Det var mycket viktigt att Jehovas lojala tjänare fick andlig mat även under förbudet, men det var en farlig tid för dem. Under de här åren var det många av de sanna tillbedjarna som greps och avtjänade flera fängelsestraff.

Juanita Borges berättar: ”När jag lärde känna sanningen 1953 var jag väl medveten om att man som ett Jehovas vittne riskerade att bli gripen och fängslad. Och det var precis vad som hände. När jag i november 1958 besökte syster Eneida Suárez kom hemliga polisen dit och anklagade oss för att hålla ett möte. Vi dömdes till tre månaders fängelse och fick betala 100 pesos var i böter, som på den tiden motsvarade 100 dollar.”

Regeringen gjorde allt den kunde för att hindra vittnena från att komma tillsammans, men bröderna och systrarna lät sig inte avskräckas. Däremot behövde de vara ”försiktiga som ormar och ändå oskyldiga som duvor”. (Matt. 10:16) Andrea Almánzar minns: ”När vi hade  möten var vi tvungna att komma vid olika tider. Sedan gick vi ofta hem väldigt sent på kvällen, eftersom vi var tvungna att gå därifrån med en stunds mellanrum för att inte väcka uppmärksamhet.”

Jeremías Glass föddes när hans pappa, León, satt i fängelse. Jeremías blev förkunnare 1957, vid sju års ålder. Han kommer ihåg de möten som man höll i hemlighet i deras hem och de försiktighetsåtgärder man vidtog för att inte bli upptäckt. Han berättar: ”Alla de närvarande fick en liten kartongbit med ett nummer som visade i vilken ordning de skulle gå ut. Efter mötets slut brukade far låta mig stå i dörröppningen och kontrollera numren på kartongbitarna och se till att de som gick därifrån gjorde det två och två och åt olika håll.”

En annan försiktighetsåtgärd var att planera in möten vid tider då risken för upptäckt var mindre. Mercedes García lärde känna sanningen genom sin morbror, Pablo González. När hon bara var sju år dog hennes mamma medan hennes pappa satt i fängelse, vilket gjorde att hon och hennes nio syskon fick klara sig på egen hand. Mercedes döptes 1959, när hon var nio år. För att de inte skulle bli upptäckta hölls doptalet klockan halv fyra på morgonen. Talet hölls hemma hos en broder, och själva dopet skedde sedan i floden Ozama, som rinner genom huvudstaden. Mercedes säger: ”Vi var på väg hem vid halvsextiden på morgonen, då de andra i området precis skulle till att vakna.”