Vad en bebis måste få och vill ha

EN NYFÖDD behöver vård och ömhet alltifrån födelsen. Den behöver känna hudkontakt, till exempel genom en hands mjuka smekning. En del läkare anser att de första 12 timmarna efter födelsen är avgörande och ”att vad mor och barn mer än något annat behöver och vill under dessa minuter och timmar inte är att sova eller äta, utan att smeka och trycka sig intill varandra och att se på och lyssna till varandra”. *

Föräldrar vill instinktivt krama sin bebis och kela och gosa med den. Det gör att den utvecklar ett starkt band till sina föräldrar och kan svara på deras uppmärksamhet. Det här bandet är så starkt att föräldrarna utan att tveka låter sina egna behov komma i andra hand och outtröttligt tar hand om sitt barn.

Å andra sidan kan ett spädbarn, om det inte har en kärleksfull, stark relation till föräldrarna, bokstavligt talat tyna bort och dö. Därför menar en del läkare att det är viktigt att mamman får ha sitt barn hos sig direkt efter förlossningen och att den här första kontakten mellan mamma och barn bör vara i minst 30 till 60 minuter.

Trots den tonvikt som en del lägger på att låta mamman och barnet få en tidig relation, kan detta vara svårt och ibland  rentav omöjligt på vissa sjukhus. Nyfödda skils ofta från mamman på grund av risken att hon kan överföra en infektion. Men det finns fakta som talar för att antalet fall av dödliga infektioner rentav blir mindre, när nyfödda får stanna kvar hos sina mammor. Allt fler sjukhus arbetar därför på att mamman och hennes barn skall få vara tillsammans längre.

Oroade över sina känslor

En del mammor känner sig inte känslomässigt dragna till sin bebis vid första kontakten. De undrar: ”Tänk om jag får svårt att älska mitt barn?” Alla mammor känner inte en omedelbar moderskärlek så fort de får se sitt nyfödda barn. Men de behöver ändå inte oroa sig.

Även om mammans kärlek till barnet kan låta vänta på sig, kan den blomma ut längre fram. ”Ingen enskild omständighet vid förlossningen avgör om du får en bra eller dålig relation till ditt barn”, säger en erfaren mamma. Men om du väntar barn och känner dig lite orolig, kan det vara en god idé att du pratar med din barnmorska eller läkare i förväg. Var tydlig i dina önskemål om när och hur länge du vill ha ditt nyfödda barn hos dig.

”Prata med mig!”

Ett spädbarn verkar vara mer mottagligt för inlärning på olika områden under vissa tidsperioder. De här förutsättningarna försämras sedan. Så till exempel har ett litet barn lätt för att lära sig ett språk, till och med flera. Men den mest mottagliga perioden för språkinlärning verkar upphöra vid fem års ålder.

När barnet har kommit upp i 12–14-årsåldern, kan det innebära en stor utmaning att lära sig ett språk. Enligt barnneurologen Peter Huttenlocher beror det på att ”både antalet synapser i språkområdena i hjärnan och synapsernas densitet minskar”. De första fem åren är helt klart avgörande i fråga om att utveckla språkförmågan.

Hur kan ett litet barn lyckas med bedriften att lära sig att tala, vilket är så viktigt för den fortsatta kognitiva utvecklingen? Främst genom ett verbalt samspel med föräldrarna. Spädbarn är särskilt receptiva för mänskliga stimuli. ”En bebis ... härmar sin mammas röst”, säger Barry Arons vid Massachusetts Institute of Technology. Men intressant nog härmar inte bebisar alla ljud. Precis som Barry Arons påpekar tar de inte efter ”det gnisslande ljudet från barnvagnen som hörs samtidigt som mamman talar”.

När föräldrar med vitt skilda kulturella bakgrunder pratar med sina nyfödda, använder de samma språkmelodi. När föräldrarna pratar på ett kärleksfullt sätt, ökar hjärtfrekvensen hos barnet. Man menar att det här stimulerar barnets förmåga att koppla samman orden med deras betydelse. Utan att säga ett ord signalerar barnet: ”Prata med mig!”

”Se på mig!”

Man har kommit fram till att barnet under det första levnadsåret utvecklar ett känslomässigt band till någon vuxen, vanligtvis mamman. När det väl har utvecklat den här nära relationen, får det lättare att klara andra sociala kontakter, jämfört med barn som inte känner samma trygga bindning. Man menar att barnet behöver ha utvecklat det här bandet till sin mamma vid tre års ålder.

 Vad kan hända om ett spädbarn försummas under de här kritiska första åren, när sinnet är så mottagligt för intryck? Martha Farrell Erickson, som gjorde en undersökning där 267 mammor och deras barn deltog under en 20-årsperiod, säger: ”Försummelse tär sakta men säkert på barnets liv och lust till dess att det resignerar och inte längre vill skapa kontakt med andra eller utforska omvärlden.”

För att försöka illustrera sin syn på hur allvarliga konsekvenserna kan bli av att känslomässigt försumma ett barn säger dr Bruce Perry vid Texas Children’s Hospital: ”Om du bad mig att ta ett sexmånaders spädbarn och välja mellan att bryta varje ben i barnets kropp eller att känslomässigt ignorera det i två månader, då måste jag säga att det är mindre allvarligt för barnet att få alla benen brutna.” Hur kan han säga så? Enligt dr Perry ”kan ben läka, men om ett spädbarn går miste om två månaders betydelsefull hjärnstimulering, resulterar det i en ständigt ostrukturerad hjärna”. Alla håller inte med om att en sådan skada är obotlig. Men forskning visar ändå att en känslomässigt berikande omgivning är av avgörande betydelse för det unga sinnet.

