Albarracín – ett ”örnnäste” utöver det vanliga

”Besök en av de vackraste städerna i Spanien, besök Albarracín.” – José Martínez Ruiz, en spansk författare som också är känd som Azorín, 1873–1967.

ALBARRACÍN är en unik stad. Vad är det som gör den så unik? Det är först och främst det geografiska läget, sedan stadens historia och de vackra omgivningarna. År 1961 utsåg därför Spaniens regering den här forntida lilla staden i provinsen Teruel till ett nationalmonument. Och 2005 utsågs den till ”Spaniens vackraste stad” av representanter för turistnäringen.

Albarracín har omkring 1 000 invånare och ligger väl skyddad uppe i bergen i centrala Spanien. I omgivningarna finns gröna ängar, som bevattnas av flera vattendrag, och en bergskedja med samma namn – Sierra de Albarracín.

Rika tillgångar på mat och vatten

Här fanns förr i tiden gott om villebråd som lockade hit bosättare, vars grottmålningar visar att de var duktiga konstnärer med stor kunskap om naturen. De avbildade ofta stora tjurar och andra djur, som de färglade med ett vitt färgämne som bara har påträffats i den här trakten. Forskare tror att grottorna, där scener ur det dagliga livet skildrades, användes som religiösa eller sociala mötesplatser.

Än i våra dagar finns det gott om kronhjort, rådjur, vildsvin och andra, mindre villebråd i det närbelägna naturreservatet Montes Universales. Och Guadalaviar (ett namn med arabiskt ursprung som betyder ”vit flod”) är ett av Spaniens bästa forellvatten.

År 133 f.v.t. underkuvade romarna de keltiberiska stammar som fanns i trakten runt Albarracín och grundade flera byar. Under det första århundradet v.t. byggde romerska ingenjörer en nästan två mil lång akvedukt (1). Den betraktas som ett av de mest komplicerade byggprojekten som utfördes av romarna i Spanien. Här finns också spår av romersk religion. En hällristning på en romersk gravsten som hittats i Albarracín visar att man utövade kejsardyrkan.

 Välstånd under muslimskt styre

På 800-talet hade området erövrats av morerna, och man tror att namnet Albarracín kan härledas till namnet på de muslimer som bosatte sig här, berberklanen Banu Razin. Under medeltiden levde morer, judar och till bekännelsen kristna tillsammans i ömsesidig respekt och tolerans. Det här var därför den mest blomstrande perioden i Albarracíns historia.

Albarracíns hantverkare tillverkade vackra föremål, och det fanns av allt att döma läkare som levde och verkade här. En uppsättning kirurgiska verktyg som hittats vid en utgrävning tyder på att det fanns kirurger som till och med utförde gråstarrsoperationer. Albarracín behärskades av muslimer fram till slutet av 1100-talet, när katolikerna tog över styret. Intressant nog verkar det här ha varit den enda gången i Spaniens historia som en sådan politisk förändring ägt rum under fredliga former.

Hur ser det ut i Albarracín i dag? Besökare kan fortfarande strosa omkring i en medeltida stad, för några moderna stadsdelar har aldrig byggts till.

En iögonfallande silhuett

Den spanske filosofen José Ortega y Gasset (1883–1955) beskrev Albarracín som ”staden som kastar sin iögonfallande silhuett mot höjderna”. Beskrivningen är passande eftersom Albarracín ligger uppe på en klippa ungefär 1 200 meter över havsnivån och omges av en djup ravin som tjänar som vallgrav. Den här naturliga fästningen har skyddat staden genom århundraden och gjort den förtjänt av att kallas ”örnnästet”.

Medan besökare promenerar omkring på de kullerstensbelagda gatorna får de se spännande och intressant arkitektur från en svunnen tid. Några av de bästa exemplen är en viss hörnbalkong, Balcón esquinero, Blå huset (2) och Casa de la Julianeta (3). Det sistnämnda huset ser nästan ut att utföra någon sorts balansakt i gatukorsningen där det ligger.

När husen byggdes använde man trä och kalkputs som är mycket lättare än sten – något som är viktigt om man ska bygga uppe på en bergstopp. Husens små fönster med spetsgardiner och fönstergaller av järn (4) är också något som drar till sig besökares uppmärksamhet. Överlappande takutsprång, snidade träbalkonger och ovanliga portklappar som ofta har formen av olika djur sätter ytterligare prägel på staden.

Alla som lätt får svindel ska undvika att titta ner när de är inne i ett av de ”hängande” husen. Eftersom staden byggdes på en klippa och utrymmet var begränsat, byggdes en del av husen så att de går ända fram till klippkanten.

Ett moriskt slott kröner det berg ovanför Albarracín där den ursprungliga stadskärnan en gång låg. Torre del Andador är en del av den ursprungliga skyddsmur som byggdes av araberna på 900-talet. Längre fram byggdes den gotiska katedralen, som är från 1500-talet, och det hästskoformade statshuset med sina välvda pelargångar.

Nejdens naturrikedomar

För naturälskare har Albarracín ännu mer att erbjuda. I den omgivande bergskedjan finns många olika ekosystem och en rik flora och fauna. Vattenkällor och vattenfall förskönar de skogbeklädda bergen. Och under stjärnklara nätter kan de som campar här njuta av en vacker natthimmel.

I det här området bor det flera familjer som är Jehovas vittnen. De vackra omgivningarna påminner dem om Bibelns löfte att lydiga människor ska få bo i ett världsomfattande paradis under Guds rikes styre. Och de här goda nyheterna försöker de dela med sig av till sina grannar. (Psalm 98:7–9; Matteus 24:14)

Varje år kommer över hundra tusen turister till Albarracín och vandrar runt på de trånga gatorna. Om du någon gång kommer till Spanien, varför då inte besöka det här unika ”örnnästet” uppe bland bergen?

 [Ruta/Bilder på sidan 18]

KONSTSKATTER FUNNA I ALBARRACÍN

Silverkärl. Den moriske kungen Abdelmelik lät tillverka det här kärlet till sin hustru Zahr, ett ord som på arabiska betyder ”blomma”. På kärlet finns en guldgravering som delvis lyder: ”Evig välsignelse ..., gudomlig hjälp och vägledning till godhet och rättvisa.” Den betraktas som en av de finaste silverskatterna inom den spansk-arabiska konsten.

Fisk gjord i bergkristall. Fisken har markerade fjäll, en mun av silver och fenor av guld. Den är också smyckad med pärlor och rubiner. Arbetet är så avancerat att kännare menar att en enda konstnär inte skulle ha kunnat fullborda det under sin livstid.

[Bildkälla]

Kärl: Museo de Teruel. Foto Jorge Escudero; kristallfisk: Sta. Ma de Albarracín Foundation

 [Karta på sidan 16]

(För formaterad text, se publikationen)

PORTUGAL

SPANIEN

MADRID

Albarracín

[Bild på sidan 17]

1 Akvedukt

[Bilder på sidan 18]

2 Blå huset

3 Casa de la Julianeta

4 fönstergaller av järn

[Bildkälla på sidan 17]

© Ioseba Egibar/age fotostock