Efter andra världskriget låg stora delar av Europa i spillror. Men det positiva var att Jehovas vittnen och andra var befriade från nazisternas koncentrationsläger. Det innebar dock inte att livet var lätt för dem. Precis som många andra så saknade Jehovas folk mat, kläder, någonstans att bo och andra grundläggande saker. Syster Karin Hartung berättar: ”På grund av bostadsbristen var alla tvungna att antingen låta släktingar bo hemma hos sig eller hyra ut rum.” Syster Gertrud Pötzinger, som hade suttit sju och ett halvt år i koncentrationsläger, fick under en period bo i en redskapsbod och sova på en stol. a

 Vad gjorde Jehovas organisation för att hjälpa vännerna i de här krigsdrabbade områdena? Och vad kan vi lära oss av dem som levde under de här svåra efterkrigsåren?

 Jehovas organisation tog snabbt tag i saken och såg till att vännerna i Europa fick hjälp. Nathan Knorr och Milton Henschel från huvudkontoret besökte vittnena för att se vilken hjälp de behövde. I november och december 1945 besökte de England, Schweiz, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Danmark, Sverige, Finland och Norge. Broder Knorr rapporterade: ”Nu fick vi för första gången se förödelsen efter kriget med egna ögon.”

 Broder Knorr fick inte tillåtelse att åka in i Tyskland den gången. Men Erich Frost, som hade tillsynen över avdelningskontoret i Tyskland, kunde resa ut ur landet för att träffa honom. b ”Broder Knorr gav oss praktiska råd och lovade att vi skulle få materiell hjälp, som mat och kläder”, rapporterade Erich. ”Snart kom stora lass med mjöl, margarin, havregryn och annat till Tyskland. Vännerna i andra länder skickade också mängder av kläder, som kostymer, underkläder och skor.” Bröderna och systrarna i Tyskland blev djupt rörda och tog emot gåvorna med tårar i ögonen. Den här insatsen var ingen engångsföreteelse. Hjälpsändningarna fortsatte under två och ett halvt år! c

 Vännernas levnadsförhållanden blev bättre, men de behöll sitt andliga fokus. Hur kunde de göra det?

 De såg till att ha en god andlig rutin. (Efesierna 5:15, 16) Under kriget var det svårt att få tag på biblisk litteratur och att hålla i gång de andliga rutinerna. Men efter kriget började möten och tjänst komma tillbaka till det normala. Jürgen Rundel, som bor i Österrike, minns hur det var. Han säger: ”Publikationen Informationer d och de resande tillsyningsmännen uppmuntrade oss att hålla fast vid våra andliga rutiner.” Han tillägger: ”Vi höll fokus på Jehova, Jesus, vårt personliga studium och tjänsten. Det fanns inget som distraherade oss, som till exempel tv.”

 Syster Ulrike Krolop berättar: ”Jag minns hur glad jag kände mig när jag studerade något på djupet. Min man var ett fint exempel. Så fort vi fick ett nytt nummer av Vakttornet lade han allt annat åt sidan och läste det.” Karin, som citerades förut, säger: ”Under kriget fick vi uppleva hur snabbt man kan förlora allt man äger. Men den andliga maten fortsatte komma, även om det inte var i samma omfattning som tidigare. Jehova belönar sina lojala tjänare.”

 De började gå i tjänsten igen. (Matteus 28:19, 20) Under kriget kunde Jehovas vittnen inte predika fritt. En broder som heter Friedhelm minns att efter kriget ”började alla omedelbart att gå i tjänsten igen”. Ulrike berättar: ”Den första som vittnade för min mans familj hade fortfarande på sig kläderna från koncentrationslägret. Han satte verkligen i gång genast!” Jürgen säger: ”I stort sett alla var fullt engagerade i tjänsten efter kriget. Många unga bröder och systrar började som pionjärer.”

 ”Levnadsförhållandena i de sönderbombade städerna var fruktansvärda”, säger Ulrike. Många bodde i ruinerna! Hur kunde man hitta de här människorna och vittna för dem? Ulrikes familj fick sanningen efter kriget, och hon berättar: ”Vi letade efter ljussken från lampor eller rök från skorstenar.”

 De uppmuntrade varandra. (1 Thessalonikerna 5:11) Många Jehovas vittnen hade blivit illa behandlade under kriget. Men de fokuserade inte på allt lidande de hade behövt gå igenom, utan uppmuntrade i stället varandra. De kunde vara genuint glada eftersom deras tro hade hållit för prövningar. (Jakob 1:2, 3) Johannes, som nu bor i USA, säger: ”Vår kretstillsyningsman hade suttit i koncentrationsläger, och han berättade många fina erfarenheter om hur vänner hade fått hjälp av Jehova. Det var otroligt trosstärkande!”

 Efter kriget tänkte många av bröderna och systrarna på ”hur Jehova hade hjälpt dem i lägren och besvarat deras böner”, säger Johannes. Och det hjälpte dem att behålla en nära relation till Jehova. Som nämndes tidigare så höll vännerna fast vid sina andliga rutiner när de blev fria; de läste Bibeln, gick på mötena och tog del i tjänsten. Bröderna och systrarna var ”fortfarande magra och svaga”, säger Elisabeth, som var med på sammankomsten i Nürnberg 1946. ”Men ändå var de ’brinnande i anden’ när de berättade vad de hade varit med om.” (Romarna 12:11)

 De höll sig nära sina medtroende. (Romarna 1:11, 12) Under kriget kunde vittnena inte umgås som de ville med varandra på grund av den fruktansvärda förföljelsen. Karin säger: ”De kunde sällan besöka varandra eftersom de inte ville avslöja varandra.” Det här ändrades såklart när kriget tog slut. ”Vännerna gjorde allt tillsammans”, säger Friedhelm. ”De prioriterade alltid mötena och tjänsten.”

 De första åren efter kriget var det ”väldigt få vittnen som hade bilar”, berättar Dietrich, en äldstebroder i Tyskland. ”Så vi gick till mötena. Men vi gjorde det tillsammans i grupper. Det här stärkte banden mellan oss. Vi kände oss som en stor familj.”

 I dag upplever många Jehovas vittnen svårigheter på grund av naturkatastrofer, sjukdomar, krig, förföljelse och ökade levnadskostnader. (2 Timoteus 3:1) Men ändå behöver vi inte vara överdrivet oroliga. Hur kommer det sig? Det våra lojala vänner fick uppleva i Nazityskland försäkrar oss om att Jehova kommer att fortsätta ta hand om oss under de här sista kritiska dagarna. Vi vill ha samma inställning som Paulus, som skrev: ”Vi kan … känna oss lugna och trygga och säga: ’Jehova är min hjälpare, jag behöver inte vara rädd. Vad kan en människa göra mig?’” (Hebréerna 13:6)