En stor lärare hjälper oss att lära känna Skaparen bättre
Kapitel nio
En stor lärare hjälper oss att lära känna Skaparen bättre
FOLKET i Palestina i det första århundradet ”var förväntansfullt”. Vad eller vem väntade människor på? ”Kristus”, eller ”Messias”, vars ankomst Guds profeter hade förutsagt flera hundra år tidigare. De var övertygade om att de heliga skrifterna hade skrivits under Guds ledning och att de innehöll profetiska glimtar av framtida händelser. En profetia, i Daniels bok, visade att Messias skulle komma under första hälften av deras århundrade. — Lukas 3:15; Daniel 9:24–26.
Men de måste vara på sin vakt, eftersom självutnämnda messiasgestalter skulle uppstå. (Matteus 24:5) Den judiske historieskrivaren Josephus nämner några: Teudas som förde sina anhängare till Jordan och påstod att vattnet skulle dela sig; en man från Egypten som förde folk till Olivberget och försäkrade att Jerusalems mur skulle falla på hans befallning; en bedragare på ståthållaren Festus’ tid som utlovade frihet från problem och bekymmer. — Jämför Apostlagärningarna 5:36; 21:38.
I motsats till dem som lät sig bedras av sådana män insåg en grupp människor, som kom att kallas ”kristna”, att Jesus från Nasaret var en stor lärare och den sanne Messias. (Apostlagärningarna 11:26; Markus 10:47) Jesus var inte någon falsk messias; han uppfyllde kriterierna, något som till fullo bekräftas i de fyra historiska böcker som kallas evangelierna. * Judarna visste till exempel att Messias skulle födas i Betlehem, att han skulle komma i Davids släktlinje och att han skulle utföra förunderliga gärningar. Jesus uppfyllde allt detta, vilket till och med hans motståndare vittnade om. Ja, Jesus uppfyllde de krav Bibeln ställde på Messias. — Matteus 2:3–6; 22:41–45; Johannes 7:31, 42.
Skaror av människor som träffade Jesus och iakttog hans enastående gärningar, hörde hans unika visdomsord och lade märke till hans förmåga att förutse händelser blev övertygade om att han var Messias. Under den tid han utförde sin tjänst (29–33 v.t.) samlade sig bevisen för att han var Messias. Ja, han visade sig vara mer än Messias. En lärjunge som kände till fakta drog slutsatsen att ”Jesus är Kristus, Guds Son”. * — Johannes 20:31.
Eftersom Jesus stod i ett så nära förhållande till Gud, kunde han beskriva och uppenbara hurdan vår Skapare är. (Lukas 10:22; Johannes 1:18) Jesus intygade att det nära förhållandet mellan honom och Gud, hans Fader, började i himlen, där han arbetade tillsammans med Gud och frambringade allting annat, levande och livlöst. — Johannes 3:13; 6:38; 8:23, 42; 13:3; Kolosserna 1:15, 16.
Bibeln berättar att Sonen överfördes från andevärlden till jorden och ”framträdde i människors likhet”. Filipperna 2:5–8) En sådan händelse är inte normal, men är den möjlig? Forskarna bekräftar att ett grundämne, till exempel uran, kan omvandlas till ett annat; de räknar till och med ut resultatet när massa omvandlas till energi (E=mc2). Varför skulle vi då tvivla på Bibelns uppgift om att en andevarelse omvandlades till en människa?
(För att belysa det på ett annat sätt kan man tänka på vad läkarna utför i samband med in vitro-fertilisering (provrörsbefruktning). Ett liv som börjar i ett ”provrör” överförs till en kvinna, och senare föds ett barn. I Jesu fall förklarar Bibeln för oss att hans liv genom ”den Högstes kraft” överfördes till en jungfru vid namn Maria. Hon var av Davids släktlinje, och Jesus kunde därför bli den förblivande arvingen till det messianska kungarike som David fått löfte om. — Lukas 1:26–38; 3:23–38; Matteus 1:23.
Eftersom Jesus var så lik Skaparen och stod i ett så nära förhållande till honom, kunde han säga: ”Den som har sett mig, han har också sett Fadern.” (Johannes 14:9) Han sade också: ”Vem Fadern är [vet ingen] utom Sonen och den som Sonen är villig att uppenbara honom för.” (Lukas 10:22) När vi sätter oss in i vad Jesus lärde och gjorde, då han var här på jorden, kan vi därför få en tydligare bild av Skaparens personlighet. Vi skall belysa det genom att se vad män och kvinnor som hade med Jesus att göra fick uppleva.
En samarisk kvinna
”Är det inte möjligt att han är Kristus?” undrade en samarisk kvinna efter ett samtal som hon hade haft med Jesus i närheten av staden Sykar. (Johannes 4:29) Hon uppmanade till och med andra från staden att söka upp Jesus. Vad var det som fick henne att erkänna Jesus som Messias?
