I BÖRJAN av 1930-talet gick predikoarbetet i Brasilien framåt relativt långsamt. Men 1935 skrev pionjärerna Nathaniel och Maud Yuille till Joseph F. Rutherford, som tog ledningen i predikoarbetet på den tiden. De ville gärna bli använda i tjänsten för Jehova och skrev att de var villiga att åka vart de än blev skickade.

Vid det här laget var Nathaniel 62 år. Han var civilingenjör men hade nu gått i pension. Han hade varit tjänstedirektör i en av Jehovas vittnens församlingar i San Francisco i Kalifornien, och där hade han organiserat predikoarbetet och även använt ljudutrustning för att sprida de goda nyheterna. Hans erfarenhet och positiva inställning visade sig vara en välsignelse när han blev förordnad som landstjänare i det vidsträckta och mångspråkiga Brasilien.

År 1936 kom så paret Yuille till Brasilien tillsammans med Antonio P. Andrade, deras pionjärkamrat och tolk. Med sig hade de en dyrbar last – 35 grammofoner och en högtalarbil! På den här tiden fanns det bara omkring 60 förkunnare i hela Brasilien, det femte största landet i världen, men med hjälp av den här innovativa utrustningen skulle de nå miljontals människor på bara några år.

En månad efter att Nathaniel och Maud hade kommit till Brasilien anordnade avdelningskontoret landets första tjänstekonvent, som hölls i São Paulo. Maud satt tydligen bakom ratten när högtalarbilen började användas, och under premiärturen annonserades det offentliga föredraget, som 110 personer kom och lyssnade på. Programmet gav förkunnarna råg i ryggen och motiverade dem att använda mer tid  i tjänsten på fältet. De lärde sig att vittna med hjälp av litteratur, vittnesbördskort och grammofoninspelningar på engelska, polska, spanska, tyska, ungerska och, så småningom, portugisiska.

Under 1937 hölls tre tjänstekonvent i landet, i São Paulo, Rio de Janeiro och Curitiba. De här konventen fick vännerna att känna större entusiasm för tjänsten. I samband med att konventdeltagarna gick från hus till hus spelade högtalarbilen en viktig roll. José Maglovsky, som då var en ung grabb, skrev senare: ”Vi lade upp vår litteratur på ett ställ. Sedan spelade vi upp en grammofonskiva från högtalarbilen, och när folk kom ut för att se vad som stod på, vittnade vi för dem.”

Det anordnades också dop i olika floder, medan människor solade och badade i närheten. Därför passade man på att använda högtalarbilen även vid de här tillfällena! Broder Rutherfords doptal dundrade ut från högtalarna, och nyfikna människor samlades kring bilen för att lyssna på talet, som översattes till portugisiska. Efteråt blev dopkandidaterna nedsänkta i vattnet samtidigt som man spelade upp Rikets sånger på polska. Bröder och systrar sjöng med på olika språk. ”Det påminde om hur det var vid pingsten, när alla fick höra budskapet på sitt eget språk”, sades det i Jehovas vittnens årsbok (på engelska) för 1938.

Efter konventen började vännerna, oavsett väder, spela upp föredrag från högtalarbilen på söndagarna. Man parkerade bilen i parker, i bostadsområden och i närheten av fabriker i centrala São Paulo och i andra städer i närheten. En gång i månaden åkte man också till en spetälskekoloni som låg knappt 10 mil nordväst om São Paulo och spelade upp ett program för de 3 000 som bodde där. Med tiden bildades en lokal församling, och trots att förkunnarna hade så tragiska omständigheter fick de tillstånd av myndigheterna att besöka en annan spetälskekoloni och dela med sig av Bibelns uppmuntrande budskap.

I slutet av 1938 kom äntligen de första inspelningarna på portugisiska. På alla själars dag körde en liten grupp förkunnare från kyrkogård till kyrkogård och spelade upp föredragen ”Var är de döda?”, ”Jehova” och ”Rikedom”, och på så sätt nåddes över 40 000 sörjande människor.

Många präster blev upprörda över att vittnena så nitiskt och modigt förkunnade Bibelns sanning, och flera gånger försökte de få myndigheterna att sätta stopp för högtalarbilen. Syster Yuille berättade om ett tillfälle när en präst hade skickat en hel mobb för att omringa högtalarbilen. Men borgmästaren och flera poliser kom också och lyssnade på hela programmet. Borgmästaren fick dessutom med sig en av våra böcker efteråt. Så det blev inget upplopp den dagen. Men trots sådant här motstånd sades det i en rapport från Brasilien i den engelska ”Årsboken” för 1940 att det var ”den bästa tiden någonsin att tjäna den store teokraten och förkunna hans namn”.

Initiativet med ”Vakttornets högtalarbil” blev verkligen en vändpunkt för predikoarbetet i Brasilien. Med hjälp av den kunde miljontals människor nås med de goda nyheterna. Den här berömda bilen såldes 1941, men sedan dess har hundratusentals Jehovas vittnen fortsatt att förkunna de goda nyheterna för uppriktiga människor i hela detta vidsträckta land. (Ur vårt arkiv i Brasilien.)