”DET nya året ingick midt under stora oroligheter, strid och blodsutgjutelse”, sades det i marsnumret av Vakt-Tornet 1917. Ja, det som då var känt som ”det stora kriget” hade utvecklats till det största blodbad mänskligheten någonsin skådat, och freden kändes fortfarande avlägsen.

Bibelforskarna förstod ännu inte helt vad kristen neutralitet innebär, men många av dem förtjänar verkligen beröm för sina ansträngningar att undvika blodskuld. Ett exempel var nittonårige Stanley Willis från England. Inför rättegången  mot honom skrev han: ”Jag anser det vara ett stort privilegium att få tillfälle att avge detta vittnesbörd. I morse förklarade översten för mig att jag kommer att tvingas ikläda mig militäruniformen, och om jag vägrar, kommer jag att ställas inför krigsrätt.”

Stanley dömdes till straffarbete och fängelse, men han lyckades ändå hålla humöret uppe. Efter två månader skrev han: ”Sanningen ger mig den ’ande ... som präglas av kraft’, och det är med hjälp av den som jag kan uthärda ... sådant som kan verka outhärdligt för andra.” Stanley försökte ta vara på tiden i fängelset så gott han kunde. ”En av de största välsignelserna som den senaste tiden fört med sig är att jag fått så mycket tid för bön, begrundan och studium”, förklarade han.

Våren 1917 gav sig även USA in i konflikten. Den 2 april stod president Woodrow Wilson inför den amerikanska kongressen och manade till en formell krigsförklaring mot Tyskland. Fyra dagar senare gick USA med i kriget, vilket innebar att bibelforskarna i landet snart skulle få sin tro prövad.

USA var nu i stort behov av soldater. Därför antog man i maj en värnpliktslag, som en månad senare följdes av ytterligare en lag, spionerilagen. Värnpliktslagen gjorde det möjligt för regeringen att snabbt kalla in tusentals män till kriget, och spionerilagen gjorde det brottsligt att motarbeta landets krigsinitiativ. Motståndare till Jehovas fredsälskande folk skulle snart utnyttja det här för att orsaka ”svårigheter på grundval av lagstadgar”. (Ps. 94:20)

Kriget och oroligheterna kom inte som en överraskning för bibelforskarna. I årtionden hade de hänvisat till profetior i Bibeln som förutsade sådana förhållanden. Däremot var det nog många som blev överraskade av den kontrovers som blossade upp inom Jehovas organisation.

Problemen uppstod kort efter Charles Russells död. Det man var oense om var hur ansvarsfördelningen inom organisationen skulle se ut. Broder Russell hade registrerat Zion’s Watch Tower Tract Society 1884 och tjänade som samfundets president fram till sin död i oktober 1916. Efter det började Joseph Rutherford ta ledningen, men det initiativet föll inte i god jord hos fyra maktgiriga ledamöter i organisationens styrelse.

De här männen tyckte inte om Rutherfords sätt att hantera saker och ting, och den åsikten var de inte ensamma om. Det rådde bland annat delade meningar om en viss pilgrim, dvs. en resande tillsyningsman, som hette Paul Johnson.

Kort före sin död hade broder Russell förordnat Johnson till England som en av organisationens resande representanter. Tanken var att Johnson skulle predika, besöka församlingarna och förse huvudkontoret med en rapport om hur predikoverket gick framåt i det området. När han kom till England i november 1916 blev han varmt välkomnad. Tyvärr triggades hans stolthet av den uppmärksamhet han fick på andra sidan Atlanten, och han började se sig själv som den självklara efterträdaren till Russell.

Johnson överskred sina befogenheter och avskedade ett antal medlemmar av betelfamiljen i England som inte delade hans uppfattningar. När han sedan försökte ta kontroll över organisationens bankkonto i London kände Rutherford att det var dags att kalla hem honom till USA.

Johnson återvände till Brooklyn men visade inga tecken på ödmjukhet. I stället för att ta emot den tillrättavisning han fick försökte han gång på gång övertala Rutherford om att han skulle få återvända till sitt uppdrag i England. När han inte lyckades med det vände han sig till styrelsen  för att få deras stöd. Fyra av ledamöterna ställde sig på hans sida.

Rutherford misstänkte att de här männen tänkte lägga beslag på organisationens tillgångar i USA, precis som Johnson hade försökt göra i England. Han insåg att de inte kunde vara kvar i styrelsen. Enligt lagen skulle samfundets medlemmar tillsätta styrelsens positioner genom årliga val. Vid årsmötet den 6 januari 1917 röstades dock endast tre ledamöter in i styrelsen: Joseph Rutherford valdes till president, Andrew Pierson blev vice president och William Van Amburgh utsågs till sekreterare och kassör. De resterande fyra styrelseposterna, som tillhörde de fyra motståndarna, röstade man inte ens om. De männen hade blivit invalda flera år tidigare, och både de och många andra antog att de skulle sitta kvar på sina poster livet ut. Men efter det här årsmötet ingick de formellt sett inte längre i styrelsen. Det gjorde att Rutherford i juli 1917 med laglig rätt kunde utse fyra andra män som fick fylla de lediga posterna.

De avgående ledamöterna blev naturligtvis vansinniga och drog i gång en kampanj för att återfå sina positioner, men de misslyckades. De fick visserligen med sig ett antal anhängare från bibelforskarna och bildade egna organisationer, men det stora flertalet förblev lojala mot Jehovas organisation.

Mitt i all turbulens arbetade broder Rutherford och andra lojala bröder hårt för att de goda nyheterna skulle fortsätta spridas. Antalet resande tillsyningsmän, som på den tiden kallades pilgrimer, ökade från 69 till 93. Och antalet kolportörer, dåtidens pionjärer, steg från 372 till 461. Dessutom förordnade man för första gången något man kallade för specialkolportörer, som kan liknas vid  våra dagars hjälppionjärer. I vissa församlingar fanns det uppemot 100 förkunnare med det här förordnandet!

Den 17 juli 1917 gav man ut en ny bok: Den fullbordade hemligheten. Vid årets slut hade alla exemplar av den första upplagan gått åt, och ytterligare 850 000 exemplar beställdes från tryckeriet. *

Samma år som broder Russell dog hade han påbörjat en omorganisation av arbetet vid Betel. Det projektet slutfördes under 1917. I Vakt-Tornet för 1 mars 1918 sades det: ”Personalens omorganisation ... genomfördes, och nu går det hela med en lätthet och ändamålsenlighet, som borde känneteckna hvarje välskött inrättning ... Expeditionspersonalens medlemmar inse, att det är en förmån men icke en rättighet att få arbeta på expeditionen.”

Septembernumret av The Watch Tower 1917 innehöll en artikel som handlade om hur mer och mer litteratur nådde ut till ödmjuka människor på distriktet. Varje månad under 1917 hade det framställts mer litteratur jämfört med motsvarande månad föregående år. All ära för den här utvecklingen riktades till Jehova, som tydligt välsignade arbetet vid Betel i Brooklyn.

Motståndarna hade rensats ut ur organisationen. Och en omröstning som publicerades i Vakt-Tornet visade att en klar majoritet av bibelforskarna gav sitt stöd åt Rutherford och de andra trogna bröderna i Brooklyn. Men prövningens tid var ännu inte över. 1918 såg ut att börja bra, men det skulle visa sig att Jehovas folk stod inför sin mörkaste period i modern tid.