Den här kvinnan träffade Jesus när han vilade ut efter att en hel förmiddag ha gått på dammiga vägar i Samariens bergsområde. Trots att Jesus var trött, började han tala med henne. Han upptäckte att hon var uppriktigt intresserad av andliga frågor och lärde henne viktiga sanningar om behovet av att ”tillbe Fadern med ande och sanning”. Så småningom uppenbarade han att han verkligen var Kristus, något som han fram till dess inte offentligt hade bekänt. — Johannes 4:3–26.
För den här samariska kvinnan blev mötet med Jesus mycket betydelsefullt. Hennes tidigare religionsutövning hade kretsat kring tillbedjan på berget Gerissim och grundat sig på endast de fem första böckerna i Bibeln. Många av samarierna härstammade från blandäktenskap mellan medlemmar av de tio stammarna, som utgjort Israels rike, och människor av andra folkslag, och judarna undvek samarierna. Jesus var verkligen annorlunda! Han undervisade villigt den samariska kvinnan, trots att hans uppdrag gällde att gå till ”de förlorade fåren av Israels hus”. (Matteus 15:24) Jesus återspeglade här Jehovas villighet att ta emot uppriktiga människor från alla nationer. (1 Kungaboken 8:41–43) Varken Jesus eller Jehova nedlåter sig till att visa sådan trångsynt religiös fientlighet som genomsyrar världen i våra dagar. Vetskapen om detta bör dra oss till Skaparen och hans Son.
Vi kan hämta ytterligare en lärdom av att Jesus var villig att undervisa den samariska kvinnan. Hon levde då tillsammans med en man som inte var hennes make. (Johannes 4:16–19) Men Jesus lät inte detta hindra honom från att tala med henne. Man förstår att hon måste ha uppskattat att bli behandlad med värdighet. Hennes erfarenhet var inte unik. När somliga judiska ledare (fariséer) kritiserade Jesus för att han åt tillsammans med ångrande syndare, sade han: ”De friska och starka behöver inte läkare, men det gör de sjuka och svaga. Så gå och lär er vad det här betyder: ’Barmhärtighet vill jag ha och inte slaktoffer.’ Jag har nämligen inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare.” (Matteus 9:10–13) Jesus hjälpte människor som dignade under bördan av sina synder — av att ha överträtt Guds lagar eller normer. Det är verkligen hjärtevärmande att veta att Gud och hans Son vill hjälpa dem som brottas med problem som beror på deras tidigare uppförande! — Matteus 11:28–30. *
Vi får inte förbise att det var en kvinna som Jesus vid det här tillfället i Samarien så vänligt talade med och hjälpte. Varför är det betydelsefullt? På den tiden fick judiska män lära sig att de inte skulle tala med kvinnor offentligt, inte ens med sin egen hustru. De judiska rabbinerna ansåg att kvinnor inte kunde tillägna sig djup andlig undervisning, eftersom de menade att kvinnor hade ”begränsad mental kapacitet”. Somliga sade: ”Lagens ord borde hellre brännas än ges åt kvinnor.” Jesu lärjungar hade växt upp i ett sådant klimat, och när de återvände till Jesus, började de ”förundra sig över att han talade med en kvinna”. (Johannes 4:27) Den här berättelsen — en av många — visar att Jesus var en avbild av sin Fader, som skapat både mannen och kvinnan och tillmäter båda ära. — 1 Moseboken 2:18.
Den samariska kvinnan övertalade sedan de andra invånarna i staden att lyssna till Jesus. Många undersökte fakta och blev troende. De sade: ”Vi vet att den här mannen med visshet är världens räddare.” (Johannes 4:39–42) Eftersom vi är en del av ”världen” av människor, har Jesus stor betydelse också för vår framtid.
En fiskares uppfattning
Vi skall nu se hur två av Jesu nära vänner — Petrus och Johannes — uppfattade honom. De var helt Matteus 4:13–22; Johannes 1:35–42) Fariséerna betraktade dem som ”olärda och helt vanliga människor”, en del av landets folk (hebreiska: ʽam-ha·ʼạ·rets), som de såg ner på, därför att de inte var skolade som rabbinerna. (Apostlagärningarna 4:13; Johannes 7:49) Många sådana människor, som ”arbetade hårt” och var ”tyngda av bördor” under de religiösa traditionalisternas ok, längtade efter andlig upplysning. Professor Charles Guignebert vid Sorbonne förklarade att ”deras hjärtan tillhörde helt och fullt Jahve [Jehova]”. Jesus ringaktade inte de här ödmjuka människorna och gynnade de välbärgade eller inflytelserika. Nej, han uppenbarade Fadern för dem genom det han lärde och gjorde. — Matteus 11:25–28.
