Ett unikt naturreservat i medelhavsmiljö

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I SPANIEN

 UNDER flera tusen år har man i medelhavsländerna huggit ner sina skogar, överbetat sina betesmarker och jagat några av de vilda djuren till utrotningens gräns. Det är ytterst få områden i den här delen av världen som är oförstörda. Men i en del av Spanien har en kombination av olika omständigheter gjort det möjligt för ett litet område att leva vidare praktiskt taget orört. Dess namn är Monfragüe, vilket betyder ”oländigt berg”.

Det är inte enbart områdets avlägsna läge i den här delen av Spanien som har skyddat dess naturliga miljö. Som tur är använde de jordbrukare som levde i trakten runt Monfragüe ett slags boskapsskötsel som visade sig vara ovärderlig när det gällde att bevara den här mycket dyrbara återstoden av de väldiga urskogar som en gång täckte höjderna runt Medelhavet. Den bevarade skogsmarken kallades dehesa, vilket betyder ”skogklädd betesmark”.

En miljövänlig jordbruksmetod

För flera hundra år sedan upptäckte jordbrukarna i Extremadura (den region i Spanien där Monfragüe ligger) att de skogar med vintergrön ek som täckte landskapet kunde ge behövlig skugga och föda för deras boskap. * Så i stället för att fälla alla träd för att ge plats åt betesmark bevarade de tillräckligt många ekar för att skapa ett öppet skogslandskap. För att stimulera grenarna att breda ut sig beskar man dessutom träden. Skuggan av de här vördnadsbjudande ekarna gav skydd åt de gräsbevuxna betesmarkerna, och den rikliga skörden av ekollon försåg boskap och grisar med näringsrik föda. Eftersom det här landskapet med sin dehesa bevarade en stor del av den ursprungliga skogen, kunde många inhemska djur- och fågelarter överleva.

Två floder, Tajo och Tiétar, rinner i kanjoner genom detta område och förenar slutligen sina krafter nedanför berget Monfragüe. År 1979 gjorde man till sist ett naturreservat av det kuperade område som ligger mellan de båda floderna och som har bevarat den ursprungliga karaktären bättre än något annat liknande område. Det här reservatet skapades på grund av att Monfragüe betraktas som en av de bäst bevarade fristäderna för ekosystemet kring Medelhavet.

Fåglar vi känner igen från Bibeln

Även om reservatet inte är så stort, är det en tillflyktsort för genett, kronhjort, vildsvin och den sällsynta panterlon, ett av de mest hotade däggdjuren i Europa. Men eftersom de  flesta av de här djuren är nattdjur, är det mycket större chans att en besökare som kommer på dagtid i stället får se en skymt av de magnifika rovfåglar som finns i överflöd i området. Många av de här rovfåglarna är också typiska för Bibelns länder.

I mitten av 1800-talet lade naturforskaren H. B. Tristram märke till att han kunde se gåsgamar cirkla i luften praktiskt taget var han än befann sig i Palestina. Samma sak kan sägas om Monfragüe, där 400 par har sina bon i de branta klippor som höjer sig över floderna Tajo och Tiétar. Mot kvällen kan man se de jättelika silhuetterna av dussintals gamar som avtecknar sig mot kvällshimlen när de seglar över sina boplatser. *

Den vita storken bygger gärna sina bon på gamla hus i många delar av Europa, men i Monfragüe bygger den fortfarande sina bon i ekarna, där den verkar trivas. (Psalm 104:17) Storkarna utnyttjar termikvindarna tillsammans med kejsarörnar och kungsörnar, som tålmodigt segelflyger samtidigt som de spanar ”långt bort i fjärran” i sitt sökande efter föda. (Job 39:27–29)

Mer vanligt förekommande än örnarna är de graciösa gladorna, vars antal ökar under sommarmånaderna. Dessutom patrullerar de skarpögda brungladorna ständigt floderna i reservatet, hela tiden på jakt efter fisk som de kan snappa upp ur vattnet. (Job 28:7)

Andra fåglar, till exempel berguvar och tornugglor, börjar flyga i skymningen. Berguven bygger sina bon i ödsliga klippbranter i Monfragüe, en miljö som påminner om de ödsliga ruinerna av det forntida Babylon, som profeten Jesaja förutsade skulle bli ett hemvist för uvar. (Jesaja 13:21)

Återställande och bevarande av reservatet

Vildblommor är ett färgstarkt inslag i reservatet, i synnerhet på våren. Ladanumcistrosens skira vita blommor och tuvor av purpurfärgad skärmlavendel täcker nästan alla sluttningar som inte är skogklädda. Och när sommaren närmar sig ger den allestädes närvarande vallmon ett stänk av scharlakan åt de gröna betesmarkerna.

Att bevara den här värdefulla miljön är en viktig uppgift för dem som sköter om reservatet. För att kunna göra det håller man som bäst på med att plantera inhemska trädarter i stället för de tallar och eukalyptusträd som har förts hit och som inte gynnar reservatets vilda djur och växter. Man samarbetar också med jordbrukare för att bevara de omgivande dehesa-områdena, och man uppmuntrar dem att återplantera ekar när så är nödvändigt. Förhoppningsvis kommer de här åtgärderna att säkra framtiden för det här unika reservatet i medelhavsmiljö.

[Fotnoter]

[Bilder på sidan 16, 17]

Från vänster till höger: Boskap betar i det öppna skogslandskapet; en genett; en kronhjort

[Bild på sidan 18]

Grågam

[Bild på sidan 18]

Berguv

[Bild på sidan 18]

Kungsörn

[Bildkälla]

Bilder: Cortesía de GREFA