”Kort sagt”, sägs det i boken Infants, ”är [bebisar] redo att älska och att bli älskade.” När en bebis gråter handlar det ofta om att den vädjar till föräldrarna: ”Se på mig!” Det är viktigt att föräldrarna ger gensvar på ett kärleksfullt sätt. Genom det här samspelet blir bebisen medveten om att den kan uppmärksamma andra på sina behov. Den utvecklar förmågan att bygga upp relationer till andra.

”Skämmer jag inte bort min bebis?”

”Om jag kommer så fort mitt barn skriker, skämmer jag inte bort det då?” kanske du undrar. Kanske, men det finns många olika uppfattningar om den saken. Eftersom varje barn är unikt, måste föräldrarna i allmänhet själva bestämma vad som är bäst. Men nyligen gjord forskning visar att när bebisen är hungrig, ledsen eller upprörd, producerar den stresshormoner. Den uttrycker sin frustration genom att gråta. Det sägs att när föräldrarna ger gensvar och fyller sitt barns behov, medverkar de till att nätverk av celler byggs upp i den unga hjärnan, vilket i sin tur kan hjälpa barnet att lära sig att trösta sig själv. Enligt dr Megan Gunnar producerar dessutom en bebis som känner att den får gensvar mindre halter av stresshormonet kortisol. Och även om bebisen skulle bli ledsen och frustrerad, upphör stressreaktionen snabbare.

Martha Farrell Erickson säger: ”Det är faktiskt så att bebisar som har fått gensvar snabbt och konsekvent, särskilt under de första 6 till 8 månaderna i livet, gråter mindre än de som har lämnats ensamma när de har gråtit.” Det är också viktigt att variera hur man ger respons. Om man reagerar på samma sätt varje gång och till exempel matar barnet eller tar upp det  i famnen, kan det säkert bli bortskämt. Men ibland kan det räcka med att din bebis får höra dig säga några ord när den gråter. Det kan också vara effektivt att böja sig över bebisen och tala i lugnande ton. Ett annat knep kan vara att smeka barnet över ryggen eller magen.

”Att gråta är spädbarnets lott”, säger man i Orienten. Bebisens främsta verktyg för att tala om vad den behöver är just att gråta. Hur skulle du känna dig, om man bara struntade i dig varje gång du bad om något? Tänk då hur din bebis, som är helt beroende av hjälp, skulle känna sig om den blev ignorerad varje gång den försöker påkalla din uppmärksamhet. Men vem skall trösta den?

Vem tar hand om barnet?

En undersökning som nyligen genomfördes i USA visade att 54 procent av barnen, från helt nyfödda till de i tredje klass, regelbundet tas om hand av någon annan än föräldrarna. Många familjer behöver kanske två inkomster för att få det hela att gå ihop, men en del kan ta föräldraledigt för att ta hand om sitt barn några månader. Frågan är: Vem skall ta hand om barnet när ledigheten är över?

Naturligtvis finns det inga givna regler som styr sådana beslut. Men det är bra att komma ihåg att barnet fortfarande är sårbart under den här viktiga perioden i livet. Båda föräldrarna behöver grundligt tänka igenom det här tillsammans. När man skall fatta ett beslut, måste man överväga alla möjligheter noggrant.

”Det blir mer och mer uppenbart att till och med den allra bästa barnomsorg inte kan ersätta den tid barnen behöver tillsammans med sina föräldrar”, säger dr Joseph Zanga vid American Academy of Pediatrics. En del sakkunniga har uttryckt oro över att barn på dagis eller i annan barnomsorg inte får vara tillsammans med sina föräldrar så mycket som de behöver.

En del mammor i arbetslivet, som är medvetna om sina barns behov, har bestämt sig för att stanna hemma hellre än att låta andra sörja för barnens känslomässiga utveckling. En kvinna sade: ”Jag tror ärligt talat att det inte finns något annat jobb som hade kunnat ge mig samma tillfredsställelse.” Men på grund av ekonomiska omständigheter har förstås inte alla mammor den möjligheten. Många föräldrar har inget annat val än att dra nytta av barnomsorgen, och därför gör man en extra ansträngning att visa sitt barn uppmärksamhet och kärlek när man väl är tillsammans. Många ensamstående föräldrar ute i arbetslivet har inte heller så stora valmöjligheter i fråga om detta, men deras ansträngningar att uppfostra barnen är enastående – och de ger fina resultat.

Att vara förälder kan vara ett spännande arbete som ger mycket glädje. Men det är samtidigt ett krävande arbete med många utmaningar. Hur kan man lyckas?

[Fotnot]

[Ruta/Bild på sidan 6]

Tysta spädbarn

En del läkare i Japan uppger att de ser en ökning av antalet bebisar som varken gråter eller ler. Barnläkaren Satoshi Yanagisawa kallar dem ”tysta spädbarn”. Varför slutar de att uttrycka sina känslor? Vissa läkare menar att det här tillståndet beror på att bebisarna inte får tillräckligt med kroppskontakt med sina föräldrar direkt efter födseln. Tillståndet kallas ”enforced helplessness” (framtvingad hjälplöshet). En teori går ut på att när behoven av kommunikation ständigt blir förbisedda eller missuppfattade, slutar bebisen att ens försöka kommunicera.

Om ett spädbarn inte får rätt stimuli i rätt tid, kan den del av hjärnan som gör att barnet visar empati hindras i utvecklingen, framhåller dr Bruce Perry, chefspsykiater vid Texas Children’s Hospital. Om man har mött total känslomässig likgiltighet tidigt i livet, kan förmågan att känna empati gå förlorad för alltid. Doktor Perry anser att missbruk och våld bland unga kan kopplas till den typen av tidiga erfarenheter.

[Bild på sidan 7]

Bandet mellan förälder och barn blir starkare ju mer de kommunicerar