vanliga fiskare och var bland de första som följde Jesus. (Petrus såg med egna ögon hur omtänksam Jesus var. Kort efter det att han hade slagit följe med Jesus i förkunnartjänsten blev hans svärmor sjuk i feber. När Jesus kom till Petrus’ hus, tog han henne vid handen, och febern släppte! Vi vet inte exakt hur botandet gick till, lika lite som läkare i vår tid alltid kan förklara hur ett tillfrisknande sker, men febern lämnade kvinnan. Viktigare än att veta vilken metod Jesus använde är det att inse att hans botande av sjuka och plågade människor visade att han kände medlidande med dem. Han ville verkligen hjälpa människor, och det vill också hans Fader. (Markus 1:29–31, 40–43; 6:34) Av det Petrus upplevde i förbindelse med Jesus kunde han förstå att Skaparen anser att varje människa är värd omtanke. — 1 Petrus 5:7.
Vid ett senare tillfälle var Jesus i kvinnornas förgård i Jerusalems tempel. Han iakttog hur människor lade pengar i bidragsbössorna. De rika lade i många mynt. Jesus gav noga akt och fick se en fattig änka lägga i två mynt av mycket ringa värde. Han sade till Petrus, Johannes och de andra: ”Jag säger er i sanning att denna fattiga änka lade i mer än alla som lade pengar i bidragsbössorna; de lade ju alla i av sitt överskott, men hon lade i av sin fattigdom allt vad hon hade, hela sin försörjning.” — Markus 12:41–44.
Du märker att Jesus sökte efter det goda hos människor och uppskattade de ansträngningar var och en gjorde. Hur tror du detta påverkade Petrus och de andra apostlarna? Jesu exempel visade Petrus hurdan Jehova är, och längre fram citerade Petrus en psalm och sade: ”Jehovas ögon vilar på de rättfärdiga, och hans öron är vända till deras ödmjuka bön.” (1 Petrus 3:12; Psalm 34:15, 16) Känner du dig inte dragen till Skaparen och hans Son som söker det goda hos dig och kommer att lyssna till dina böner?
Sedan Petrus hade varit tillsammans med Jesus omkring två år, var han säker på att Jesus var Messias. Jesus frågade en gång sina lärjungar: ”Vem säger människorna att jag är?” Han fick olika svar. Sedan frågade han dem: ”Ni då, vem säger ni att jag är?” Petrus svarade med övertygelse: ”Du är Kristus.” Du kanske blir förvånad över vad Jesus sedan gjorde. ”Då förmanade han dem strängt att inte tala med någon” om detta. (Markus 8:27–30; 9:30; Matteus 12:16) Varför gjorde han det? Jesus var personligen närvarande, och han ville inte att människor skulle bilda sig en uppfattning om honom på grund av lösa rykten. Tycker du inte att det var logiskt? (Johannes 10:24–26) Lärdomen är att vår Skapare på samma sätt vill att vi skall skaffa oss upplysningar om honom genom att själva undersöka tillförlitliga bevis. Han förväntar att vi skall låta övertyga oss på grundval av fakta. — Apostlagärningarna 17:27.
Som du kanske förstår var inte alla Jesu landsmän villiga att erkänna honom, trots att det fanns gott om bevis för att han hade Skaparens stöd. Många som bara var intresserade av sin egen ställning eller sina politiska mål tyckte inte att denne uppriktige, men ödmjuke, Messias var i deras smak. När Jesu tjänst närmade sig sitt slut, sade han: ”Jerusalem, som dödar profeterna och stenar dem som har sänts ut till henne — hur ofta har jag inte velat samla ihop dina barn. ... Men ni har inte velat. Se! Ert hus lämnas åt er själva.” (Matteus 23:37, 38) Den här förändrade situationen för den judiska nationen markerade ett viktigt steg i förverkligandet av Guds uppsåt att välsigna alla nationer.
Kort därefter hörde Petrus och tre andra apostlar Jesus uttala en detaljerad profetia om ”avslutningen på tingens ordning”. * Det Jesus förutsade fick en första uppfyllelse år 66–70 v.t. under romarnas angrepp på Jerusalem och ödeläggande av staden. Historien bekräftar att det Jesus förutsade verkligen inträffade. Petrus bevittnade mycket av det som Jesus förutsagt, och detta återspeglas i de två böcker som Petrus skrev, Första och Andra Petrusbrevet. — 1 Petrus 1:13; 4:7; 5:7, 8; 2 Petrus 3:1–3, 11, 12.
