Den 19 juni 1949 flög en grupp dominikaner som levt i exil till Dominikanska republiken för att försöka störta diktatorn Rafael Trujillo. Kuppförsöket slogs snabbt ner, men det fick ändå till följd att Trujilloregimen  fängslade dem som vägrade göra militärtjänst och alla som den betraktade som fiender. Några av de första vittnen som fick sitta i fängelse för att de vägrade göra militärtjänst var León, Enrique och Rafael Glass tillsammans med några av Leóns arbetskamrater, som också var vittnen.

León och hans arbetskamrater greps och förhördes av den militära säkerhetstjänsten. Han berättar: ”Vi blev hotade, och sedan släpptes vi, bara för att några dagar senare bli inkallade till militärtjänst, men utan att de vanliga procedurerna följdes. När vi vägrade  göra militärtjänst, sattes vi i fängelse. Där träffade vi på fyra andra vittnen, och två av dem var mina köttsliga bröder. När vi frigavs, dömdes vi på nytt. Det här hände tre gånger i rad, med bara en eller ett par dagar mellan straffen. Vi satt sammanlagt närmare sju år i fängelse. Sista gången dömdes vi till fem år.”

Fängelselivet innebar en ständig prövning för bröderna. Interner och vakter hånade dem dag som natt. Den ansvarige vid Ozama-fästningen, där de först hölls fängslade, sa: ”Jehovas vittnen, tala om för mig när ni blivit vittnen för Djävulen, så att jag kan släppa ut er.” Men motståndarna kunde inte få dessa lojala bröder att överge sin tro. León förklarade varför: ”Jehova gav oss alltid kraft att uthärda, och även i små detaljer kunde vi märka hur han ingrep till vår fördel. Till och med när vi blev piskade eller slagna med käppar och gevär klarade vi det bra, eftersom Jehova gav oss styrka att uthärda.”

Runt om i hela landet intensifierade fiender till den sanna tillbedjan sin förföljelse. Men i maj 1950 fanns det ändå 238 förkunnare i Dominikanska republiken, förutom missionärerna. Tjugoen av dessa förkunnare var pionjärer.

Vid den tiden rapporterade en representant för säkerhetstjänsten: ”Medlemmarna av den religiösa sekten Jehovas vittnen har med stor entusiasm fortsatt  med sin verksamhet i alla delar av staden [Ciudad Trujillo].” Han skrev vidare: ”Än en gång vill jag påpeka vikten av att särskild uppmärksamhet ägnas åt Jehovas vittnen, eftersom de genom sitt predikande och sin verksamhet ger vilseledande information för att påverka allmänheten, i synnerhet vanligt folk.”

Inrikesminister J. Antonio Hungría, som också ansvarade för polisväsendet, bad broder Brandt att i ett brev förklara hur Jehovas vittnen ställer sig till att göra militärtjänst, att hälsa flaggan och att betala skatt. Broder Brandt skrev ett brev där han hade hämtat upplysningar från boken ”Låt Gud vara sannfärdig”. Trots det utfärdade inrikesministern den 21 juni 1950 ett förbud mot Jehovas vittnens verksamhet i Dominikanska republiken. Broder Brandt kallades till hans kontor för att ta emot beskedet personligen. Broder Brandt frågade om missionärerna var tvungna att  lämna landet. Inrikesministern försäkrade honom om att de kunde vara kvar i landet så länge de följde lagen och inte talade med andra om sin religion. *