DE BÖJDA HORNEN, den långa luggen framför ögonen och den tjocka, lurviga pälsen på den kompakta kroppshyddan gör höglandskon mycket lätt att känna igen.

Den tåliga nötkreatursrasen highland cattle – en av de äldsta man känner till – har levt och frodats i det bistra klimatet i Skottlands högländer och på dess öar i hundratals år. Ursprungligen var de djur som betade uppe i bergstrakterna rödhåriga och ganska stora, medan de på öarna på västkusten var mindre och oftast svarta. I dag betraktas alla varianter av highland cattle som en enda ras, och pälsen kan vara röd, svart, ljusbrun, gul eller nästan helt vit.

Den tjocka, nästan komiska pannluggen fyller en viktig funktion. På vintern stänger den ute vind, regn och snö. På sommaren skyddar den mot insekter som kan orsaka infektioner.

På engelska används inte ordet för ”hjord” (herd) när man pratar om highland cattle, utan ordet för ”fålla” (fold). Uttrycket går tillbaka till gamla tider, då torpare, eller arrendatorer, nattetid tog in sin boskap i stenfållor för att skydda dem mot vargar och mot vädrets makter.

Bland boskapsdjuren är det bara högländaren som har två pälsskikt. Den lurviga ytterpälsen består av hårstrån som kan bli drygt 30 centimeter långa. Den här väl infettade, ulliga pälsen avvisar  effektivt regn och snö. Därunder gömmer sig den mjuka innerpälsen som gör att djuret kan hålla värmen.

Jim, som har arbetat med highland cattle i många år, berättar: ”Det är jättesvårt att schamponera in dem, för det är nästan omöjligt att blöta ner hela pälsen!” Tack vare den tjocka pälsen trivs de här djuren högt uppe i bergstrakterna, där regnet piskar och vinden viner och ingen annan boskap kan överleva.

Om det blir för varmt och torrt på sommaren anpassar de sig och fäller sin tunga ytterpäls. När det sedan blir kallt och rått igen växer det ut en ny.

Får brukar kunna förstöra växtligheten genom att tugga i sig rötter och späda skott, men det gör inte kor – och inte heller högländaren. Tvärtom kan den förbättra dåliga betesmarker. Hur då? Med sina långa, kraftiga horn och sin breda mule röjer den bort oönskade buskar och snår, som de flesta andra raser ratar. Den här upprensningen gör att gräs och träd åter kan börja växa.

Det finns ytterligare en stor fördel med högländarens dubbla päls. Eftersom djuret inte behöver något extra fettlager för att hålla värmen, är köttet magrare och kolesterolfattigare än annat nötkött och innehåller också mer järn och protein. Det här fina kvalitetsköttet produceras dessutom utan höga foderkostnader!

Highland cattle har under lång tid levt i människors närhet. Förr i tiden hade skottarna sina djur i bostadshusen. Det gjorde att det blev varmare en trappa upp, där familjen höll till.

Dessa tamdjur är i allmänhet lugna och snälla, men ibland kan en del av dem vara farliga. En ko kan till exempel vara väldigt beskyddande om hon har en kalv. Dessutom ska man aldrig gå rakt igenom en hjord, utan hellre gå runt den.

Höglandskons många fördelar har gjort den populär världen över. Man kan se den så långt norrut som i Alaska och Skandinavien, men den strövar också omkring på 3 000 meters höjd i Anderna. Samtidigt trivs den även i varmare klimat.

Skottland är känt för sin tartan och sina kiltar och säckpipor, men också för sin vackra, omisskännliga highland cattle. Finns de här korna med dubbel päls där du bor?