Jesus hade under sin tjänst tålmodigt visat omtanke om judarna omkring honom, men han avhöll sig 2 Petrus 3:3–13) Uppskattar vi, i likhet med Petrus, Guds egenskaper som återspeglades i Jesus, och visar vi att vi litar på hans löften för framtiden?
inte från att fördöma det som var ont. Detta hjälpte Petrus, och bör också hjälpa oss, att bättre förstå vår Skapares inställning. När Petrus såg andra händelser inträffa i uppfyllelse av Jesu profetia, skrev han att de kristna ständigt bör ha ”Jehovas dags närvaro ... i tankarna”. Petrus sade också: ”Jehova är inte långsam med avseende på sitt löfte, såsom några betraktar långsamhet, utan han är tålmodig mot er, eftersom han inte önskar att någon skall drabbas av förintelse, utan önskar att alla skall nå fram till sinnesändring.” Sedan talade Petrus uppmuntrande om ”nya himlar och en ny jord” där ”rättfärdighet [skall] bo”. (Varför dog Jesus?
Den sista kvällen Jesus var tillsammans med apostlarna åt de en särskild måltid. Vid en sådan måltid brukade en judisk värd visa gästfrihet genom att tvätta fötterna på gästerna, som kanske hade gått på dammiga vägar i sandaler, men ingen erbjöd sig att tvätta Jesu fötter. Han reste sig därför ödmjukt, tog en handduk och ett handfat och började tvätta apostlarnas fötter. När det blev Petrus’ tur, skämdes han för att ta emot den här tjänsten av Jesus. Petrus sade: ”Aldrig någonsin skall du tvätta mina fötter.” ”Om jag inte Johannes 13:5–17.
tvättar dig”, svarade Jesus, ”har du ingen del med mig.” Jesus visste att han snart skulle dö, och därför tillade han: ”Om alltså jag, fastän Herre och Lärare, har tvättat era fötter, bör också ni tvätta varandras fötter. Jag har nämligen gett er mönstret, för att alldeles som jag har gjort mot er skulle också ni göra.” —Många år senare uppmanade Petrus de kristna att efterlikna Jesus, inte genom att utföra en fottvättningsritual, utan genom att ödmjukt tjäna andra och inte ”spela herrar över dem”. Petrus insåg också att Jesus genom sitt exempel visade att ”Gud står emot de övermodiga, men han ger oförtjänt omtanke åt de ödmjuka”. Vilken viktig insikt om Skaparen! (1 Petrus 5:1–5; Psalm 18:35) Men Petrus lärde sig mer.
Efter denna sista måltid ledde Judas Iskariot, som var en apostel men som hade blivit tjuv, en grupp beväpnade män till Jesus för att de skulle arrestera honom. När de gjorde det, reagerade Petrus. Han drog sitt svärd och sårade en man i pöbelhopen. Jesus tillrättavisade Petrus: ”För tillbaka ditt svärd till dess plats, ty alla som tar till svärd skall gå under genom svärd.” Sedan, medan Petrus såg på, rörde Jesus vid mannen och botade honom. (Matteus 26:47–52; Lukas 22:49–51) Jesus levde verkligen upp till det han hade lärt dem, nämligen att de skulle ”älska” sina ”fiender” och därmed efterlikna hans Fader, som låter ”sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga”. — Matteus 5:44, 45.
Under den här påfrestande natten blev Jesus i all hast förhörd av judarnas högsta domstol. Han blev falskeligen anklagad för hädelse, fördes till den romerske ståthållaren och utlämnades sedan till avrättning, oskyldigt dömd. Judar och romare hånade honom. Han behandlades brutalt och hängdes till slut Matteus 26:57–27:54; Johannes 18:12–19:37.
på en påle. Mycket av det han utsattes för uppfyllde profetior som skrivits flera hundra år tidigare. Till och med soldaterna som iakttog Jesus på tortyrpålen medgav: ”Helt visst var denne Guds Son.” —Allt detta måste ha fått Petrus och andra att fråga: ”Varför måste Kristus dö?” Det var först senare de förstod det. De här händelserna uppfyllde profetian i Jesaja, kapitel 53, som visade att Kristus skulle göra det möjligt inte bara för judarna, utan för alla människor, att få befrielse. Petrus skrev: ”Han bar själv våra synder i sin egen kropp på pålen, för att vi skulle vara färdiga med synderna och leva för rättfärdigheten. Och ’genom hans sår blev ni läkta’.” (1 Petrus 2:21–25) Petrus hade fattat innebörden i Jesu ord: ”Människosonen ... har [inte] kommit för att bli betjänad utan för att betjäna och ge sin själ till en lösen i utbyte mot många.” (Matteus 20:28) Ja, Jesus måste avstå från sin rätt till liv som en fullkomlig människa för att återköpa mänskligheten från det syndiga tillstånd som är ett arv från Adam. Detta är en grundläggande biblisk lära — läran om lösen.
