För nittio år sedan började jag följa min ”store Skapare”

Berättat av Edwin Ridgwell

DEN 11 november 1918, på vapenstilleståndsdagen, blev alla barn i skolan där jag gick oväntat sammankallade för att fira att det som vi nu kallar första världskriget var över. Jag var bara fem år och förstod inte riktigt vad som skulle firas. Samtidigt förstod jag av det som mina föräldrar hade lärt mig om Gud att jag inte skulle ta del i den här ceremonin. Jag bad till Gud, men sedan tog känslorna överhanden och jag började gråta. Men jag tog inte del i firandet. Det var från och med då som jag började följa min ”store Skapare”. (Pred. 12:1)

Några månader dessförinnan hade vi flyttat och bosatt oss i närheten av Glasgow i Skottland. Det var ungefär vid den tiden som far hörde det offentliga föredraget ”Millioner som nu leva skola aldrig dö!” Det förändrade hans liv. Far och mor började studera Bibeln och talade ofta med varandra om Guds rike och om de välsignelser som det skulle föra med sig. Jag tackar Gud för att mina föräldrar från och med då hjälpte mig att lära känna honom, så att jag kom att älska honom och förtrösta på honom. (Ords. 22:6)

Jag börjar i heltidstjänsten

När jag var 15 år hade jag möjlighet att skaffa mig högre utbildning, men helst av allt ville jag börja i heltidstjänsten. Far tyckte att jag var alldeles för ung för det, så därför arbetade jag på ett kontor under en tid. Men min önskan att tjäna Jehova på heltid var så stark att jag en dag skrev till J. F. Rutherford, som då hade tillsynen över det världsvida predikoarbetet, och frågade vad han tyckte om mina planer. I sitt svar skrev broder Rutherford: ”Om du är gammal nog att arbeta, är du gammal nog att ta del i Herrens tjänst ... Jag är övertygad om att Herren kommer att välsigna dig om du anstränger dig för att troget tjäna honom.” Brevet, som var daterat den 10 mars 1928, gjorde ett djupt intryck på oss, och det dröjde inte länge förrän far, mor, min äldre syster och jag började i heltidstjänsten.

Vid ett konvent i London 1931 frågade broder Rutherford åhörarna om det fanns några som var villiga att åka till andra länder för att sprida de goda nyheterna. Jag anmälde mig och blev skickad till Kaunas, som då var Litauens huvudstad, tillsammans med Andrew Jack. Jag var då 18 år.

Jag predikar om Guds rike utomlands

Vid den tiden var Litauen ett fattigt jordbrukssamhälle, och att predika på landsbygden var inte lätt. Det var svårt att hitta någonstans att bo, och vissa övernattningsställen skulle vi aldrig glömma. En natt vaknade Andrew och jag av att det kliade så väldigt. När vi tände oljelampan såg vi att det kryllade av vägglöss i sängen. Vi var lusbitna  från topp till tå! Varje morgon i en veckas tid var jag tvungen att gå till en närbelägen flod och stå med det kalla vattnet upp till halsen för att lindra plågan. Men trots det var vi fast beslutna att fortsätta i tjänsten. Kort därefter löste sig problemet med nattlogi. Vi träffade ett ungt par som hade tagit emot sanningen, och vi fick bo hos dem. De bodde väldigt trångt, men allt var rent och fint. Vi fick visserligen sova på golvet, men det gjorde vi gärna med tanke på hur vi tidigare hade bott.

Vid den tiden hade det romersk-katolska och det rysk-ortodoxa prästerskapet stort inflytande i Litauen, och det var bara de rika som hade råd att köpa en bibel. Vårt främsta mål var att gå igenom en så stor del av distriktet som möjligt och att lämna så mycket biblisk litteratur som vi kunde till dem som visade intresse. När vi kom till en stad brukade vi börja med att skaffa husrum. Sedan predikade vi försiktigt i ytterområdena, och därefter bearbetade vi snabbt innerstaden. På det sättet hann vi oftast avsluta vårt arbete innan prästerna kunde ställa till problem för oss.

