Ordet ”amen” betyder ”må det bli så”, ”sannerligen”, ”säkert”. Det kommer från en hebreisk ordrot som betyder ”att vara trofast (pålitlig)”. Ibland användes det här ordet i rättsliga sammanhang. Efter att en person hade svurit en ed sa han ”amen” för att bekräfta att det han hade sagt var sant och att han var beredd att ta konsekvenserna av det. (4 Mos. 5:22) Att han offentligt använde ordet ”amen” gav honom ännu starkare motivation att stå vid sitt ord. (Neh. 5:13)

Ett mäktigt exempel på hur ordet ”amen” användes hittar vi i 5 Moseboken, kapitel 27. Efter att israeliterna hade kommit in i det utlovade landet skulle de samlas mellan bergen Ebal och Gerissim för att lyssna när lagen lästes upp. Men de skulle inte bara lyssna till lagen, utan också bekräfta att de ville följa den. Och det gjorde de genom att säga ”Amen!” när följderna av olydnad lästes upp. (5 Mos. 27:15–26) Föreställ dig hur det lät när tusentals män, kvinnor och barn högt och tydligt gjorde detta! (Jos. 8:30–35) Den här upplevelsen glömde de nog aldrig. Och de stod fast vid sitt ord, för i Bibeln sägs det: ”Israel fortsatte att tjäna Jehova så länge Josua levde och så länge de äldste som överlevde honom var i livet, de som kände till allt som Jehova hade gjort för Israel.” (Jos. 24:31)

Även Jesus använde ordet ”amen” för att bekräfta att det som sades var sant, men han gjorde det på ett unikt sätt. I stället för att besvara någons uttalande med ”amen”, introducerade han sanningsenliga uttalanden med detta ord (på svenska bland annat återgivet med ”jag försäkrar er”). Och  ibland upprepade han ordet och sa: ”amen, amen”. (Mark. 11:23; Joh. 1:51, studienoten) Därigenom försäkrade han sina åhörare om att det han sa var helt sant. Han kunde uttrycka sig med sådan säkerhet eftersom det var han som hade fått makt och myndighet att se till att alla Guds löften skulle uppfyllas. (2 Kor. 1:20; Upp. 3:14)

Israeliterna använde också uttrycket ”amen” i sin lovprisning av Jehova och i sina böner till honom. (Neh. 8:6; Ps. 41:13) Genom att säga ”amen” efter en bön visade de att de instämde i det som hade sagts. På det sättet kunde alla närvarande vara delaktiga, vilket gjorde att intrycket av stunden blev ännu starkare. Tänk på när kung David förde Jehovas förbundsark till Jerusalem. Under festligheterna som följde framfördes en innerlig bön i form av en sång som David komponerat och som vi kan läsa i 1 Krönikeboken 16:8–36. Alla som var samlade, ja ”hela folket”, blev så berörda av hans ord att de sa ”’Amen!’ och lovprisade Jehova”. Ja, deras samstämmiga gensvar bidrog verkligen till glädjen vid det här tillfället.

På liknande sätt använde de kristna i det första århundradet ordet ”amen” när de lovprisade Jehova, och bibelskribenter tog ofta med det i sina brev. (Rom. 1:25; 16:27; 1 Petr. 4:11) I Uppenbarelseboken beskrivs det till och med hur andevarelser i himlen ärar Jehova genom att säga: ”Amen! Lovprisa Jah!” (Upp. 19:1, 4) De första kristna sa vanligtvis ”amen” när böner hade framburits vid deras möten. (1 Kor. 14:16) Men det var inte ett ord som bara sades rutinmässigt.

När vi nu har sett lite på historien bakom ordet ”amen” förstår vi varför det är ett så passande ord att avsluta en bön med. När vi säger det i slutet av våra egna böner visar  vi att vi verkligen menar det vi har sagt. Och när vi säger ”amen” efter en offentlig bön, högt eller tyst för oss själva, visar vi att vi instämmer i det som sagts. Vi ska se på fler skäl till att vårt ”amen” är viktigt.

Det hjälper oss att koncentrera oss. Under bön tillber vi Jehova, och då är det inte bara orden som är viktiga, utan också uppförandet. Vår önskan att kunna säga ett innerligt ”amen” hjälper oss att ha rätt inställning och att behålla koncentrationen under bönen.

Vår enhet stärks. Under de offentliga bönerna i församlingen får vi alla hjälp att fokusera på samma tankar. (Apg. 1:14; 12:5) När vi gemensamt säger ”amen” efter en bön dras vi närmare våra bröder och systrar. Och oavsett om vi säger ”amen” högt eller inom oss, ger det Jehova ännu större anledning att besvara vår gemensamma bön.

Vi lovprisar Jehova. Jehova lägger märke till våra små handlingar av tillbedjan. (Luk. 21:2, 3) Han ser vårt motiv och vad vi har i hjärtat. Även om vi måste lyssna på mötena via telefon kan vi vara säkra på att vårt ödmjuka ”amen” inte går Jehova obemärkt förbi. När vi säger ”amen” är vi delaktiga i församlingens lovprisning av honom.

Vi kanske känner att vårt ”amen” är ganska obetydligt, men i själva verket är det tvärtom. I det bibliska uppslagsverket Insikt i Skrifterna sägs det att Guds tjänare ”med detta enda ord” kan ge ”uttryck åt sin tillit, sitt fulla erkännande och sitt orubbliga hopp”. Vår önskan är att varje ”amen” vi yttrar ska tilltala Jehova. (Ps. 19:14)