Vad innebär lösen? Vi kan ta en illustration: Anta att du har en dator men att en av de elektroniska filerna har skadats genom att någon har lagt in ett fel (virus) i ett för övrigt felfritt program. Det här belyser verkningarna av vad Adam gjorde, när han med berått mod var olydig mot Gud, dvs. syndade. Vi kan fortsätta illustrationen. Alla kopior du gör av den skadade elektroniska filen påverkas. Men situationen behöver inte vara hopplös. Med hjälp av ett specialprogram kan du lokalisera felet och rensa bort det ur filerna och datorn. På liknande sätt har mänskligheten fått ett ”virus”, synden, från Adam och Eva, och vi behöver hjälp utifrån för att utplåna synden. (Romarna 5:12) Enligt Bibeln har Gud tillhandahållit medlet till denna rensning genom Jesu död. Det är en kärleksfull anordning som vi kan dra nytta av. — 1 Korinthierna 15:22.
Uppskattning av vad Jesus gjorde fick Petrus att ”resten av sin tid i köttet inte mer ... leva för människors lustar, utan för Guds vilja”. För Petrus innebar det, liksom det innebär för oss nu, att ta avstånd från fördärvliga vanor och omoraliska livsstilar. Andra kan försöka ställa till problem för den som strävar efter att göra ”Guds vilja”, men han kommer att finna att hans liv blir rikare, mer meningsfullt. (1 Petrus 4:1–3, 7–10, 15, 16) Så var det för Petrus, och så kan det bli för oss också, om vi anbefaller våra ”själar [liv] åt en trofast Skapare, medan ... [vi] fortsätter att göra gott”. — 1 Petrus 4:19.
En lärjunge som lärde känna Guds kärlek
Aposteln Johannes var en annan lärjunge som var nära förbunden med Jesus och som därför kan hjälpa 1 Johannes 5:20.
oss att bättre förstå hurdan Skaparen är. Johannes skrev ett evangelium och tre brev (Första, Andra och Tredje Johannesbrevet). I ett av breven skriver han: ”Vi vet att Guds Son har kommit, och han har gett oss uppfattningsförmåga, för att vi skall vinna kunskapen om den sanne [Skaparen]. Och vi befinner oss i gemenskap med den sanne, genom hans Son, Jesus Kristus. Denne är den sanne Guden och evigt liv.” —När Johannes skaffade sig kunskap om ”den sanne”, använde han sin ”uppfattningsförmåga”. Vad kom Johannes fram till när det gäller Skaparens egenskaper? ”Gud är kärlek”, skrev Johannes, ”och den som förblir i kärleken, han förblir i gemenskap med Gud.” Hur kunde Johannes vara så säker på det? ”Kärleken består i detta: inte i att vi har älskat Gud, utan i att han har älskat oss och sänt ut sin Son” för att denne skulle frambära lösenoffret till nytta för oss. (1 Johannes 4:10, 16) Precis som Petrus kände sig Johannes djupt rörd av den kärlek Gud visade när han sände sin Son att dö för vår skull.
Johannes, som stod Jesus mycket nära, kunde iaktta hans känslor. En händelse i Betania, nära Jerusalem, gjorde starkt intryck på Johannes. Jesus hade fått veta att hans vän Lasarus var mycket sjuk och begav sig därför till Betania. När han och apostlarna kom fram, hade Lasarus varit död i minst fyra dagar. Johannes visste att Skaparen, källan till mänskligt liv, gav Jesus kraft. Kunde då Jesus uppväcka Lasarus från de döda? (Lukas 7:11–17; 8:41, 42, 49–56) Jesus sade till Lasarus’ syster Marta: ”Din bror skall uppstå.” — Johannes 11:1–23.
Sedan såg Johannes en annan syster till Lasarus, Maria, komma och möta Jesus. Hur reagerade Jesus? Johannes 11:30–37) Det är tydligt att Jesus hade djupa, ömma känslor, och det hjälpte Johannes att inse vilka känslor Skaparen har. Det bör ha samma inverkan på oss.
Han ”suckade ... i anden och blev upprörd”. För att beskriva Jesu reaktion använde Johannes ett grekiskt ord (som på svenska återgetts med ”suckade”) som för tanken till djupa känslor som kommer direkt från hjärtat. Johannes kunde se att Jesus var ”upprörd”, kände en inre oro, stor sorg. Jesus var inte känslolös eller likgiltig. Han ”brast i tårar”. (Johannes visste att Jesu känslor kom till uttryck i positiva handlingar, eftersom han hörde Jesus ropa: ”Lasarus, kom hit ut!” Och detta hände. Lasarus fick liv och kom ut ur graven. Vilken glädje det måste ha skänkt hans systrar och de andra som såg på! Många satte då tro till Jesus. Hans fiender kunde inte förneka att han hade uppväckt Lasarus från de döda, men när nyheten spred sig ”lade [de] ... råd om att döda Lasarus” och även Jesus. — Johannes 11:43; 12:9–11.
