Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

En lektion i operasång

En lektion i operasång

En lektion i operasång

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I ITALIEN

SÅNGAREN står rakt och avspänt med huvudet högt. Pannan, läpparna och munnen är avslappnade. Efter en kort introduktion av orkestern börjar tenoren sjunga den efterlängtade arian. Tonerna strömmar fram lätt och ledigt, samtidigt som rösten tycks komma från någonstans utanför hans kropp. Rungande applåder bryter ut när arian är slut.

Opera är ett musikdrama som framförs av sångare ackompanjerade av orkester. Tycker du om opera? Har du någon gång haft möjlighet att gå på en föreställning i ett operahus? Vad tror du är hemligheten bakom operasångarens vackra röst?

Rösten som musikinstrument

Rösten är en underbar gåva från Gud, och den har passande kallats ett musikinstrument. Det är få människor som kan sjunga som en operasångare, men att sjunga är för många en lika naturlig del av livet som att äta och sova. Vare sig du sjunger bra eller inte, vill du säkert veta lite mer om hur det här ”instrumentet” fungerar.

Struphuvudet inuti halsen är det organ där ljudet frambringas. Det är bildat av brosk som omger en hålighet där det finns två små veckbildningar – dina stämband. Hur frambringas ljud? När du andas normalt är stämbanden avslappnade och bildar en triangulär öppning i luftstrupen som kallas röstspringan. När du sjunger ökar luftströmmen som pressas genom struphuvudet, röstspringan blir smalare, och stämbanden vibrerar så att ljud frambringas. Ju hårdare stämbanden sträcks, desto fler blir vibrationerna och desto högre den ton som bildas. Men om luftströmmen minskar och stämbanden slappnar av vidgas röstspringan, och det får vibrationerna att bli färre och den ton som bildas att bli lägre.

Teknik och fysik

Som ung hade Enrico Caruso en underbar röst, men den saknade styrka. Övning stärkte den. En vacker röst är en naturbegåvning, men i operasång är det också viktigt med rätt teknik. Sångaren behöver lära sig hur han skall andas för att få tillräckligt med luft. Sedan måste han lära sig hur han skall kontrollera den. Det sägs att den berömde 1700-talssångaren Carlo Broschi, känd som Farinelli, kunde sjunga 150 toner i ett enda andetag.

Operasångare behöver dessutom lära sig att förstärka rösten genom att använda kroppen som resonanslåda. Enligt vissa experter förstärker hålrum i bröstkorgen de djupare tonerna, medan hålrum i käkbenet och ansiktsbenen förstärker de högre tonerna.

Många tror att sång bara har med strupen att göra. Men det har med rätta sagts att man sjunger med hela kroppen, i den betydelsen att hela människan medverkar. Man måste ha fullständig balans för att koordinera musklerna i alla delar av kroppen. Att sjunga opera är därför fysiskt ansträngande och energikrävande, och det är kanske därför som en del operasångare är ganska kraftigt byggda. Maria Callas var en av de mest kända operasångerskorna under 1900-talet, men hennes snabba viktminskning när hon hårdbantade bidrog enligt många till att hennes röst försämrades.

Operasångens utveckling

Under tidens gång har stilen och tekniken inom operasången utvecklats. Vi kan se på två exempel. När operascenen flyttades från kapell eller andra mindre platser till operahus, fick mjuk och finstämd sång som inte krävde så stor ansträngning lämna plats för sång som framfördes av sångare med större röstresurser. Den här förändringen blev tydlig i och med övergången från de ganska små orkestrar som Mozart använde till de mycket större orkestrar som till exempel Verdi och Wagner använde. Under 1600-talet och 1700-talet och en del av 1800-talet var musiken i operan helt underordnad sångarens virtuositet, eller tekniska skicklighet. Den stil som kännetecknade den andra hälften av 1800-talet och den första hälften av 1900-talet var helt annorlunda. Under den här perioden blev rösten, även om den fortfarande var betydelsefull, bara ett av de viktiga inslagen i operan.

De möjligheter som fanns inom operan gav upphov till en omfattande musikproduktion. Sådana tonsättare som Paisiello, Cimarosa, Gluck, Mozart, Donizetti, Rossini, Bellini, Wagner, Verdi, Puccini, Bizet, Meyerbeer och Mascagni, för att bara nämna några av de mest kända, skrev oförglömliga verk som har förmåga att väcka starka känslor.

Övergrepp i musikens namn

Det har också funnits mörka perioder i operasångens historia. Tänk på kastratsångarna, som hade stor betydelse i den italienska operan under mer än hundra år. * Unga pojkar kastrerades före puberteten för att deras ljusa röster skulle bevaras men få ett mycket stort tonomfång och en styrka som var exceptionell. ”Det var kyrkan”, säger Guido Tartoni, ”med dess förbud mot att kvinnor ... sjöng i kapell”, som främjade den här sedvänjan.

Kända operasångare har blivit stora stjärnor, och några av deras beundrare har dyrkat dem. Begravningen av Luciano Pavarotti var ett exempel på sådan dyrkan. Maria Callas kallades La Divina (Den gudomliga) och Joan Sutherland La Stupenda (Den underbara). Men operasångens popularitet beror främst på dess förmåga att fängsla publiken.

Kanske du i framtiden får höra en sopran sjunga en känd aria. Tänk då på den övning och disciplin som ligger bakom den vackra rösten. Operasång kanske då väcker samma tankar hos dig som hos den författare som kallade den ett sätt att ”förena ord med musik och ge poesin ... en melodis vingar”.

[Fotnot]

^ § 16 Se Vakna! för 8 februari 1996, sidorna 11–14, för ytterligare upplysningar om kastratsångarna.

[Ruta/​Bild på sidan 12]

RÖSTKLASSIFICERING

Koloratursopran: En kvinnoröst som med lätthet klarar av snabba, höga toner. Hon sjunger ofta livliga och spirituella roller.

Lyrisk sopran: En fylligare kvinnoröst. Hon sjunger sentimentala eller romantiska roller.

Dramatisk sopran: En ännu djupare kvinnoröst. Hon får vanligtvis gestalta dramatiska rollfigurer.

Mezzosopran: En kvinnoröst som är fylligare och djupare än den dramatiska sopranen. Hon får ofta gestalta äldre kvinnor eller sopranens motståndare.

Kontraalt: En ovanlig kvinnoröst. Hon sjunger samma roller som mezzosopranen.

Tenor: En mansröst med liknande karaktärsdrag som sopranen – lätt, lyrisk och dramatisk. Han gestaltar ofta älskaren eller hjälten.

Baryton: Den här rösten ligger mellan tenoren och basen. Han sjunger rollen som bror, far eller rival.

Bas: Den djupaste mansrösten. Den delas in i tre kategorier: basso buffo, cantante och profondo. Den första passar för livliga, spirituella roller, den andra för sentimentala roller och den tredje för roller som uttrycker starka känslor.

[Bild på sidan 10]

Operascen

[Bild på sidan 10]

Operahus

[Bildkällor på sidan 10]

Scen: Philip Groshong, The Cincinnati Opera; hus: genom tillmötesgående från turistkontoret i Budapest