Ett besök i ”Rysslands äldsta stad”

MIN hustru, Linda, och jag anlände till Moskva i juli 1998 på ett arbetsuppdrag. Vi hade aldrig varit i Ryssland tidigare, och vi var ivriga att få lära oss något om landet, dess språk och dess folk.

Sedan vi anlänt, lade jag snart märke till det intressanta gravyrtrycket på baksidan av den gröna femrubelsedeln. Det visade vad som såg ut som en tegelstensfästning från 1300- eller 1400-talet med utsikt över en flod med en ö och en sjö i bakgrunden. I hörnet fanns platsens namn: Novgorod.

Jag frågade Moskvabor om det. Alla kände de till Novgorod, men bara en som jag frågade hade varit där. Jag fick veta att staden låg mindre än 50 mil från Moskva, en natts resa med tåg i riktning mot S:t Petersburg. Min hustru och jag bestämde oss för att resa dit.

Vår resa till Novgorod

Eftersom jag hade köpt biljetter till S:t Petersburg tidigare, visste jag var jag skulle köpa biljetter till Novgorod. Numret på vår järnvägsvagn och vår kupé stod tryckta på våra biljetter. Vi kom till järnvägsstationen lite efter klockan nio en kväll i september förra året och tog plats i vår egen kupé i vagn nummer 5.

Med ett stön och så ett motspänstigt ryck krängde vagnen till och rörde sig framåt. Detta upprepades hela natten, eftersom vi befann oss på ett lokaltåg. Vi stannade, och efter några minuter dundrade ett annat tåg förbi. Det gick några minuter till, medan vi stod kvar på sidospåret i nattens stillhet. Sedan lossade man på bromsarna, och vagnen protesterade, stönade, jämrade sig och följde slutligen med resten av tåget. Då somnade jag igen.

Tågvärdinnan knackade på dörren strax innan vi kom fram till Novgorod. Det var livligt på järnvägsstationen redan klockan sju på morgonen. I en tidningskiosk hittade vi en karta över staden och frågade också försäljaren hur mycket en taxiresa till hotellet skulle kosta. För 20 rubel (omkring 7 kronor) körde taxichauffören oss i sin ryska Lada till vårt hotell, på andra sidan floden Volchov — floden på sedeln.

Chauffören talade om för oss att han inte var från Ryssland men att hans hustru var det. Det var därför han bodde i Ryssland. Receptionisten på hotellet välkomnade oss och lät oss också komma in på rummet, trots att klockan var bara 7.30. Hon gav oss tips om vart vi kunde gå. Vi tog en promenad längs floden och åt sedan frukost.

 Vi såg en park med snyggt klippt gräs och träd som var beskurna. Promenadvägen utmed floden var praktfull med prydliga blomrabatter. Även om det fanns turister där — en Koreatillverkad buss kom då och då förbi med en grupp turister — är Novgorod inte en turiststad. De flesta vi såg var ryssar.

Några av invånarna talade om för oss att Novgorod är Rysslands äldsta stad. Den sägs vara mer än 1.100 år gammal. Ett vittnesbörd om stadens religiösa arv är tiotals gamla kyrkor i den. På en karta räknade Linda till 25 bara i området kring hotellet.

Vi hittade ett torn i kreml — inte Kreml i Moskva; ”kreml” är det ryska ordet för ”borg”, ”fästning”, ”citadell”. Det var tillträde till tornet ända upp till det högsta planet. För 5 rubel (omkring 1:75) fick vi gå uppför hela spiraltrappan. Jag jämförde utsikten med bilden på femrubelsedeln. Träden hade växt, och ett tak hade satts upp över kremlmurens promenadgång. Men floden Volchov fanns där — samma flod och samma ö och sjö i bakgrunden. Det var bara kranen som muddrade floden som inte fanns med på sedeln.

 Andra dagen i Novgorod lade vi märke till en märklig sak. Staden har en befolkning på 250.000, men ändå hände det att människor kom ihåg oss och detaljer i förbindelse med oss. Servitrisen på hotellet kom ihåg oss från föregående dag. Hon kom ihåg att vi tyckte om kaffe, och hon fortsatte att servera oss kaffe. Hon mindes också att vi inte ville ha juice, och andra dagen frågade hon oss därför inte om vi ville ha det. När jag bad om notan, såg Olga — jag kommer ihåg hennes namn — direkt på mig och sade leende: ”Det är rum 356, eller hur?”

På söndagen strömmade tusentals människor till kreml, gångbron över floden Volchov, gatorna och promenaden. Linda gick för att köpa popcorn av en gatuförsäljare nära gångbron, och, ja, du gissar rätt! — han kom ihåg henne från föregående dag.

När vi gick tillbaka för att klättra upp i tornet och titta på samma utsikt igen, log flickan som tog emot inträdesavgiften av oss och sade: ”Ni var här i går, inte sant? Ni betalade redan i går, så ni behöver inte betala nu igen.”

Vi träffade David, en vän som vi hade lärt känna några år tidigare i New York. Han hade gift sig med en rysk flicka, Aljona, och de bor nu i Novgorod och tjänar som förkunnare tillsammans med en församling av Jehovas vittnen. Vi träffades framför restaurangen Detinets, som är byggd direkt i muren högst upp i kreml. Där blev vi serverade den bästa ryska mat som vi någonsin hade ätit. En måltid med tre rätter (sallad, soppa, huvudrätt, kaffe och dessert) var i våra ögon inte dyr.

Novgorod var en stad med vänliga människor som kom ihåg oss, och den hade utmärkt mat och tillräckligt med historia och omväxling för att vara intressant. Vi kommer att besöka den på nytt. — Från en av våra läsare.

[Bilder på sidorna 22, 23]

Den ryska femrubelsedeln och ett foto av samma motiv i Novgorod

[Bild på sidan 23]

Kreml från floden Volchov

[Bild på sidan 24]

Vi går över floden Volchov på en gångbro

[Bild på sidan 24]

Religionen var framträdande i Novgorod i flera hundra år