Bibeln beskriver Jesus som ”den exakta bilden av själva hans [Skaparens] väsen”. (Hebréerna 1:3) Jesu tjänst ger således många bevis för att både han själv och hans Fader hyser en innerlig önskan att göra slut på sjukdom och död. Detta gäller många fler än de personer som uppväcktes från de döda enligt vad Bibeln berättar. Johannes var själv med när Jesus sade: ”Den stund kommer, i vilken alla som är i minnesgravarna skall höra hans [Sonens] röst och komma ut.” (Johannes 5:28, 29) Lägg märke till att Johannes här inte använde det vanliga ordet för grav, utan ett ord som betyder ”minnesgrav”. Varför det?
Guds minne är inbegripet. Han som har skapat det omätliga universum kan helt visst komma ihåg varje detalj om var och en av våra nära och kära som har dött, både medfödda och förvärvade egenskaper. (Jämför Jesaja 40:26.) Och det är inte bara fråga om att han kan komma ihåg. Både han och hans Son vill göra det. Den trogne Job sade följande om Gud i förbindelse med uppståndelsen: ”Om en kraftfull man dör, kan han då leva igen? ... Du [Jehova] kommer att ropa, och jag själv kommer att svara dig. Efter dina händers verk kommer du att ivrigt längta.” (Job 14:14, 15; Markus ) Vilken underbar Skapare vi har! Han är verkligen värd vår tillbedjan! 1:40–42
Den uppståndne Jesus — nyckeln till ett meningsfullt liv
Jesu älskade lärjunge Johannes iakttog honom på nära håll ända till hans död. Johannes skildrade dessutom den viktigaste uppståndelse som någonsin ägt rum, en händelse som lägger en säker grund för att vi skall kunna få ett bestående och meningsfullt liv.
Jesu fiender lät avrätta honom. Han spikades fast vid en påle som en simpel brottsling. De som såg på — däribland religiösa ledare — hånade honom de timmar hans lidande varade. Trots sina svåra plågor på pålen lade Jesus märke till sin mor och sade till henne med avseende på Johannes: ”Kvinna, se! Din son!” Maria måste då ha varit änka, och hennes andra barn var ännu inga lärjungar. * Jesus anförtrodde därför sin lärjunge Johannes uppgiften att ta hand om hans mor på hennes ålderdom. Också detta visar Skaparens inställning. Han har uppmanat sina tjänare att visa omsorg om änkor och föräldralösa. — Johannes 7:5; 19:12–30; Markus 15:16–39; Jakob 1:27.
Men hur skulle Jesus nu när han var död kunna fullgöra sin uppgift som den ”säd” genom vilken ”alla nationer på jorden [sannerligen kommer] att välsigna sig”? (1 Moseboken 22:18) I och med sin död denna eftermiddag i april år 33 v.t. gav Jesus sitt liv som en lösen. Hans medkännande Fader måste ha plågats av att se den vånda som hans oskyldige Son fick genomlida. Men på det här sättet tillhandahölls det lösenpris som behövdes för att mänskligheten skulle bli befriad från slaveriet under synd och död. (Johannes 3:16; 1 Johannes 1:7) Grunden var lagd för en storslagen klimax.
Eftersom Jesus Kristus har en central uppgift när det gäller förverkligandet av Guds uppsåt, måste han återvända till livet. Det var också vad som hände, och Johannes var vittne till det. Tidigt på tredje dagen efter Jesu död och begravning gick några av lärjungarna till graven. Den var tom. Detta förbryllade dem, ända tills Jesus visade sig för olika personer. Maria Magdalena berättade: ”Jag har sett Herren!” Lärjungarna trodde henne inte. Senare var lärjungarna samlade i ett rum bakom låsta dörrar, när Jesus visade sig igen och till och med samtalade med dem. Inom loppet av några dagar hade mer än 500 män och kvinnor med egna ögon sett att Jesus verkligen levde. De som på den tiden var skeptiska kunde fråga dessa trovärdiga vittnen och kontrollera deras vittnesmål. De kristna kunde vara säkra på att Jesus hade uppstått och att han var vid liv som en andevarelse i likhet med Skaparen. Bevisen för detta var så talrika och tillförlitliga att många gick i döden hellre än att förneka att Jesus hade uppstått. — Johannes 20:1–29; Lukas 24:46–48; 1 Korinthierna 15:3–8. *
Aposteln Johannes blev också förföljd för att han vittnade om Jesu uppståndelse. (Uppenbarelseboken 1:9) Men när han var landsförvisad som fånge blev han belönad på ett ovanligt sätt. Jesus gav honom en serie syner som hjälper oss att lära känna Skaparen bättre och som visar vad framtiden kommer att föra med sig. Du finner dem i Uppenbarelseboken som innehåller många symboliska framställningar. Jesus Kristus framställs här som en segerrik kung som snart kommer att göra segern över sina fiender fullständig. Dessa fiender inbegriper döden (en fiende till oss alla) och den fördärvade andevarelse som kallas Satan. — Uppenbarelseboken 6:1, 2; 12:7–9; 19:19–20:3, 13, 14.
