När berget försökte  ta sig ut i havet

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I VENEZUELA

MELLAN Venezuelas huvudstad, Caracas, och havet ligger ett 2.000 meter högt berg, som heter El Ávila. Norr om berget ligger en smal tättbefolkad kuststräcka. Där finns Venezuelas största flygplats, och för att komma från flygplatsen till Caracas måste man färdas genom en tunnel som har grävts tvärs igenom berget.

Efter de skyfallsliknande regnen i december förra året var El Ávila så vått att det inte kunde binda mer vatten. Dess sidor verkade sprängas sönder, när tiotusentals kubikmeter vatten forsade nerför det. Som en person uttryckte det såg det ut som om berget försökte ta sig ut i havet. Hus — från skjul till villor — begravdes i en sörja av vatten, lera, stora stenar och träd. Sängar, kylskåp, TV-apparater och även människor sveptes i väg. En äldre man sade att han trodde att det var världens undergång.

Det slutade så småningom att regna, och vattenmassorna började sjunka undan. Enligt en beräkning kan omkring 50.000 människor ha dött och 400.000 blivit hemlösa. Man förstår varför detta har kallats ”den värsta naturkatastrofen i Venezuelas historia”.

Räddade med knapp nöd

Den 15 december blev Juan Carlos Lorenzo och hans far instängda mellan två översvämmade floder. De lämnade sin bil och anslöt sig till 35 andra människor i ett hus. Men det dröjde inte länge förrän vattnet började strömma in, och det steg snabbt. Alla lyckades ta sig upp på taket. Under tiden slog stenblock och trädstammar mot huset. Snart rasade väggarna på första och andra våningen, och bara pelarna och taket blev kvar. Den bräckliga konstruktionen skakade under den fortsatta ramponeringen.

En helikopter anlände, men den kunde inte landa på det rangliga  huset. När den gav sig i väg, tog Juan Carlos och hans far under tårar farväl av varandra, övertygade om att de nu skulle dö. Då kom det två helikoptrar. Medan piloterna skickligt stod stilla i luften ovanför lyftes alla som var på taket, en efter en, upp i säkerhet. Strax efter det att helikoptrarna hade gett sig i väg föll huset ihop i de framrusande vattenmassorna. De hade blivit räddade i sista minuten!

Människor evakuerades i tusental — i mindre flygplan, via vägar och militära landsättningsbåtar. Långa rader av människor — somliga av dem bar barn på sina axlar — leddes med hjälp av rep genom bränningarna ut till båtarna. En del kunde få med sig några få personliga ägodelar, medan andra ägde bara det de gick och stod i.

Hjälpinsatser

Jehovas vittnens avdelningskontor i Venezuela satte i gång med hjälpinsatser så fort man fick kännedom om katastrofen. Men vägarna var antingen fyllda med bråte eller helt enkelt bortspolade. Efter några dagar öppnades ett körfält på huvudvägen för hjälptransporter, och Jehovas vittnens bilar med medicinska förnödenheter och kvalificerad personal släpptes fram. En myndighetsperson sade senare: ”Myndigheterna är väl medvetna om att Jehovas vittnen var bland de första som kom med hjälp och transporterade bort människor från området.”

Vittnena gjorde anordningar för att söka efter dem som behövde hjälp. De som evakuerades fördes till Caracas, och många av dem hade förlorat allt. Där upprättades uppsamlingsplatser för att mat, kläder och medicin skulle kunna delas ut till dem som hade behov. Men de flesta behövde mer än bara mat och kläder. De var i omedelbart behov av någonstans att bo. Deras kristna bröder och systrar tog med glädje emot dem.

Många hade vänner och släktingar boende hos sig lång tid efter katastrofen. Joel och Elsa, som är Jehovas vittnen, bor i en liten lägenhet i Puerto Cabello. En månad efter ovädret bodde det fortfarande 16 personer hos dem. Många hade inte bara förlorat sitt hem, utan också sitt arbete. Deras arbetsplatser fanns helt enkelt inte mer.

Tidigare livfulla semesterorter och hamnstäder gick sorgligt nog knappt att känna igen. En del bilar stack upp ur leran, medan andra hade vräkts upp mot väggar, vridits runt stolpar eller tryckts in genom dörrar eller fönster. Ett lager hårdnad lera — upp till tre meter på en del platser — gjorde gatunivån så hög att den som gick där kom i jämnhöjd med en högre våning eller med hustaken på de byggnader han passerade!

En del i Venezuela har sagt att katastrofen gav dem en värdefull lärdom — att inte förlita sig på materiella ting. (Lukas 12:29–31) Många har kommit att uppskatta Jesu Kristi råd: ”Sluta upp med att samla skatter åt er på jorden, där mal och rost förtär och där tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla i stället skatter åt er i himlen, där varken mal eller rost förtär och där tjuvar inte bryter sig in och stjäl; för där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.” — Matteus 6:19–21.

[Karta på sidorna 16, 17]

(För formaterad text, se publikationen)

VENEZUELA

Caracas

Katastrofområde

COLOMBIA

[Bild på sidan 17]

Rubén Serrano vid spillrorna av sitt hus

 [Bilder på sidan 18]

1. Frivilliga i Caracas samlade ihop förnödenheter till nödställda

2, 3. Församlingen i Maiquetía skottade ut två meter djup stelnad lera från sin Rikets sal

4. Dessa Jehovas vittnen förlorade sina hem och deltog sedan i att bygga nya till sig själva och andra

5. Ett av de nybyggda husen, i nästan färdigt skick, i San Sebastián de los Reyes