Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Vi lärde vår dotter att älska Gud

Vi lärde vår dotter att älska Gud

Vi lärde vår dotter att älska Gud

VÅR dotter, Kristi, föddes 1977. En kort tid därefter talade vår läkare om något för oss som gjorde oss förtvivlade. Kristi hade fötts med en svår hörselskada och med en lindrig form av cerebral pares (CP). Vi hade ingen aning om hur mycket det skulle komma att påverka vårt liv.

Några månader senare började min man, Gary, och jag vara med i specialklasser i Melbourne i Australien, där vi lärde oss hur vi skulle kunna hjälpa vår dotter. Vi vände oss också till National Acoustic Laboratory i Melbourne. Där fick Kristi, när hon var tio månader, små nätta hörapparater. Hon hatade apparaterna, och eftersom det satt sladdar i dem, brukade hon dra ut dem lika fort som vi hann sätta tillbaka dem i hennes små öron! Hon var dessutom tvungen att ha på sig en sele för att batterierna skulle hållas på plats, och de var ganska tunga.

På grund av CP-skadan hade Kristi svårt att lära sig gå. Det här innebar att hon varje vecka var tvungen att få sjukgymnastik. Men när Kristi var tre år började hon gå själv, även om hon ofta ramlade. Hon fortsatte att få sjukgymnastik tills hon var fem år. Under den tiden flyttade vi till den närbelägna staden Benalla, där Gary drev sin affärsverksamhet.

Kristis utbildning

En lärare för döva hjälpte oss att förstå att Kristi skulle behöva specialundervisning. Det innebar att vi blev tvungna att flytta ännu en gång, den här gången till Bendigo, en stad där det fanns en skola för döva. Eftersom jag var gravid igen, väntade vi med att flytta tills Kristi var fyra år och vår son, Scott, fem månader. På ett sjukhus i Bendigo började en varje vecka återkommande logopedträning – en behandling som skulle fortsätta de tio följande åren. Gary och jag började också lära oss teckenspråk.

Vårt största bekymmer gällde Kristis andliga utbildning. Både Gary och jag är nämligen Jehovas vittnen, och vi var beslutna att fostra Kristi ”i Jehovas tuktan och allvarliga förmaning”. (Efesierna 6:4) Men hur skulle vi kunna göra det? Föreståndaren för den skola Kristi gick i påpekade: ”Det svåraste kommer att bli att undervisa Kristi om Gud. Ni kan ju inte se Gud, så hur skall ni då kunna förklara hans existens för henne?” Vilken enorm utmaning vi stod inför! Vi förstod snart att det skulle krävas mycket tid, studium och tålamod.

Till att börja med använde vi bilder och diagram och höll språket på en så enkel nivå som möjligt. Vi tog med henne till kristna möten och i förkunnararbetet, även om hon inte förstod så mycket av det som hände. Allteftersom Kristi blev bättre på teckenspråket, öppnades en ny värld för henne! Men trots det fanns det många ord, fraser och begrepp i Bibeln som var svåra att förklara. En av hennes favoritböcker var Min bok med bibliska berättelser, * som är skriven speciellt för barn. De färgglada bilderna – tillsammans med en del tecknade bilder som vi själva gjorde – visade sig vara ovärderliga. Med tiden började hennes kärlek till Gud växa.

Kristis skolföreståndare hjälpte oss att komma i kontakt med några andra vittnen som hade döva barn. För oss innebar det ett stort genombrott när de förklarade hur döva kan predika för hörande. Ett sätt är att de överlämnar ett kort med ett tryckt bibliskt budskap. Så när Kristi var mogen att tala med andra om Bibelns sanningar, var det inte svårt för henne att göra det! Vid 14 års ålder blev hon en odöpt förkunnare av de goda nyheterna. År 1994, när hon var 17 år, blev hon döpt.

Men Kristi behövde sunt umgänge, och det var svårt för henne att utveckla vänskapsförhållanden med vittnen som var hörande. Gary och jag började därför hålla teckenspråkskurser för medlemmar av vår församling som var villiga att hjälpa döva. Några av dem som var med på kurserna fick senare arbeten som dövtolkar. Men ännu viktigare var att många av dem som lärde sig teckenspråket kom att tycka mycket om att kommunicera med Kristi. Nu kunde hon mera helt och fullt dra nytta av kristna möten och sammankomster. Hon tar fortfarande aktivt del i dem. Kristi är mycket tacksam för det kärleksfulla intresse som bröderna och systrarna har visat henne.

En dag berättade Kristi för oss att hon ville bli reguljär pionjär, eller heltidsförkunnare. Gary hjälpte henne att skaffa körkort, och efter att ha löst en del andra frågor blev hon reguljär pionjär 1995. År 2000 kunde hon även börja arbeta deltid vid en grundskola. Där hjälper hon till att undervisa döva barn.

I dag har vi alla, Kristi, Gary, vår son Scott och jag, glädjen att vara reguljära pionjärer. Vi är verkligen glada över att kunna använda tid till att undervisa människor om vår Gud, Jehova!

”Vad ditt hjärta begär”

Kristis dövhet är hela tiden en utmaning för oss. Ibland när hon tar del i den kristna förkunnartjänsten finns det ingen som tolkar åt henne, ingen som hon kan dela sina tankar och känslor med. Hon säger: ”Det känns som om jag bor i ett land där alla andra talar ett annat språk.” Men vi har trots allt lärt oss att hantera den här situationen bra.

Vi får tröst av orden i Psalm 37:4: ”Låt Jehova vara din största glädje, och han skall ge dig vad ditt hjärta begär.” Kristis innerliga förhoppning är att kunna höra musik och alla ljud i naturen och att få tala med sina nära och kära. Jag längtar efter den dag då hon kan höra min röst. Vi litar på att denna längtan snart kommer att bli verklighet, alldeles som Bibeln lovar. (Jesaja 35:5) – Från en av våra läsare.

[Fotnot]

^ § 8 Utgiven av Jehovas vittnen.

[Bild på sidan 14]

Kristi, 14 månader, med ”Min bok med bibliska berättelser”

[Bild på sidan 15]

Kristi förkunnar de goda nyheterna med hjälp av ett tryckt kort

[Bild på sidan 15]

Ett nytaget kort av Scott, Kristi, Gary och Heather Forbes