Mot slutet av det apokalyptiska budskapet såg Johannes en syn som gällde den tid då jorden kommer att bli ett paradis. En röst beskrev de förhållanden som kommer att råda då: ”Gud själv skall vara hos dem [människorna]. Och han skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer. De förra tingen har försvunnit.” (Uppenbarelseboken 21:3, 4) När Guds uppsåt förverkligas, kommer det löfte som Gud gav Abraham att uppfyllas. — 1 Moseboken 12:3; 18:18.
Livet då blir ”det verkliga livet”, jämförbart med det liv som låg framför Adam när han skapades. (1 Timoteus 6:19) Människorna kommer inte längre att famla omkring för att försöka finna sin Skapare och förstå sitt förhållande till honom. Men du kanske undrar: ”När kommer det att bli så här? Och varför har vår kärleksfulle Skapare tillåtit ondskan och lidandet ända till vår tid?” De frågorna skall vi se närmare på.
[Fotnoter]
^ § 5 Matteus, Markus och Johannes var ögonvittnen. Lukas studerade noga dokument och ögonvittnesberättelser. Evangelierna uppvisar alla de drag som utmärker ärliga, exakta och trovärdiga skildringar. — Se broschyren En bok för alla människor, sidorna 16, 17, utgiven av Sällskapet Vakttornet.
^ § 6 I Koranen sägs det: ”Hans namn skall vara Kristus; Jesus, Marias son, ärad både i detta och i det tillkommande livet.” (Sura 3:40) Som människa var Jesus Marias son. Men vem var hans far? I Koranen läser man: ”Det är förvisso samma förhållande med Jesus inför Gud som med Adam.” (Sura 3:52) Bibeln talar om Adam som en ”son av Gud”. (Lukas 3:23, 38) Varken Adam eller Jesus hade en mänsklig far; ingen av dem hade blivit till genom att en man hade sexuellt umgänge med en kvinna. Jesus var således en son av Gud, alldeles som Adam.
^ § 15 Jesu inställning harmonierar med Jehovas inställning som beskrivs i Psalm 103 och i Jesaja 1:18–20.
^ § 25 Vi kan läsa den profetian i Matteus, kapitel 24, Markus, kapitel 13, och Lukas, kapitel 21.
^ § 45 Åtminstone två av dem blev längre fram lärjungar och skrev uppmuntrande brev som vi finner i Bibeln, Jakobs brev och Judas’ brev.
^ § 47 En högt uppsatt romersk officer hörde Petrus’ ögonvittnesskildring: ”Ni känner till det ämne som man talade om över hela Judeen. ... Gud uppväckte denne på tredje dagen och förunnade honom att bli uppenbar. ... Han gav oss också order om att predika för folket och att grundligt vittna om att denne är den som av Gud har blivit bestämd till att vara domare över de levande och de döda.” — Apostlagärningarna 2:32; 3:15; 10:34–42.
[Ruta på sidan 150]
Du kanske vill jämföra parallellskildringarna av händelsen då Jesus botade Petrus’ svärmor. (Matteus 8:14–17; Markus 1:29–31; Lukas 4:38, 39) Läkaren Lukas tog med den medicinska detaljen att hon hade ”hög feber”. Vad var det som gjorde att Jesus kunde bota henne och andra? Lukas sade att ”Jehovas kraft var där, så att han [Jesus] kunde göra människor friska”. — Lukas 5:17; 6:19; 9:43.
[Ruta på sidan 152]
Den bästa predikan som någonsin hållits
Hinduledaren Mohandas Gandhi skall ha sagt att om man följde lärorna i denna predikan skulle ”hela världens [problem]” lösas. Den kände antropologen Ashley Montagu skrev att senare tiders upptäckter angående hur viktig kärleken är för den psykiska hälsan bara är ”en bekräftelse” av denna predikan.
Dessa män syftade på Jesu bergspredikan. Gandhi sade också att ”undervisningen i bergspredikan var avsedd för var och en av oss”. Professor Hans Dieter Betz skrev nyligen: ”Bergspredikans inflytande sträcker sig på det hela taget långt utanför judendomens och kristendomens och till och med den västerländska kulturens gränser.” Han tillade att denna predikan har ”en säregen universell appell”.
Varför inte läsa det här relativt korta men fascinerande talet? Du finner det i Matteus, kapitel 5–7, och i Lukas 6:20–49. Här är några huvudpunkter i denna den bästa predikan:
Hur vi kan bli lyckliga — Matteus 5:3–12; Lukas 6:20–23.