Vi väcker uppståndelse och får publicitet

År 1934 blev Andrew förordnad att arbeta vid avdelningskontoret i Kaunas, och John Sempey blev min pionjärkamrat. Vi fick en del minnesvärda erfarenheter. En dag besökte jag en advokatbyrå i en liten stad. Mannen jag träffade blev arg, drog fram en pistol ur en skrivbordslåda och sade åt mig att gå därifrån. Jag bad en tyst bön och kom att tänka på Bibelns råd: ”Ett milt svar stillar raseri.” (Ords. 15:1) Så jag sade: ”Jag kom hit som en vän för att dela med mig av goda nyheter, och jag är tacksam för att du hejdade dig och inte sköt.” Mannen tog bort fingret från avtryckaren, och jag backade försiktigt ut från hans kontor.

När jag träffade John berättade han att han också hade hamnat i en besvärlig situation. Han hade blivit gripen av polisen sedan en kvinna falskeligen anklagat honom för att ha stulit en sedel av hög valör från henne. Han fördes till polisstationen, där han kroppsvisiterades. Naturligtvis hittade de inte sedeln, och senare greps den verklige tjuven.

Båda händelserna orsakade en hel del uppståndelse i den annars så lugna lilla staden, och det resulterade i att vårt arbete fick stor publicitet – helt gratis.

Underjordisk verksamhet

I grannlandet Lettland var vår verksamhet förbjuden. Det var riskabelt att föra in biblisk litteratur dit, men ungefär en gång i månaden gjorde vi ändå det. Vi reste med nattåg, och ibland när vi hade lämnat av litteraturen fortsatte vi till Estland. Där hämtade vi mer litteratur som vi lämnade av i Lettland på hemvägen.

Vid ett tillfälle hade en tulltjänsteman blivit tipsad om vad vi höll på med, och han  sade åt oss att stiga av tåget och ta med litteraturen till hans överordnade. Både John och jag bad till Jehova om hjälp. Förvånansvärt nog berättade inte tullaren för sin överordnade vad vi hade med oss, utan han sade bara: ”De här männen har något att förtulla.” Jag uppgav då vad vi hade med oss och förklarade att det var undervisningsmaterial som skulle hjälpa människor att förstå betydelsen av det som händer i vår mycket oroliga värld. Mannen vinkade igenom oss, och vi kunde utan problem lämna över vår leverans.

Allteftersom den politiska situationen i Baltikum förvärrades växte motståndet mot Jehovas vittnen, och vårt förkunnararbete förbjöds också i Litauen. Andrew och John utvisades, och med andra världskriget i antågande uppmanades alla brittiska medborgare att lämna landet. Så jag blev tyvärr också tvungen att åka därifrån.

Arbete och glädje i Nordirland

Vid den tiden hade mina föräldrar flyttat till Nordirland, och 1937 flyttade jag också dit. På grund av krigshysterin hade vår litteratur blivit förbjuden även i Nordirland, men vi fortsatte att predika under hela kriget. Efter kriget kunde vi åter utföra vårt arbete utan rättsliga åtgärder. Harold King, en erfaren pionjär som senare var missionär i Kina, tog ledningen i att anordna offentliga utomhusföredrag. ”Nu på lördag”, sade han, ”håller jag det första föredraget.” Han tittade på mig och fortsatte: ”Du får hålla ett föredrag nästa lördag.” Vilken chock jag fick!

Jag kommer mycket väl ihåg mitt första tal. Det var hundratals som lyssnade, och jag stod på en låda och höll talet utan hjälp av någon ljudutrustning. Efteråt kom en man fram och tog i hand och presenterade sig som Bill Smith. Han sade att han hade lagt märke till åhörarskaran och stannat till för att se vad som pågick. Det visade sig att Bill tidigare hade fått besök av min far, men de hade förlorat  kontakten när min far och styvmor flyttade till Dublin som pionjärer. Bill och jag började studera Bibeln tillsammans, och med tiden blev nio av hans släktingar Jehovas vittnen.

