna i Ghana, och de blev vår nya familj. Det fanns så otroligt många vittnen där! Och vi lärde oss mycket av deras lojalitet och starka tro. När vi hade varit i Ghana i 13 år fick vi en överraskning igen. Vi fick frågan om att flytta till det östafrikanska avdelningskontoret i Kenya. Vi saknade såklart våra vänner i Liberia och i Ghana, men vi fick snabbt nya vänner i Kenya. Och precis som i Ghana och Liberia fanns det mycket att göra här.
EN TILLBAKABLICK
Anne: Jag har upplevt många tuffa situationer genom åren och många gånger varit väldigt rädd. När man lever i farliga områden och upplever mycket stress påverkar det en fysiskt och känslomässigt. Jehova skyddar oss inte mirakulöst mot det. Det är fortfarande så att om jag hör skottlossning så knyter det sig i magen och jag tappar känseln i händerna. Men jag har lärt mig att alltid lita på Jehova och vet att han ger mig den styrka jag behöver, bland annat genom vännerna. Och jag har märkt att när man har en bra andlig rutin kan Jehova hjälpa en att klara av vilket uppdrag som helst.
Paul: Ibland har vi fått frågan: ”Tycker ni om ert förordnande?” Det finns länder som är fantastiskt vackra, men det kan också vara farligt och otryggt där. Så det finns någonting som vi älskar mer än själva landet, och det är våra fantastiska bröder och systrar. De är vår familj. Även om vi har olika bakgrund så älskar vi alla Jehova. Vi trodde att vi skickades dit för att uppmuntra dem, men i själva verket är det de som har uppmuntrat oss.
Vår stora andliga familj är ett nutida mirakel. Vi har familj överallt och kan känna oss hemma var vi än kommer. Om vi fortsätter att lita på Jehova kommer han att ge oss kraft att klara vad som helst. (Fil. 4:13)
a Läs John Charuks levnadsskildring ”I Am Grateful to God and Christ” i den engelska upplagan av Vakttornet för 15 mars 1973.