Hur vi kan bevara vår självaktning — Matteus 5:14–16, 37; 6:2–4, 16–18; Lukas 6:43–45.
Hur vi kan förbättra våra relationer till andra — Matteus 5:22–26, 38–48; 7:1–5, 12; Lukas 6:27–38, 41, 42.
Hur vi kan minska problemen i äktenskapet — Matteus 5:27–32.
Hur vi kan ta itu med bekymmer — Matteus 6:25–34.
Hur vi kan känna igen religiöst bedrägeri — Matteus 6:5–8, 16–18; 7:15–23.
Hur vi kan finna meningen med livet — Matteus 6:9–13, 19–24, 33; 7:7–11, 13, 14, 24–27; Lukas 6:46–49.
[Ruta på sidan 159]
En handlingens man
Jesus Kristus var inte en passiv enstöring. Han var en beslutsam handlingens man. Han färdades ”omkring till byarna på en rundfärd och undervisade” och hjälpte människor som var ”skinnade och skuffade hit och dit såsom får utan herde”. (Markus 6:6; Matteus 9:36; Lukas 8:1) I motsats till många rika religiösa ledare i vår tid skapade Jesus sig inte en förmögenhet. Han hade ”ingenstans där han ... [kunde] luta sitt huvud till vila”. — Matteus 8:20.
Jesus inriktade sina ansträngningar på att ge människor andlig läkedom och föda, men han förbisåg inte deras fysiska behov. Han botade sjuka, handikappade och demonbesatta. (Markus 1:32–34) Vid två tillfällen försåg han tusentals ivriga åhörare med mat, därför att han kände medlidande med dem. (Markus 6:35–44; 8:1–8) Motivet till att han utförde underverk var att han hade omtanke om människor. — Markus 1:40–42.
Jesus handlade beslutsamt när han jagade ut giriga köpmän ur templet. De som iakttog honom påminde sig psalmistens ord: ”Nitälskan för ditt hus skall förtära mig.” (Johannes 2:14–17) Han uttryckte sig rakt på sak när han fördömde de skrymtaktiga religiösa ledarna. (Matteus 23:1–39) Inte heller gav han efter för politiskt inflytelserika mäns påtryckningar. — Matteus 26:59–64; Johannes 18:33–37.
Berättelsen om Jesu dynamiska tjänst är spännande läsning. Många som läser den för första gången börjar med Markus’ korta men livfulla skildring av denne handlingens man.
[Ruta på sidan 164]
Jesus sporrade dem till handling
I boken Apostlagärningarna finner vi en historisk redogörelse för hur Petrus, Johannes och andra vittnade om Jesu uppståndelse. En stor del av boken skildrar händelser som kretsade kring en begåvad, lagklok man vid namn Saul, eller Paulus, som hade varit en våldsam motståndare till kristendomen. Den uppståndne Jesus visade sig för honom. (Apostlagärningarna 9:1–16) Paulus, som fått obestridliga bevis för att Jesus var vid liv i himlen, vittnade sedan nitiskt om detta för judar och icke-judar, däribland filosofer och styresmän. Att läsa vad han sade till sådana välutbildade, inflytelserika människor gör ett starkt intryck. — Apostlagärningarna 17:1–3, 16–34; 26:1–29.
Under loppet av några tiotal år skrev Paulus många böcker i det så kallade Nya testamentet, de kristna grekiska skrifterna. De flesta bibelutgåvor har en innehållsförteckning över böckerna. Paulus skrev 14 av dem från och med Romarna till och med Hebréerna. De här böckerna förmedlade djupa sanningar till de kristna på den tiden och gav dem vis vägledning. De är ännu värdefullare för oss, som inte har möjlighet att direkt höra apostlarna och andra ögonvittnen berätta om Jesu undervisning, gärningar och uppståndelse. Du kommer att märka att det Paulus skrev kan hjälpa dig att få ett lyckligare familjeliv, bättre relationer till arbetskamrater och grannar och en sådan inriktning i livet att det blir verkligt meningsfullt och tillfredsställande.
[Bild på sidan 146]
Vetenskapsmän utför provrörsbefruktningar. Skaparen överförde sin Sons liv till jorden
[Bild på sidan 148]
Många som hörde Jesus och såg hur han behandlade människor lärde känna hans Fader bättre
[Bild på sidan 154]
Jesus tvättade apostlarnas fötter och gav oss ett föredöme i fråga om att visa ödmjukhet, något som Skaparen uppskattar
[Bild på sidan 157]
Ett datafel (datavirus) kan rensas bort ur systemet; människorna behöver Jesu lösenoffer för att bli av med sin nedärvda ofullkomlighet
[Bild på sidan 163]
Ögonvittnen såg att Jesus lades i en grav (liknande denna) och att han hade väckts till liv på tredje dagen