Längre fram när jag predikade i ett område med stora villor i utkanten av Belfast, träffade jag en rysk kvinna som hade bott i Litauen. När jag visade henne några av våra publikationer, pekade hon på en bok och sade: ”Den där har jag. Jag fick den av min farbror som är professor vid universitetet i Kaunas.” Hon visade mig boken Skapelsen på polska, och den var full av anteckningar i marginalerna. Till hennes stora förvåning kunde jag berätta att det faktiskt var jag som hade gett honom boken när vi träffades i Kaunas! (Pred. 11:1)

När John Sempey hörde att jag skulle flytta till Nordirland, bad han mig besöka hans yngre syster, Nellie, eftersom hon hade visat ett visst intresse för sanningen. Min syster Connie och jag började studera med henne, och hon gjorde snabbt förändringar i sitt liv och överlämnade sig åt Jehova. Vi började med tiden sällskapa och gifte oss.

Nellie och jag tjänade Jehova tillsammans i 56 år och hade glädjen att hjälpa över hundra personer att lära känna sanningen i Bibeln. Vi hade hoppats på att få överleva Harmageddon in i Jehovas nya värld tillsammans, men den grymma fienden döden ryckte bort henne 1998. Det var ett förödande slag – en av mina största prövningar i livet.

Tillbaka till Baltikum

Ungefär ett år efter det att Nellie hade dött fick jag vara med om något mycket glädjande. Jag fick en inbjudan att komma till Betel i Tallinn i Estland. I brevet förklarade bröderna: ”Av de tio bröder som skickades till Baltikum i slutet av 1920-talet och början av 1930-talet är du den ende som fortfarande är i livet.” Vidare stod det att de höll på att göra en historisk sammanställning av arbetet i Estland, Lettland och Litauen, och de frågade om jag kunde komma dit.

Det var verkligen en förmån att få berätta om de erfarenheter som jag och mina pionjärkamrater hade under de åren. I Lettland kunde jag visa bröderna den lägenhet som vi till en början använde som avdelningskontor och det utrymme under taket där vi gömde vår litteratur, som polisen aldrig hittade. I Litauen tog bröderna med mig till Šiauliai, en liten stad där jag hade varit pionjär. Vi träffade några av vännerna där, och en broder berättade: ”För många år sedan köpte min mor och jag ett hus här i staden. När vi rensade ut en massa skräp från vinden hittade jag böckerna Den gudomliga tidsåldersplanen och Guds Harpa. Jag läste böckerna och förstod att jag hade funnit sanningen. Det måste ju ha varit du som lämnade böckerna till dem som då bodde i huset, för så många år sedan!”

Jag var också med vid en kretssammankomst i en annan stad där jag hade varit pionjär. Det hade gått 65 år sedan jag var med vid en sammankomst där. Då var vi 35 närvarande, men den här gången var det underbart att se ut över en åhörarskara på 1 500! Jehova har verkligen välsignat arbetet!

Jehova har inte övergett mig

Jag hade aldrig väntat mig den välsignelse jag fick för ett par år sedan när Bee, en förtjusande syster, sade ja till att bli min hustru. Vi gifte oss i november 2006.

Jag kan försäkra alla unga som funderar på vad de ska göra med sitt liv att det är mycket klokt att följa det inspirerade rådet: ”Kom ihåg din store Skapare i din ungdoms dagar.” Jag kan nu med glädje säga som psalmisten: ”Gud, du har undervisat mig ända från min ungdom, och intill nu berättar jag om dina underbara gärningar. Överge mig inte, Gud, inte ens när jag blir gammal och gråhårig, till dess jag har berättat om din arm för nästa generation, om din styrka för alla som skall komma.” (Ps. 71:17, 18)

[Karta på sidan 25]

(För formaterad text, se publikationen)

Ett riskfyllt uppdrag var att smuggla litteratur till Lettland.

ESTLAND

TALLINN

Rigabukten

LETTLAND

RIGA

LITAUEN

VILNIUS

Kaunas

[Bild på sidan 26]

Jag började som kolportör (pionjär) som femtonåring i Skottland.

[Bild på sidan 26]

Jag och Nellie vid vårt bröllop 1942.