Det grekiska ordet zēlōtẹ̄s avser någon som är ivrig och entusiastisk. Med tiden kom ordet att beteckna någon som tillhörde en militant judisk rörelse under det första århundradet v.t. som kämpade emot den romerska ockupationen.

Det romerska styret över Judeen skapade starka religiösa och politiska spänningar. Josefus, den främsta informationskällan om den här turbulenta tiden, beskrev olika judiska befrielsegrupper som uppstod. En av de grupperna var seloterna. Som det grekiska namnet antyder kämpade de med fanatisk iver för att judarna skulle befrias, och de var inte främmande för att ta till våld. De såg till och med ner på judar som ville ha ett fredligt förhållande till de romerska myndigheterna. De uppror som seloterna låg bakom ledde inte till befrielse, utan till något som lade grunden till en nationell katastrof – romarnas förstöring av Jerusalem och templet år 70 v.t. Några seloter flydde till fästningen på Masada, som hade intagits av en grupp som kallades sikarier (lönnmördare, dolkmän). År 73 v.t., efter två års belägring, valde seloterna att begå kollektivt självmord i stället för att kapitulera.